• Suzanne Axelsson

Raising Climate Activists

(på svenska efter bilderna)

A long time ago I was told that I would never be able to have children... after failed IVFs and years of trying, my husband and I decided enough was enough and that we would stop the stress of trying and think about adopting. in order to close one part of our lives together and start another we decided on a trip to Italy... Starting in Naples, train to Florence and then ending in Rome... John could meet his sleep researcher colleagues there, I could immerse myself in history and we could eat good food together.

In both Rome and Florence I lit a candle, and asked for a child, and in return I would raise the child to value others and take care of them. I am not a particularly religious person, I do have respect for those who are, but for the most part I believe in being a good person.

Anyway, six weeks later I found out I was pregnant. And a few months later, at a scan, we found out I was expecting twins, and it made me rather grateful I did not light more candles!

In January 2001 my identical girls were born six weeks premature. But luckily all was well and they have thrived. When they were three years old their brother was born. Our family was complete.

For me, as a mother, and an early years educator, it has been important to empower my children, that they believe in themselves as individuals and also as part of a group - family, community, class. I spent time with each of them, one to one, to get to know them as the individual that they are. When my son was born I made sure that I had dedicated time for the girls... John, my husband, would have his one to one time with Michael, and the girls and I would go off for a walk together. It was seldom a long walk... but a guaranteed 10-20 minutes when the girls knew that their baby brother could not take me away from them.

Over time it became clear that Michael had a diagnosis (autism/ADHD) I made sure that the girls always had time without their brother, as he was rather time consuming. He needed more time from me to be able to thrive.

And really that is the most crucial part of parenting - and teaching - taking the time to meet the needs of these children you interact with. To get to know them, to lift their strengths and to support them when needed. Not to wrap them in cotton-wool and to protect them from everything, but to be there when needed.

When Isabelle and Sophia were still new to walking, between 15-18 months of age, I think I was in a constant state of panic. They had this strategy of divide and conquer when they were at local play-spaces - both going off in different directions. I could not be there to protect them from every bump and scratch, they had to lean the hard way. In those first three months of walking they learned to be very competent at climbing, managing their bodies and navigating play-spaces safely, and I learned that children are capable and competent and that bumps, bruises and scrapes were valuable lessons. Not once was there a serious accident. I did not lift them onto equipment, they were unable to get into spaces that would expose them to real danger... I mean I it was impossible to even attempt this... I had to be ready for both girls at the same time to prevent real danger... risk of a bruise was something my heart just had to deal with. I am not saying it is easy. I could have chosen not to go those play-spaces in order to have protected them from ALL harm and myself from that feeling of stress. but then I would have limited their ability to be empowered by their own abilities and to discover new ones.

Listening to understand has always, always been important. Not to just listen so that we can reply, or to hear when there is space to talk. But to truly listen and value the opinions of others. This does not mean agreeing with everything that others say all the time, but it does mean I listen to understand why they think that or say that. This is something that I have worked hard for my own children and children I work with to possess (as well as continued efforts to get better and better at it myself). (check out my posts about philosophy with children and listening)

All three children have autism, Michael with added ADHD. I have autism too. And while at times this can be very exhausting it also is a strength because you do not automatically go with the flow... because the flow simply does not always make sense (but of course we listen to try and understand it).

As teenagers I could see that things were not so easy for my twins... the neuro-norm is not always so aware of just how exclusive it is , even in it's attempts to be inclusive.

When they started climate striking last year I saw a difference. it was easier for me to see this in Isabelle, as she was at home, Sophia was living on the west coast of Sweden so that she could study marine biology at school (it was far from easy to see my, then 15 year old, daughter leave home during term time, to study and take care of herself, 7 hours away - but this is what she wanted to do... ).

Isabelle was missing a lot of school due to depression and trying to find her feet in the neuro-morm world. When she started striking she found purpose. This purpose gave her an energy to not only deal with the depression but also to find herself. Her attendance in school increased dramatically.

I have been accused by people in social media of being a bad parent and/or bad teacher because I have allowed my children to miss school. How could I do such a thing? How could I allow my children to miss whole days of their education? How could allow my children to take such pressure to be interviewed by newspapers, TV and stand on stage in front of thousands when they have autism?


Because all of this was allowing my child to thrive.

As an educator I am always striving to ensure that what I teach is meaningful to the children I work with. Being inspired by Malaguzzi and the Reggio Emilia Approach has encouraged me to have a democratic approach to teaching... not a teacher down approach, but as a community of learners. I see, time and time again, that if it is meaningful children will learn - not simply a basic learning, but with a passion and depth that cannot be achieved if it is not meaningful. I think of David Hawkins I, thou, it... and how it is important for the learner, teacher and subject to be connected and engaged.

I have seen my son struggle with school. Because it has not been meaningful to him - and the schools he has attended have failed to make that connection for him.

At the start of 2019 something clicked for him, and while it is far from easy, because schools do not teach the way he learns, he has found a purpose for being at school. He does not strike. His stand is the education system. His battle is to be heard and seen for who HE IS. I am immensely proud that he has never given up, even on days when it has been totally overwhelming. He has attended the big strikes for the climate... but he knows that with his sisters being so active that he can focus on his rights as a learner. The fact that he has allowed me to share his struggles with others over the years has been a way of communicating to educators about autism and ADHD and how we can be better at including and understanding.

What I am incredibly proud of is the fact that my daughters are not doing this for the fame, or to get attention, but because it is the right thing. Because they know that they have the privilege of being able to use their voice when many others do not... because the risk is too great to make a stand, or financially costs too much to strike (as some countries fine, or remove funding - and yes we risked losing study grants and child benefits, that all families receive in Sweden, but knew we could scrape by as a family if that happened - not all have that luxury).

They are both very active in the organisation of the strikes... go to meetings, take care of social media, answer e-mails (and far from all of those are nice) - they are gaining experience they could never have got through their school education.

The trolls online are a concern. And it shocks me that adults can behave in such a way. As a parent I want to shield my children from that nastiness... but I can't. There is too much of it. The only way would be to stop that nastiness is to stop them being the climate activists they have become. And so I have to take a deep breath and acknowledge that my daughters have the strength to deal with this, to ignore the trolls (easier online... some people actually go up to them at the strike and start shouting horrible things at them sometimes - again, it shocks me that adults feel they have the right to do this to another human) and that they will rise above it all.

Isabelle and Sophia are now 18. They have just started the University of Stockholm (different courses, but both link to understanding climate and this planet of ours). They completed school a year early... so when all these people talk about children should not be out of school and that they are risking their education... I would like to point out that my daughters have managed to graduate with the grades they needed to get in their first choice of course and university.

it does not simply have to be climate striking or education, Both can be done.

When you read about Greta and her school experiences - not thriving as an autistic learner, and now see how she is thriving as a climate striker... I know that her parents, just like me, know that this is the right decision. To allow her, to allow my children, to freedom to make a stand, to do something meaningful.

I cannot say this is the right decision for all children. But I do know that it is the right decision for my children.

I have seen my children next to Greta on Fridays (especially Isabelle, as she has been Stockholm based all this time... Sophia was organising the climate striking in Lysekil on the west coast... and returned to Stockholm in June).

I go to the strikes with food sometimes... warm soup in winter... frozen berries on the hot summer days... I try to give my support without my adultness getting in the way of their youth movement.

Meetings are sometimes held in our home... climate strikers from other places in Sweden or Europe have stayed in our home... three awards/prizes now dwell in our home... awarded to the Fridays For Future movement... from recycled vases, to giraffes with a bouncy necks to the Amnesty International Ambassador of Conscience Award (and that is pretty cool to think that on my wall I have the same award as Malala and Nelson Mandela and others)

My way to support the climate strike is to be available - to be visibly invisible. To ask my children questions, so they know when to slow down, or that they are doing something for the right reason. Once I put my foot down and did not allow Isabelle to strike... but health has to come first.

I also listen. I listen to understand their process. I listen so they can unload their frustrations. I listen so I know what questions I should ask so they can better understand what is happening. I sometimes give suggestions.

I loved it when I got to hear Greta, after hanging around my daughters long enough to hear them saying what I say all the time - that people need to listen more to understand and not just to reply (sadly politicians mostly seem to be listening to work out when they can talk... rather than listening to the science to understand and make the informed decisions to make the changes needed for a sustainable future.)

So - raising climate activists...

I never thought that this is what my children would grow up to be... But now that they are, it seems obvious... from the fact we only watched TV once a week when they were preschoolers (up to the age of 6) and that it was mostly David Attenborough nature programmes (I think they thought he was almost part of the family - hehe).

And of course my determination to raise children that listen to others, that value and respect others, and to value and take care of nature. Not by instructing them to do this... but by giving them the space to become this. Trust. As John Holt wrote... it's far from easy to trust children, as there are few adults who were trusted as children themselves...

Advice for others?

Well I think it is like being back when the girls were toddlers and negotiating the world of playgrounds... back then I was in a constant state of preparation for the worst... never relaxing, always observing, body poised ready to be there to prevent danger... but knowing I could not stop all the little hurts...

It is the same now... I cannot prevent my daughters from being hurt by those that shout at them or write ugly things, I cannot prevent them from getting tired, or frustrated or exposed to the negativity of this social world (despite the fact I REALLY want to)... but I am poised to ensure they do not get burned out, to make sure they rest when needed, and to listen when they need to get things off their chest.

I wished we lived with a more it "takes a village to raise a child" but sadly the burden is always on individual parents and of course this leads to a less rich sense of community.

As a consultant and trainer... this is what I hope to impart at my workshops... a sense of a community of learners, of democratic learning where all are valued, all participate and all opinions are listened to in order to understand them. I talk about the rights of children, their need to listen to their peers... I mean Vygotsky's zone of proximal development can only occur if the children are listening and valuing each other as well - and if it is only educators that are striving to listen to the children and the children need to listen to them... then the most important part of children's empowerment is still being ignored... of children listening to each other.

And the Friday's For Future movement is about the youths listening to each other, being empowered by that... and then turning to the adults and making themselves heard. This is why it is so important that the WHOLE movement is recognised... something that Greta and my daughters, and the vast majority of the youth climate strikers strive to highlight... this is not just about one person... this is a community, and together we are stronger.

The media continuously tries to portray just Greta... she is one voice of many... a powerful, articulate voice...

A friend shared an article about Barack Obama meeting Greta this week... and he says "you and me are a team"... my response was:

"... the “me and you are a team” thing is exactly what the movement is trying to avoid. It’s not about two individuals as a team - but as individuals coming together to make a whole - the whole movement. There are no leaders - even though there are leader roles (as I see my daughter has one) but that these “leaders” strive to work as democratically as possible - not for their own personal gain, benefit or attention - but to be a voice for those who cannot, to bring awareness to the science.

Greta IS amazing. She writes her own speeches, she is smart and articulate - but it is the others that are organising all of this NOT her... And by the constant focus on mostly her the media etc attempt to strip the power of all the other amazing youth voices around the world. It is a strange phenomenon. And she, Greta, WILL keep speaking until her voice is no longer being listened to... that is her determination to help the movement."

it is often the adults who are trying to share that limelight that Greta stands in right now, not her, or other climate strikers striving to be in the limelight of other prominent people. There is, though, a healthy understanding that famous people and their social media are a way to communicate information to an ever wider audience and not just those already in the know about climate change.

I am extremely proud. That my children feel they have the strength to express their opinion.

That they feel empowered by doing something meaningful. That they have conquered many of the adversities that comes with autism (social anxiety, sensory overload)

They they have developed strategies to make this sustainable.

That they are passionate to ensure that they read and know a lot about what they are talking about. That they are confident enough to say when they don't know and refer to the experts.

That they are strong enough to stand for what they believe is right and not just go with the flow, or because it is a fashion.

That they have made the commitment to not fly, to eat only/mostly vegan, to buy second hand (reduce their consumerism) (we didn't buy Christmas presents last Christmas... but to be honest this is something we have been going towards for a few years now... experiences together rather than things).

My work still involves flying... but I take the train when I can to reduce as much as possible. But children's rights, play activism is something that happens globally and it is not always so easy to do that via online meetings, even if I do online conferences and trainings too. it would be nice if there was an option to fly low and slow, as this has less impact on the climate, and would still allow me to promote play and children's rights around the world.

In November I will do Stockholm-Athens by train rather than plane... so yes... an impact on my life is being made too

The illustrated figure next to Greta with a yellow paperclip earring is my daughter... you can read the article here - NBC NEWS

Sophia will be hosting the strike this Friday 20th in Stockholm

Isabelle will be holding one of the speeches

Above you can see both Isabelle and Sophia holding the Amnesty Award

Isabelle and Greta together... before Greta's travels across the "pond".

För länge sedan fick jag höra att jag inte kunde få barn ... efter misslyckade IVF och år av försök, bestämde min man och jag att det var nog och att vi skulle inte stressa längre genom att försöka bli med barn och tänka på att adoptera. För att avsluta en del av våra liv tillsammans och starta en annan bestämde vi oss för en resa till Italien ... Med början i Neapel, tåg till Florens och sedan i Rom ... John kunde träffa sina sömnforskare kollegor där, jag kunde fördjupa mig i historia och vi kunde äta god mat tillsammans. I både Rom och Florens tände jag ett ljus och bad om ett barn i gengäld skulle jag uppfostra barnet för att värdera andra och ta hand om dem. Jag är inte en särskilt religiös person, jag har respekt för dem som är det, men för det mesta tror jag på att vara en bra människa. Hur som helst sex veckor senare blev jag gravid. Och några månader senare vid en ultraljud fick vi reda på att jag väntade tvillingar, och det gjorde mig ganska tacksam att jag inte tände fler ljus!

I januari 2001 föddes min identiska flickor sex veckor för tidigt. Men lyckligtvis var allt bra och de har utvecklats fint. När de var tre år föddes deras bror. Vår familj var komplett.

För mig, som mamma och som förskollärare, har det varit viktigt att stärka mina barn, att tro på sig själva som individer och också som en del av en grupp - familj, samhälle, klass. Jag tillbringade tid med var och en av dem, en-en, för att lära känna dem som individen som de är. När min son föddes såg jag till att jag hade ägnat tid åt endast flickorna ... John, min man, tog tid för en till en tid med Michael, och tjejerna och jag skulle ta en promenad tillsammans. det var sällan en lång promenad ... men en garanterade 10-20 minuter när flickorna visste att deras lillebror inte kunde ta mig ifrån dem.

När det blev tydligt att Michael hade en diagnos (autism / ADHD) såg jag till att flickorna alltid hade tid utan sin bror med mig, eftersom han var ganska tidskrävande. Han behövde mer tid från mig för att kunna trivas/mår bra.

Och det är verkligen den mest avgörande delen av föräldraskap - och undervisning - att ta tiden för att tillgodose behoven hos dessa barn amn interagerar med. Att lära känna dem, lyfta deras styrkor och stödja dem när det behövs. Inte packa in dem i bomull för att skydda dem från allt, utan att vara där när det behövs.

När Isabelle och Sophia fortfarande var nybörjare på att gå, mellan 15-18 månaders ålder, tror jag att jag var i konstant panik. De hade en strategi att dela och erövra när vi lekte vid lekplatser - båda gick i olika riktningar. Jag kunde inte vara där för att skydda dem från varje slag och riv, de var tvungna att lära sig på det hårda sättet. De första tre månaderna lärde jag mig att ett åringar kan vara väldigt kompetent att klättra, hantera sina kroppar och navigera på lekplatser på ett säkert sätt, samt att barn är kapabla och kompetenta och att blåmärken och skavsår var värdefulla lektioner. Inte en enda gång var det en allvarlig olycka. Jag lyftade dem aldrig, - de kunde inte komma upp på ställen som skulle utsätta dem för verklig fara ... det gick inte ... Jag var tvungen att vara redo för båda flickorna på samtidigt för att förhindra verklig fara, lyxen att lyfta mina barn på klättraställningar fanns inte .. risk för blåmärken var något som mitt hjärta bara var tvungen att ta itu med. Det är inte lätt. Jag kunde ha undvikit dessa lekplatser för att ha skyddat dem mot ALL skada och skydda mig från den känslan av stress. men då skulle jag ha begränsat deras förmåga att stärkas av sina egna förmågor samt upptäcka nya.

Att lyssna för att förstå har alltid, alltid varit viktigt. Att inte lyssna endast för att svara eller att höra när det finns plats för egna åsikter. Men att verkligen lyssna och värdera andras åsikter. Det betyder inte att man måste hålla med om allt som andra säger hela tiden, men det betyder att jag lyssnar för att förstå varför de tror det eller säger det. Det här är något som jag har arbetat hårt så att mina egna barn kunde bemästra samt barn jag arbeta med (liksom jag fortsatta anstränga mig för att bli bättre och bättre på det själv). kolla på mina inlägg kring filosofi med barn samt lyssnande.

Alla tre barnen har autism, Michael med extra ADHD. Jag har autism också. Och även om det ibland kan vara mycket utmattande är det också en styrka eftersom man inte automatiskt går med flödet ... eftersom flödet helt enkelt inte alltid är vettigt (men naturligtvis lyssnar vi för att försöka förstå det).

Jag kunde se att saker inte var så lätt för mina tvillingar när dom var tonåringar ... neuro-normen är inte alltid så medveten om hur exklusivt det är, även i sina försök att vara inkluderande.

När de började klimatstrejka förra året såg jag en skillnad. Det var lättare att se hos Isabelle, eftersom hon var hemma, Sophia bodde på västkusten så att hon kunde studera marinbiologi på gymnasiet (det var långt ifrån lätt att se min då 15-åriga dotter lämna hemmet under skolterminen, att studera och ta hand om sig själv, 7 timmar bort - men det här är vad hon ville göra ... ). Isabelle missade en hel del lektioner pga depression, utmattning och försöktet att hitta sina fötter i en neuro-morm-värld. När hon började strejka fann hon ett syfte. Syftet gav henne en energi att inte bara hantera depressionen utan också att hitta sig själv. Hennes närvaro i skolan ökade dramatiskt.

Jag har anklagats av människor i sociala medier för att vara en dålig förälder och/eller dålig lärare för att jag har tillåtit mina barn att missa skolan och strejka. Hur kunde jag göra något sådant? Hur kunde jag låta mina barn missa hela dagar av sin utbildning? Hur kan jag låta mina barn ta ett sådant tryck att intervjuas av tidningar, TV och stå på scenen framför tusentals när dom ha autism? Lätt. Eftersom allt detta tillät mitt barn att trivas och mår bra.

Som pedagog strävar jag alltid efter att se till att det jag undervisar är meningsfullt för de barn jag arbetar med. Att bli inspirerad av Malaguzzi och Reggio Emilia förhållningssätt har uppmuntrat mig att ha en demokratisk inställning till undervisning ... inte lärarledd, utan som en grupp - en lärande gemenskap. Jag ser gång på gång att om det är meningsfullt lär barn - med en passion och djup som inte kan uppnås om det inte är meningsfullt.

Jag har sett min son har det jobbigt på skolan. För det har inte varit meningsfullt för honom - och skolorna han har gått i har inte lyckats göra den meningsfullt för honom. I början av 2019 klickade något hos honom, och även om det är långt ifrån enkelt eftersom skolorna inte lär ut hur han lär sig, har han hittat ett syfte för att vara i skolan. Han klimat strejka inte. Hans kamp har varit i utbildningssystemet. Hans kamp för att bli hört och sett för vem han är i skolan. Jag är oerhört stolt över att han aldrig har gett upp, även på dagar då det har varit helt överväldigande. Han har deltagit i de stora strejkerna för klimatet ... men han vet att sina systrar är så aktiva att han kan fokusera på sina rättigheter som elev. Han har tillåtit mig att dela sin kamp med andra under åren och det har varit ett sätt att kommunicera till lärare om och kring autism och ADHD och hur vi kan bli bättre på att inkludera och förstå.

Det jag är oerhört stolt över är det faktum att mina döttrar inte gör detta för berömmelsen eller för att få uppmärksamhet, men för att det är rätt. Eftersom mina döttrar vet att de har förmånen att kunna använda sin röst när många andra inte kan... eftersom risken är för stor, eller ekonomiskt kostar för mycket att strejka (vissa länder straffa eller ta bort finansiering - och ja, vi riskerade att förlora studiebidrag och barnbidrag, men visste att vi kunde klara oss precis som en familj om det hände - inte alla har den lyxen).

De är båda mycket aktiva i organisationen av strejkerna ... gå till möten, ta hand om sociala medier, svara på e-post (och långt ifrån alla dessa är trevliga) - de får erfarenhet som de aldrig kunde ha fått genom sina skolutbildning.

Trollen online är ett problem. Och det chockar mig att vuxna kan bete sig på ett sådant sätt. Som förälder vill jag skydda mina barn från det otäcka ... men jag kan inte. Det är för mycket av det. Det enda sättet skulle vara att stoppa dem att strejka och riskera att dom inte mår bra igen. Så jag måste ta ett djupt andetag och erkänna att mina döttrar har styrkan att ta itu med detta, att ignorera dem (lättare på nätet ... vissa människor går faktiskt upp till dem vid strejken och börjar ropa hemska saker - återigen, chockar det mig att vuxna känner att de har rätt att göra detta mot en annan människa) och jag måste tro att de komma att stiga över allt.

Isabelle och Sophia är nu 18. De har just startat Stockholms Universitet (olika kurser, men båda kopplar till klimatet och vår planet). De hoppade över förskoleklass... så har klarat skolan som yngst OCH strejkare ... så när alla dessa människor pratar om barn inte ska strejka från skolan och att de kommer att missa sin utbildning inte klara sig ... vill jag påpeka att mina döttrar har lyckats ta examen med betyg de behövde för att komma i sitt första val av kurs och universitet. det behöver inte bara vara klimatfall eller utbildning,

båda kan göras.

När man läser om Greta och hennes skolupplevelser - hon inte blomstrade som en autistisk elev och nu när man titta på henne och hur hon trivs som en klimataktivist - det är raka motsatsen ... Jag vet att hennes föräldrar, precis som jag, vet att detta är rätt beslut för henne, som det är rätt beslut för mina barn. Jag kan inte säga att detta är rätt beslut för alla barn. Men jag vet att det är rätt beslut för mina barn.

Jag har sett mina barn bredvid Greta på fredagar (särskilt Isabelle, eftersom hon har varit baserad i Stockholm hela denna tid ... Sophia organiserade klimatet strejk i Lysekil ... och återvände till Stockholm i juni).

Jag åker till Mynttorget med mat ibland ... varm soppa på vintern ... frysta bär på de varma sommardagarna ... Jag försöker ge mitt stöd utan att min vuxenhet kommer i vägen för deras ungdomsrörelse.

Möten hålls ibland i vårt hem ... klimatstrejkare från andra platser i Sverige eller Europa har övernattat i vårt hem ... tre priser finns nu i vårt hem ... tilldelas Fridays For Future-rörelsen ... från återvunna vaser, till giraffer med en hopp-hals till Amnesty International Ambassador of Conscience Award (och det är ganska coolt att veta att jag, på min vägg, har samma pris som Malala och Nelson Mandela och andra)

Mitt sätt att stödja klimatstrejken är att vara tillgänglig. Att ställa mina barn frågor, så att de vet när de ska sakta ner, eller att de gör något av rätt anledning. En gång satte jag ner foten och tillät inte Isabelle strejka ... men hälsan måste komma först. Jag lyssnar också. Jag lyssnar för att förstå deras process. Jag lyssnar så att de kan ta bort deras frustrationer. Jag lyssnar så jag vet vilka frågor jag ska ställa så att de bättre kan förstå vad som händer. Jag ger ibland förslag. Jag älskade det när jag fick höra Greta, inspirerad av mina döttrar, sade att människor måste lyssna mer för att förstå och inte bara att svara (vilket är vad politiker mest verkar göra ... lyssna för att vänta på den tid dom kan prata istället för att lyssna till vetenskapen för att förstå och fatta de informerade besluten för att göra de förändringar som krävs för en hållbar framtid.)

Så - att uppfostra klimataktivister ... Jag trodde aldrig att det här var vad mina barn skulle växa upp och bli ... Men nu när de är så verkar det uppenbart ... från det faktum att vi bara tittade på TV en gång i veckan när de var förskolebarn och det var mestadels David Attenborough naturprogram (jag tror att barnen nästan tänkte att han var en del av familjen hehe). Och naturligtvis min beslutsamhet att uppfostra barn som lyssnar på andra, som värderar och respekterar andra och att värdera och ta hand om naturen. Inte genom att forma dem ... utan genom att ge dem utrymme att bli detta. Förtroende/tillit. Som John Holt skrev ... det är långt ifrån lätt att lita på barn, eftersom vi är får vuxna som fick uppleva tillit som barn själva ...

Råd till andra? Jag tror att det är lite som när flickorna var yngre och förhandlade om lekplatserna... då var jag i konstant förberedelse för det värsta ... aldrig slappnade av, alltid iakttagande, kroppen redo att vara där för att förhindra fara ... men jag visste att jag inte kunde stoppa alla små ont och olyckor... Det är detsamma nu ... Jag kan inte hindra mina döttrar från att bli kränkt av dem som skriker åt dem eller skriver fula saker, jag kan inte hindra dem från att bli trötta, eller frustrerade eller utsatta för negativitet... men jag är beredd att se till att de inte blir utbrända, att se till att de vilar när det behövs och att lyssna när de behöver avlasta. Jag ska vara synligt osynligt Jag önskade att det fanns " det ta en hel by för att uppfostra ett barn" känsla i verkligheten - och att det var inte endast föräldrarnas ensam ansvar... eller förskolans när barnet är där... men att hela samhället skapade en gemenskap...

Som konsult och tränare ... det är detta jag hoppas att förmedla på mina workshops ... en känsla av en lärande gemenskap, av demokratiskt lärande där alla värdesätts, alla deltar och alla åsikter lyssnar på för att förstå dem . Jag talar om barns rättigheter, deras behov av att lyssna på sina kamrater ... Jag menar Vygotskys zon för proximal utveckling kan bara uppstå om barnen lyssnar och värderar varandra också - och om det är endast lärare som strävar efter att lyssna på barn och barn att lyssna på dem ... då ignoreras fortfarande den viktigaste delen av barns "agency" ... att barn lyssna på varandra. Och Friday's For Future-rörelsen handlar om att ungdomarna lyssnar på varandra, förstärks av det ... och sedan vänder sig till de vuxna och är hörde.

Det är därför det är så viktigt att det är HELA rörelsen och inte endast Greta... något som Greta och mina döttrar, och den stora majoriteten av ungdomsklimataktivister strävar efter att lyfta fram ... det handlar inte bara om en person ... detta är en gemenskap, och tillsammans är vi starkare. Media försöker kontinuerligt att skildra bara Greta ... hon är en röst av många ... en kraftfull, väl-artikulerad röst ...

En vän delade en artikel om Barack Obama som träffade Greta den senaste veckan med mig.. där han säger "du och jag är ett team" ... mitt svar var: " "jag och du är ett team" är exakt vad rörelsen försöker undvika. Det handlar inte om två individer som ett team - utan om individer som kommer tillsamman för att göra en helhet - hela rörelsen. Det finns inga ledare - även om det finns ledarroller (som jag ser att min dotter har en) men att dessa ”ledare” strävar efter att arbeta så demokratiskt som möjligt - inte för sin egen personliga vinst, nytta eller uppmärksamhet - utan att vara en röst för dem som inte kan, att föra medvetenhet till vetenskapen. Greta är fantastisk. Hon skriver sina egna tal, hon är smart och välformulerad - men det är de andra som organiserar allt detta INTE henne ... Och genom det ständiga fokuset på mestadels henne försöker de ta bort kraften i alla andra fantastiska ungdomsröster runt om i världen. Det är ett konstigt fenomen. Och hon kommer att fortsätta tala tills ingen lyssna på hennes röst ... det är hennes beslutsamhet att hjälpa rörelsen. "

Det är ofta vuxna som vill stå i Gretas ljus, för deras egen fördel... inte tvärtom rörelsen är medveten att kände personer kan förmedla information kring klimatet och vetenskap för att kunna når ut till andra som är inte redan intresserad av naturen, klimatet och vetenskap.

Jag är extremt stolt. Att mina barn känner att de har styrkan att uttrycka sina åsikter. Att de känner sig stärkt genom att göra något meningsfullt. Att de har erövrat många av de motgångar som följer med autism (social ångest, sensorisk överbelastning) De har utvecklat strategier för att göra detta hållbart. Att de brinner för att läsa och veta så mycket de kan kring klimatet och kring ämnen de pratar om. Att de är trygga nog för att säga när de inte vet något och hänvisar till experterna och andra. Att de är starka nog för att stå för det de tror är rätt och inte bara följa med flödet, eller för att det är mode. Att de har åtagit sig att inte flyga, endast/mestadels äter vegansk mat, köpa begagnade (minska deras konsumption) (vi köpte inte julklappar förra julen ... men att vara ärlig är det något vi har gjort i några år nu ... upplevelser tillsammans snarare än saker).

Mitt arbete innebär fortfarande att jag flyga ... men jag tar tåget när jag kan för att minska så mycket som möjligt. Men barns rättigheter, lekaktivism är något som händer globalt och det är inte alltid så lätt att göra det via online-möten, även om jag gör online-konferenser och träningar också. Samt ju mer jobb erbjudande jag få i Sverige desto lättare blir det att undvika flyg. Det skulle vara bra om det fanns flyg som är "lower and slower" eftersom dom påverka klimatet mindre... ett sätt att kunna fortsätta flyga när det behövs... I november kommer jag att åka Stockholm- Aten med tåg snarare än flyg ... så ja ... det görs också en inverkan på mitt liv

#time #neuroscience #inclusion #autism #sustainable #childreninpublicspaces

Interaction Imagination

© 2017 Suzanne Axelsson. Interaction Imagination. Stockholm, Sweden.

  • Blogger - Black Circle
  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon