Jag har nyligen kommit hem från en resa i Kanada där jag har varit ledare för flera workshops - en hel dag i Toronto samt som en del av en panel dagen efter - och sedan två dagar i Vancouver för 250 pedagoger från runt om British Columbia (när dom berättade om var alla grupper kom ifrån det var enkelt att förstå att en hel del hade rest länge utifrån hur folk reagerade när deras stad nämndes) - det var en stor ära - förra året var det Lella Gandini som höll konferensen och nästa år kommer Gunilla Dahlberg leda den.
Det har varit oerhört ödmjukt att höra så mycket positiv feedback från alla som deltog
men något som slog mig är hur tacksam jag är att bo i Sverige - att kunna vara förskollärare i Sverige och nu utbilda och coacha i Sverige (och utomlands)...
konferensen inleddes av ursprungfolket (alla - antingen någon som tillhörde den lokala ursprungsfolken eller att erkänna dom) och den i Vancouver också hade BC utbildnings politiker närvarande som berättade om läget nu och hur dom vill utvecklas...
Det var tydligt utifrån hans ord att det vi erbjuda barn och pedagoger i Sverige är mycket bättre - kvalitetsmässigt och lönemässigt (det är många i Kanada som kan inte överleva på sin heltidslön inom förskolan och måste ta extra arbete). Jag också lyssnade på många som arbeta i branschen - där dom uppleva inte få den stöd dom behöver för att utvecklas och att den låga status som existera med arbetat med yngre barn gör det ännu svårare.
Att kunna vara med och inspirera dessa pedagoger kändes viktig och jag är enormt ärad att få möjligheten.
jag fick en dag där jag kunde gå runt Vancouver som turist och det som stack ut var mängden av hemlösa - hemlösa som tydligen inte mådde bra och i kläder som var oerhört sliten, smutsigt och helt olämplig för vädret - något man ser sällan i Stockholm även om man se hemlösa dom verka inte alls vara i lika dålig skick som dom jag fick se i Vancouver - och det fanns fler där.
Det fick mig vilja skriva om hur viktig det är att vi kämpa för bra kvalitet inom förskolan samt vård systemet. Vi måste ta hand om varandra - och staten måste fortsätta vara en del av det.
En morgon väcktes jag av en man som skrek utanför mitt hotellrum. Han hade tydligen sökt sig dit för att sova - borta från regn och kylen. Polisen hade kommit och försökte ta bort honom - han vill inte. Man kunde höra hur polisen höll sin lugn och vill att han gick därifrån själv - men han vägrade gång på gång - skrek på högsta volym ”police brutality - I am dead I am dead - call the police” en kvart senare var allting lugnt igen. Sedan var det dags att gå upp och presentera framför 250 personer...
Jag har jobbat med pedagoger i flyktingsläger i Palestina många gånger - hört hur våld är en dagligen verklighet genom vapen som skjuts varje -VARJE - kväll/natt och hur barnen väcks av det och gråta...
Det är hemsk - men jag acceptera det som en del av deras verklighet som jag vill ha en pytteliten del av att försöka förändra... men i Vancouver (och det här verka vara samma berättelse av mina pedagog vänner i hela Kanada och USA) var det svårt att acceptera detta ”våld” mot mänskligheten som normalt - att det finns så lite stöd för dom som behöver det - att det är så svårt att överleva på en förskolelön - att det finns så många olika förskoleregle i landet som påverka kvalitet beroende på vilken område i Kanada man bo (Det fanns stora skillnader mellan Ontario och BC till exempel) - allt det här i ett land som borde kunna erbjuda något bättre - dom har inte alls samma problematik som Palestina...
Så, ja, jag är tacksam att jag bo i Sverige...
flera bilder från mitt besök till Kanada
