• Suzanne Axelsson

Consent (Samtycke🇾đŸ‡Ș)

For me, being respectful of other people, their feelings, their needs etc is essential. It is a core element of Original Learning. Being empathic in our relationships with others is important. It allows us to connect with others and understand. This is essential when dealing with non-verbal children who do not have a "traditional" way to communicate what they want with words, but are reliant on us to interpret their gestures, sounds etc to express themselves.


When working with young children, all children, if there is something that they need to do then I will not ask them... I will respectfully inform them, I will be responsive to their reactions (as there is seldom just one way of doing something) and we will proceed with the action - whether it be changing a soiled nappy/diaper, administering medicine, going inside, washing hands, or whatever needs to be done.

There are, though, many things where the child can choose... if the child does not want to put on their winter coat, then I will not waste energy making them, I will allow them to go outside, with their coat under my arm and allow them to make that decision themselves (it does not take long for them to realise that it is cold outside and putting on a coat helps keep warm, and future incidents about the need to put on outdoor clothes are easily met with a reminder, and are not a place of power struggles, but of informed decision making) - or wearing a bib, I will never force a child to wear a bib, that is a choice, for me if clothes get messy it is not a problem... but if messy clothes are a problem for the child then I will remind the child that a bib can prevent that.


So how does consent work in all of this?

Well, for me, if I give a child the option to say no when it is something that needs to be done and I have to do it, despite the no, then I am not being respectful of the child's decisions, or teaching what consent means. Instead I am teaching that I have more power and that their consent is not important, all I have done is given the child time to express themselves, but not the power to be master of themselves.


In a way, teaching consent is like teaching children to take responsibility over their own bodies, over their whole self. Responsibility without authority is an incredibly frustrating place to be.

For me, by giving a child a choice, when there is no real option for choosing, we are giving the child responsibility but with-holding the authority/power to take action.


Consent, when it comes to the "must-do" situations, is about how it is done. Learning how to deal with transitions can be a huge part of that. Many children do not like to stop playing to have a nappy/diaper changed for instance... so maybe by acknowledging they can have a minute to finish off, then change before returning to the play gives the child control over their situation. Maybe the choice of who changes their nappy/diaper is part of the consent - some children are just more comfortable with certain educators/carers. Giving the children the choice to walk to the changing table and select their own nappy or to fly there, or... is consent... the child has chosen to come with you.


Consent with medicine can be so much more tricky... here in Sweden medicine is always made to taste nasty... which makes it really hard to get some children to take it. My daughters understood that they needed to take the medicine for the sake of their own health, and that something nice tasting would be given to them directly after... this strategy did not work with my son. The whole family remembers how I used to have to chase my son around the apartment to get him to take his medicine (thankfully he was healthy most of his childhood, and we trained him to take tablets as soon as possible) - but there were three occasions where he had to take antibiotics - one of the times was life-threatening due to the fact that he had loudly refused consent to have his plaster/bandaid changed while away for a weekend with grandparents and his scraped knee had become badly infected (the memory of the smell of his knee still makes me wretch a little).

Of course, to an extent he did give consent... because he swallowed the stuff (but he also spat out just as much). But as a parent it very much felt like going against his will, and I hated doing it, but it was my responsibility as a parent to make sure he took the medicine he needed to be alive and healthy. Consent is complicated in this sense.

The same for vaccinations - all of these have been done without the consent of my children when they were young - but the way we have vaccinated has been respectful and empathic and we have always explained why.


What is important is that we are respectful of the fact that the very youngest of children are humans like ourselves... they are people with feelings, reactions, opinions from the very start. They also need to learn about taking responsibility for themselves... and this is a slow process over time from being an infant to being an adult living in your own home...

This means as adults we need to give children time and space not to just take responsibility but to practice, to be aware of it and also to understand autonomy.


Simple things like not quickly picking up a child and changing their nappy, but engaging from the very first day - "I see you need a fresh nappy, I am going to pick you up and change you now" - with eye-contact (for those children who appreciate that). The eye-contact is the dialogue, the connection, the consent - because you will soon see if there is no consent and you need to try a different strategy to ensure the "must-do" gets done.


At age 14 this was something my son struggled with... this sense that school gives him a load of responsibility (do the school work, etc etc) but gives him very little authority/power (how and when to do the school work) - he never gave consent to participate in the way school works. he is there, because he has to be.


Teaching children consent is an important part of being sexually safe - children learn they have the power to say no to being touched in ways they do not like or want - and this is a lifetime power... I feel consent is a basic human right in all aspects of our life. It is about self-respect and also respecting others. If we learn about saying no ourselves, we also learn about listening to the no of others... the same goes for the word yes.


I will never forget a chat with a friend when we were talking about teaching our sons that no means no... when she had this chat with her teenage son he turned around and said that was untrue... he went on to explain that if she (mother) said no to him, all he had to to was whine and nag and she would say yes after a while...

She was shocked.

My children were all young at that time, so I made the decision of telling my children, that when I said no, I meant no, but that if they had a good reason for me changing my mind, then I would consider it (and sometimes change my mind, explaining why, or didn't, explaining why). To me this felt that I was teaching my children about consent at the same time as leaving room for them to express their opinions/inform me when my "no" might have been based on false grounds or my own fears etc.


Consent has also been something that we have practiced through philosophical dialogues - everyone gives consent to others to share their opinions, we give consent to listen, give consent to participate - the children are given responsibility and power in the dialogue. They need to be respectful and empathic in how they listen to others, and also in how they communicate their opinions to others.


learning consent is essential for living a healthy social life.





Att man respekterar andra mÀnniskor och deras kÀnslor, deras behov etc Àr viktigt. Det Àr kÀrnan till Original Learning. Att vara empatisk i vÄra relationer med andra Àr ocksÄ viktigt. Det lÄter oss ansluta till andra och förstÄ. Detta Àr viktigt vid hantering av icke-verbala barn som inte har ett "traditionellt" sÀtt att kommunicera vad de vill ha med ord, men Àr beroende av oss att tolka sina gester, lÄter etc för att kunna uttrycka sig.

NÀr jag arbetar med yngre barn, alla barn, om det finns nÄgot som de behöver göra sÄ frÄgar jag inte dem ... Jag informera dem med respekt, jag kommer att vara lyhörd pÄ deras reaktioner (eftersom det Àr sÀllan ett sÀtt att göra nÄgot) och vi kommer att fortsÀtta med ÄtgÀrden pÄ det sÀttet vi Àr överens om - t.ex byta blöja, administrera medicin, gÄ in/ut, tvÀtta hÀnderna eller vad som helst som behöver göras.

Det finns dock mÄnga saker dÀr barnet kan vÀlja ... om barnet inte vill klÀ pÄ sin vinterjacka, dÄ slösa jag inte energi pÄ det, jag tillÄter dem att gÄ ut och med kappan under min arm och tillÄta dem att fatta beslutet sjÀlv (det tar inte lÄng tid för dem att inse att det Àr kallt ute och att en jacka hjÀlper till att hÄlla vÀrmen) - eller bÀr en haklapp, jag kommer aldrig att tvinga ett barn att bÀra en haklapp, det Àr ett val för mig om klÀderna blir smutsigt (eller inte), det Àr inte ett problem ... men om det Àr ett problem för barnet, sÄ kommer jag att pÄminna barnet om att ett haklapp kan förhindra det.

SĂ„ hur fungerar samtycke i allt detta?

Tja, för mig, om jag ger ett barn möjlighet att sÀga nej nÀr det Àr nÄgot som behöver göras och jag mÄste göra det, trots barnets nej, sÄ respekterar jag inte barnets beslut eller lÀr barnet vad "samtycke" betyder. IstÀllet lÀr jag barnet att jag har mer makt och att deras samtycke inte Àr viktigt, det Àr som jag har gett barnet tid att uttrycka sig, men inte makt att vara mÀstare pÄ sig sjÀlv. PÄ ett sÀtt att undervisa kring samtycke Àr som att lÀra barn att ta ansvar över sina egna kroppar, över hela sig sjÀlv. Ansvar utan befogenhet Àr otroligt frustrerande. För mig, genom att ge ett barn ett val, nÀr det inte finns nÄgot verkligt val för att vÀlja, ger vi barnet ansvar utan att befogenhet. Samtycke, nÀr det gÀller "mÄste-göra" situationer handlar om hur det görs.

Att lÀra sig att hantera övergÄngar kan vara en stor del av det. MÄnga barn gillar inte att sluta leka för att byta en blöja till exempel ... sÄ kanske genom att bekrÀfta att de kan ta en minut att slutföra det de hÄller pÄ med, byta och sedan ÄtervÀnder till leken ger barnet kontroll över sin situation. Kanske valet av vem som byter blöjan Àr en del av samtycket - vissa barn Àr, helt enkelt, mer bekanta eller trygga med vissa pedagoger. Att ge barnen valmöjligheten att gÄ till skötbordet och vÀlja egen blöja eller "flyga" dit, eller ... Àr samtycke ... barnet har valt att följa med dig pÄ ett specifik sÀtt.

Samtycke med medicin kan vara sÄ mycket svÄrare ... hÀr i Sverige Àr medicin alltid gjord för att smaka Àcklig ... vilket gör det vÀldigt svÄrt att fÄ vissa barn att Àta den. Mina döttrar förstod att de behövde ta medicinen för egen hÀlsa, och att nÄgot som smaka gott skulle ges dem direkt efter ... den hÀr strategin fungerade inte med min son. Hela familjen kommer ihÄg hur jag brukade jaga min son runt lÀgenheten för att fÄ honom att ta hans medicin (tack och lov var han frisk mestadels av sin barndom och vi trÀnade honom att Àta tabletter sÄ snart som möjligt) - men det fanns tre tillfÀllen dÀr han var tvungen att ta antibiotika - en gÄng var livshotande pÄ grund av det faktum att han hade kraftigt vÀgrat sin samtycke att byta plÄster medan han var borta för en helg med farförÀldrar och skrubbsÄret pÄ knÀet hade blivit svÄr infekterad (minnet av lukten pÄ hans knÀ gör mig fortfarande lite illamÄende).

Givetvis gav han i viss utstrÀckning samtycke ... för att han svalde den (men han spottade ocksÄ lika mycket ut). Men som förÀlder det kÀnde som jag verkligen gick emot hans vilja, och jag ogillade situationen, men jag hade ansvaret att se till att han blev frisk samt överlevde.

Samtycke Àr komplicerat i den meningen.

Detsamma för vaccinationer - alla dessa har gjorts utan mina barns samtycke nÀr de var unga - men pÄ ett sÀtt som har varit respektfullt och empatisk och vi har alltid förklarat varför. Det som Àr viktigt Àr att vi Àr respektfulla för det faktum att den allra yngste barn Àr mÀnniskor precis som oss vuxna ... de Àr mÀnniskor med kÀnslor, reaktioner, Äsikter frÄn alldeles början. De behöver ocksÄ lÀra sig att ta ansvar för sig sjÀlva ... och det hÀr Àr en lÄngsam process - frÄn att vara ett spÀdbarn till att vara en vuxen som bor i sitt eget hem ... Det betyder att vi pedagoger mÄste ge barnen tid och utrymme för att inte bara ta ansvar utan att öva, vara medveten om det och ocksÄ att förstÄ sjÀlvstÀndighet.


Enkla saker som att inte bara ta upp ett barn och byta blöja men att vi ska interagera frĂ„n den allra första dagen - "Jag ser att du behöver en ny blöja, jag ska plocka upp/bĂ€ra dig och byta dig nu" - med ögonkontakt (för barnen som uppskattar det). Ögonkontakt Ă€r dialogen, anslutningen, samtycket - du snart mĂ€rka om det inte finns nĂ„got samtycke och du mĂ„ste prova en annan strategi för att sĂ€kerstĂ€lla att det "mĂ„ste-göra" blir gjort. Vid 14 Ă„rs Ă„lder var det hĂ€r som min son kĂ€mpade med ... att skolan gav honom en massa ansvar (gör skolarbetet, etc etc) men gav honom mycket liten befogenhet (hur och nĂ€r man gör skolarbetet) Han aldrig gav samtycke för att delta i skolan som den fungerar just nu. Han var dĂ€r, för att han mĂ„ste vara.

Barns samtycke Àr en viktig del av sexuellt trygghet - att barn lÀr sig att de har makt att sÀga nej till att bli rörd pÄ ett sÀtt som de inte gillar eller vill inte ha - och att det hÀr Àr en makt som gÀller livet... jag anser att samtycke Àr en grundlÀggande mÀnsklig rÀttighet i alla aspekter av vÄra liv.

Det handlar om sjĂ€lvrespekt samt respekt för andra. Om vi ​​lĂ€r oss om att sĂ€ga nej nĂ€r det gĂ€ller oss sjĂ€lva, lĂ€r vi oss ocksĂ„ om att lyssna pĂ„ andras nej ... detsamma gĂ€ller ordet ja. Jag kommer aldrig att glömma en dialog med en vĂ€n nĂ€r vi pratade om att lĂ€ra vĂ„ra söner att nej betyder nej ... nĂ€r hon hade den hĂ€r pratstunden med sin tonĂ„rsson svarade han att det inte stĂ€mde ... han fortsatte med att förklara att nĂ€r hon (hans mamma) sa nej till honom, behövde han bara tjata lite och hon skulle sĂ€ga ja efter ett tag ... Hon var chockad.

Mina barn var i förskolan dÄ, sÄ jag fattade beslutet att berÀtta för mina barn att nÀr jag sa nej, menade jag nej, men att om de hade en bra anledning att jag skulle Àndra mig, skulle jag övervÀga det (och ibland Àndrar jag mig och förklarar varför, eller inte, och förklarar varför). För mig kÀnde det att jag lÀrde mina barn om samtycke (att det Àr inte OK att tjata sig fram till ett ja) samtidigt som det fanns utrymme för dem att uttrycka sina Äsikter/informera mig nÀr min "nej" kunde ha grundats pÄ felaktiga skÀl eller min egen rÀdslor etc.


Samtycke har ocksÄ varit nÄgot som vi har övat genom filosofiska dialoger - alla ger samtycke till andra att dela sina Äsikter, vi ger samtycke att lyssna, ge samtycke att delta - barnen ges ansvar och befogenhet i dialogen. De mÄste vara respektfulla och empatiska i hur de lyssnar pÄ andra, och ocksÄ i hur de kommunicerar sina Äsikter till andra.


Arr lÀra sig samtycke Àr viktig för en hÀlsosam socialliv.

38 visningar0 kommentarer

Senaste inlÀgg

Visa alla