Consent (Samtycke🇸🇪)

For me, being respectful of other people, their feelings, their needs etc is essential. It is a core element of Original Learning. Being empathic in our relationships with others is important. It allows us to connect with others and understand. This is essential when dealing with non-verbal children who do not have a "traditional" way to communicate what they want with words, but are reliant on us to interpret their gestures, sounds etc to express themselves.

When working with young children, all children, if there is something that they need to do then I will not ask them... I will respectfully inform them, I will be responsive to their reactions (as there is seldom just one way of doing something) and we will proceed with the action - whether it be changing a soiled nappy/diaper, administering medicine, going inside, washing hands, or whatever needs to be done.

There are, though, many things where the child can choose... if the child does not want to put on their winter coat, then I will not waste energy making them, I will allow them to go outside, with their coat under my arm and allow them to make that decision themselves (it does not take long for them to realise that it is cold outside and putting on a coat helps keep warm, and future incidents about the need to put on outdoor clothes are easily met with a reminder, and are not a place of power struggles, but of informed decision making) - or wearing a bib, I will never force a child to wear a bib, that is a choice, for me if clothes get messy it is not a problem... but if messy clothes are a problem for the child then I will remind the child that a bib can prevent that.

So how does consent work in all of this?

Well, for me, if I give a child the option to say no when it is something that needs to be done and I have to do it, despite the no, then I am not being respectful of the child's decisions, or teaching what consent means. Instead I am teaching that I have more power and that their consent is not important, all I have done is given the child time to express themselves, but not the power to be master of themselves.

In a way, teaching consent is like teaching children to take responsibility over their own bodies, over their whole self. Responsibility without authority is an incredibly frustrating place to be.

For me, by giving a child a choice, when there is no real option for choosing, we are giving the child responsibility but with-holding the authority/power to take action.

Consent, when it comes to the "must-do" situations, is about how it is done. Learning how to deal with transitions can be a huge part of that. Many children do not like to stop playing to have a nappy/diaper changed for instance... so maybe by acknowledging they can have a minute to finish off, then change before returning to the play gives the child control over their situation. Maybe the choice of who changes their nappy/diaper is part of the consent - some children are just more comfortable with certain educators/carers. Giving the children the choice to walk to the changing table and select their own nappy or to fly there, or... is consent... the child has chosen to come with you.

Consent with medicine can be so much more tricky... here in Sweden medicine is always made to taste nasty... which makes it really hard to get some children to take it. My daughters understood that they needed to take the medicine for the sake of their own health, and that something nice tasting would be given to them directly after... this strategy did not work with my son. The whole family remembers how I used to have to chase my son around the apartment to get him to take his medicine (thankfully he was healthy most of his childhood, and we trained him to take tablets as soon as possible) - but there were three occasions where he had to take antibiotics - one of the times was life-threatening due to the fact that he had loudly refused consent to have his plaster/bandaid changed while away for a weekend with grandparents and his scraped knee had become badly infected (the memory of the smell of his knee still makes me wretch a little).

Of course, to an extent he did give consent... because he swallowed the stuff (but he also spat out just as much). But as a parent it very much felt like going against his will, and I hated doing it, but it was my responsibility as a parent to make sure he took the medicine he needed to be alive and healthy. Consent is complicated in this sense.

The same for vaccinations - all of these have been done without the consent of my children when they were young - but the way we have vaccinated has been respectful and empathic and we have always explained why.

What is important is that we are respectful of the fact that the very youngest of children are humans like ourselves... they are people with feelings, reactions, opinions from the very start. They also need to learn about taking responsibility for themselves... and this is a slow process over time from being an infant to being an adult living in your own home...

This means as adults we need to give children time and space not to just take responsibility but to practice, to be aware of it and also to understand autonomy.

Simple things like not quickly picking up a child and changing their nappy, but engaging from the very first day - "I see you need a fresh nappy, I am going to pick you up and change you now" - with eye-contact (for those children who appreciate that). The eye-contact is the dialogue, the connection, the consent - because you will soon see if there is no consent and you need to try a different strategy to ensure the "must-do" gets done.

At age 14 this was something my son struggled with... this sense that school gives him a load of responsibility (do the school work, etc etc) but gives him very little authority/power (how and when to do the school work) - he never gave consent to participate in the way school works. he is there, because he has to be.

Teaching children consent is an important part of being sexually safe - children learn they have the power to say no to being touched in ways they do not like or want - and this is a lifetime power... I feel consent is a basic human right in all aspects of our life. It is about self-respect and also respecting others. If we learn about saying no ourselves, we also learn about listening to the no of others... the same goes for the word yes.

I will never forget a chat with a friend when we were talking about teaching our sons that no means no... when she had this chat with her teenage son he turned around and said that was untrue... he went on to explain that if she (mother) said no to him, all he had to to was whine and nag and she would say yes after a while...

She was shocked.

My children were all young at that time, so I made the decision of telling my children, that when I said no, I meant no, but that if they had a good reason for me changing my mind, then I would consider it (and sometimes change my mind, explaining why, or didn't, explaining why). To me this felt that I was teaching my children about consent at the same time as leaving room for them to express their opinions/inform me when my "no" might have been based on false grounds or my own fears etc.

Consent has also been something that we have practiced through philosophical dialogues - everyone gives consent to others to share their opinions, we give consent to listen, give consent to participate - the children are given responsibility and power in the dialogue. They need to be respectful and empathic in how they listen to others, and also in how they communicate their opinions to others.

learning consent is essential for living a healthy social life.

Att man respekterar andra människor och deras känslor, deras behov etc är viktigt. Det är kärnan till Original Learning. Att vara empatisk i våra relationer med andra är också viktigt. Det låter oss ansluta till andra och förstå. Detta är viktigt vid hantering av icke-verbala barn som inte har ett "traditionellt" sätt att kommunicera vad de vill ha med ord, men är beroende av oss att tolka sina gester, låter etc för att kunna uttrycka sig.

När jag arbetar med yngre barn, alla barn, om det finns något som de behöver göra så frågar jag inte dem ... Jag informera dem med respekt, jag kommer att vara lyhörd på deras reaktioner (eftersom det är sällan ett sätt att göra något) och vi kommer att fortsätta med åtgärden på det sättet vi är överens om - t.ex byta blöja, administrera medicin, gå in/ut, tvätta händerna eller vad som helst som behöver göras.

Det finns dock många saker där barnet kan välja ... om barnet inte vill klä på sin vinterjacka, då slösa jag inte energi på det, jag tillåter dem att gå ut och med kappan under min arm och tillåta dem att fatta beslutet själv (det tar inte lång tid för dem att inse att det är kallt ute och att en jacka hjälper till att hålla värmen) - eller bär en haklapp, jag kommer aldrig att tvinga ett barn att bära en haklapp, det är ett val för mig om kläderna blir smutsigt (eller inte), det är inte ett problem ... men om det är ett problem för barnet, så kommer jag att påminna barnet om att ett haklapp kan förhindra det.

Så hur fungerar samtycke i allt detta?

Tja, för mig, om jag ger ett barn möjlighet att säga nej när det är något som behöver göras och jag måste göra det, trots barnets nej, så respekterar jag inte barnets beslut eller lär barnet vad "samtycke" betyder. Istället lär jag barnet att jag har mer makt och att deras samtycke inte är viktigt, det är som jag har gett barnet tid att uttrycka sig, men inte makt att vara mästare på sig själv. På ett sätt att undervisa kring samtycke är som att lära barn att ta ansvar över sina egna kroppar, över hela sig själv. Ansvar utan befogenhet är otroligt frustrerande. För mig, genom att ge ett barn ett val, när det inte finns något verkligt val för att välja, ger vi barnet ansvar utan att befogenhet. Samtycke, när det gäller "måste-göra" situationer handlar om hur det görs.

Att lära sig att hantera övergångar kan vara en stor del av det. Många barn gillar inte att sluta leka för att byta en blöja till exempel ... så kanske genom att bekräfta att de kan ta en minut att slutföra det de håller på med, byta och sedan återvänder till leken ger barnet kontroll över sin situation. Kanske valet av vem som byter blöjan är en del av samtycket - vissa barn är, helt enkelt, mer bekanta eller trygga med vissa pedagoger. Att ge barnen valmöjligheten att gå till skötbordet och välja egen blöja eller "flyga" dit, eller ... är samtycke ... barnet har valt att följa med dig på ett specifik sätt.

Samtycke med medicin kan vara så mycket svårare ... här i Sverige är medicin alltid gjord för att smaka äcklig ... vilket gör det väldigt svårt att få vissa barn att äta den. Mina döttrar förstod att de behövde ta medicinen för egen hälsa, och att något som smaka gott skulle ges dem direkt efter ... den här strategin fungerade inte med min son. Hela familjen kommer ihåg hur jag brukade jaga min son runt lägenheten för att få honom att ta hans medicin (tack och lov var han frisk mestadels av sin barndom och vi tränade honom att äta tabletter så snart som möjligt) - men det fanns tre tillfällen där han var tvungen att ta antibiotika - en gång var livshotande på grund av det faktum att han hade kraftigt vägrat sin samtycke att byta plåster medan han var borta för en helg med farföräldrar och skrubbsåret på knäet hade blivit svår infekterad (minnet av lukten på hans knä gör mig fortfarande lite illamående).

Givetvis gav han i viss utsträckning samtycke ... för att han svalde den (men han spottade också lika mycket ut). Men som förälder det kände som jag verkligen gick emot hans vilja, och jag ogillade situationen, men jag hade ansvaret att se till att han blev frisk samt överlevde.

Samtycke är komplicerat i den meningen.

Detsamma för vaccinationer - alla dessa har gjorts utan mina barns samtycke när de var unga - men på ett sätt som har varit respektfullt och empatisk och vi har alltid förklarat varför. Det som är viktigt är att vi är respektfulla för det faktum att den allra yngste barn är människor precis som oss vuxna ... de är människor med känslor, reaktioner, åsikter från alldeles början. De behöver också lära sig att ta ansvar för sig själva ... och det här är en långsam process - från att vara ett spädbarn till att vara en vuxen som bor i sitt eget hem ... Det betyder att vi pedagoger måste ge barnen tid och utrymme för att inte bara ta ansvar utan att öva, vara medveten om det och också att förstå självständighet.

Enkla saker som att inte bara ta upp ett barn och byta blöja men att vi ska interagera från den allra första dagen - "Jag ser att du behöver en ny blöja, jag ska plocka upp/bära dig och byta dig nu" - med ögonkontakt (för barnen som uppskattar det). Ögonkontakt är dialogen, anslutningen, samtycket - du snart märka om det inte finns något samtycke och du måste prova en annan strategi för att säkerställa att det "måste-göra" blir gjort. Vid 14 års ålder var det här som min son kämpade med ... att skolan gav honom en massa ansvar (gör skolarbetet, etc etc) men gav honom mycket liten befogenhet (hur och när man gör skolarbetet) Han aldrig gav samtycke för att delta i skolan som den fungerar just nu. Han var där, för att han måste vara.

Barns samtycke är en viktig del av sexuellt trygghet - att barn lär sig att de har makt att säga nej till att bli rörd på ett sätt som de inte gillar eller vill inte ha - och att det här är en makt som gäller livet... jag anser att samtycke är en grundläggande mänsklig rättighet i alla aspekter av våra liv.

Det handlar om självrespekt samt respekt för andra. Om vi ​​lär oss om att säga nej när det gäller oss själva, lär vi oss också om att lyssna på andras nej ... detsamma gäller ordet ja. Jag kommer aldrig att glömma en dialog med en vän när vi pratade om att lära våra söner att nej betyder nej ... när hon hade den här pratstunden med sin tonårsson svarade han att det inte stämde ... han fortsatte med att förklara att när hon (hans mamma) sa nej till honom, behövde han bara tjata lite och hon skulle säga ja efter ett tag ... Hon var chockad.

Mina barn var i förskolan då, så jag fattade beslutet att berätta för mina barn att när jag sa nej, menade jag nej, men att om de hade en bra anledning att jag skulle ändra mig, skulle jag överväga det (och ibland ändrar jag mig och förklarar varför, eller inte, och förklarar varför). För mig kände det att jag lärde mina barn om samtycke (att det är inte OK att tjata sig fram till ett ja) samtidigt som det fanns utrymme för dem att uttrycka sina åsikter/informera mig när min "nej" kunde ha grundats på felaktiga skäl eller min egen rädslor etc.

Samtycke har också varit något som vi har övat genom filosofiska dialoger - alla ger samtycke till andra att dela sina åsikter, vi ger samtycke att lyssna, ge samtycke att delta - barnen ges ansvar och befogenhet i dialogen. De måste vara respektfulla och empatiska i hur de lyssnar på andra, och också i hur de kommunicerar sina åsikter till andra.

Arr lära sig samtycke är viktig för en hälsosam socialliv.