Drawing as an Act of Democracy

Scribbling

by Suzanne Axelsson

"Everyone should have the permission to be able to scribble. There is a freedom in scribbling that allows the scribbler to experience the materials, feel joy, express emotions, release tensions, explore possibilities, discover their own impact etc"

Swedish translation found after the English-

Italian translation by Roberta Pucci

Hebrew translation by Nona Orbach

I interpret being democratic as the ability to participate, impact and be heard with equal value. Not that we are all the same, or that we all do the same thing, or that we all know and can do the same thing… but that all our different experiences, knowledges, abilities and imaginations are valued.

It is about permission to be who you are, your rights, accompanied by recognition of the permission others have to be who they are - responsibility. In other words that our own rights should not disadvantage others, but through community and collectivity we can all individually shine. Together we are stronger.

Scribbling as a democratic act.

Everyone should have the permission to be able to scribble. There is a freedom in scribbling that allows the scribbler to experience the materials, feel joy, express emotions, release tensions, explore possibilities, discover their own impact etc

As Nona shared in her story of Hillel the series of lines and shapes had a much greater meaning than what can be understood from merely observing the end product.

The process is a story, it is theories being unfolded, it is the expression of opinions and if we are fortunate to be there during the process that is being verbalised we are granted a deeper insight. For non-verbal children (the very young, or for other reasons they are unable to verbally communicate) we might never discover the depth of the process, but we can value it.

By showing a genuine interest, listening to the scribbles we are giving value, enabling participation and providing opportunities to impact.

The scribbles can provide information that leads us to setting up invitations to activities that are meaningful to the child.

If the child struggles with pressure to create marks, choose another drawing tool for them to try with. If they struggle to hold tools, provide opportunities to strengthen hands and fingers, work on their fine motor skills at the same time as opportunities to create scribbles in sensory materials like sand, salt or slime (see the Soothing Nature of Scribbles)

A scribbler is seldom just making random lines on the paper… more often than not they are practising communication. Some children might choose to hide their process because it is not being valued, either by adults or peers, or older children. As we have shared in previous posts, scribbling seldom is given the value that it truly deserves, and this impacts the children in their scribbling phase to feel ashamed of their creative processes.

A creative process is not just those that lead to a “successful” product. Creativity is also about all those processes that result in failure - in the sense that it does not turn out the way the creator wants, or is not useful, or… The reality is that most creative processes remain invisible and most people go around thinking they are not creative - this lowers self esteem.

A scribbling democracy provides the time, space and resources for scribbling to occur and to be valued. There is not the stress that it must proceed to the next phase at a certain age, but when the child is ready. It also allows every individual to return to scribbling whenever they want without negative judgements.

When my son was seven years old the whole class was asked to draw a picture of their favourite thing to play at school. My son drew a picture of one of the rooms with all the tables, chairs, sofas etc correctly placed in the room, he then took a big chunky black crayon and scribbled all over it. It was placed on the wall together with all the other drawings.

The teachers looked at me, and apologised, saying they could not stop him scribbling over his drawing. Other parents looked at it oddly, and gave me “looks”. When I asked my son to tell me about his favourite thing to play he replied, “I love playing hide and seek in the dark”.

The scribbles represented darkness. The adults had assumed that they were just scribbles, had devalued the drawing because of it, and failed to understand the drawing and what my child actually enjoyed playing, at age seven this was how he could communicate a room in the dark - by drawing everything, and then hiding it under a blanket of dark scribble..

There was no democratic equality in this space, because not all forms of storytelling through art were being valued.

According to Lowenfeld’s stages of drawing the scribble stage is not about the communication of ideas but about the joy of making marks. My own personal experience questions this as I have entered scribble dialogues with children, especially the very young, where it is clear there is communication, but the actual forms produced are not the communicating element, the movement is. Often I think it is the child’s lack of fine motor skills that is limiting communication, especially if scribbling is always being done with a pen, crayon or similar tool. Nevertheless, when scribbling in sand, or on an i-pad there is often more dexterity and a kind of freedom to have better control over the marks being produced.

Scribbling is almost like a secret language for young children, revealing how they feel, what they are interested in, and how they are inspired by others.

If we view scribbling as communication, especially when thinking about non-verbal children, it suddenly opens up another possibility of participation that is so crucial in democratic learning and play spaces.

Scribbling is not the same as doodling. Doodling tends to be something that is done without deep thought, and more as a byproduct. Scribbling occurs with different intensities, and if we pay attention to that intensity we may gain an insight on what is being learned and what is being communicated.

By valuing scribbles, we are allowing them to participate in the flow of communication as equal partners with other forms of communication. Thus ensuring scribbling as an act of democracy.

This post is a part of the Grammar of Drawing project with Nona Orbach (Israel) and Roberta Pucci (Italy) and myself, Suzanne Axelsson (Sweden)

Teckning som en demokratisk handling

Jag tolkar att vara demokratisk som - förmågan att delta, påverka och bli hörd med samma värde. Inte för att vi alla är lika, eller att vi alla ska göra samma sak, eller att vi alla vet och kan göra samma sak... utan att alla våra olika erfarenheter, kunskaper, förmågor och fantasier värderas lika.

Det handlar om tillåtelse att få vara den du är, dina rättigheter, samtidigt som erkännande av det tillstånd andra har att vara som de är - ansvar. Med andra ord att våra egna rättigheter inte ska missgynna andra, men genom gemenskap och kollektivitet kan vi alla individuellt lysa. Tillsammans är vi starkare.

Att klottra som en demokratisk handling.

Alla ska ha tillstånd att kunna klottra. Det finns en frihet i att klottra som gör att klottraren kan uppleva materialen, känna glädje, uttrycka känslor, släppa spänningar, utforska möjligheter, upptäcka sin egen påverkan etc.

Som Nona delade i sin berättelse om Hillel, den serie av linjer och former han ritade hade en mycket större betydelse än vad som kan förstås av att bara observera slutprodukten.

Processen är en historia/saga, det är teorier som utvecklas, det är åsiktsuttryck och om vi har turen att vara där under processen som kanske verbaliseras också får vi en djupare insikt. För icke-verbala barn (de allra yngsta eller av andra skäl som de inte kan kommunicera verbalt) kanske vi aldrig upptäcker djupet i processen, men vi kan uppskatta det.

Genom att visa ett genuint intresse, och lyssna på klotter, ger vi värde, möjliggör deltagande och ger möjligheter att påverka.

Klottret kan ge information som leder oss till att skapa inbjudningar till aktiviteter som är meningsfulla för barnet.

Om barnet kämpar med trycket för att skapa märken, välj ett annat ritverktyg för dem att prova med. Om de kämpar för att hålla i verktyg, ge möjligheter att stärka händer och fingrar, arbeta med sin finmotorik samtidigt som möjligheter att skapa klotter i sensoriska material som sand, salt eller slem (se klottrandets lugnande natur)

En klottrare gör sällan bara slumpmässiga rader på pappret ... oftast övar de på kommunikation. Vissa barn ibland välja att dölja sin process eftersom den inte värderas, varken av vuxna eller jämnåriga, eller äldre barn. Som vi har delat i tidigare inlägg får klotter sällan det värde som det verkligen förtjänar, och detta påverkar barnen i deras klotter-fas att skämmas över sina kreativa processer.

En kreativ process är inte bara de som leder till en "framgångsrik" produkt. Kreativitet handlar också om alla de processer som resulterar i misslyckanden också - i den meningen att det inte blir som skaparen ville, eller inte är användbart, eller... Verkligheten är att de allra flesta kreativa processer förblir osynliga och de flesta människor går runt och tror att de är inte kreativa - detta sänker självkänslan.

En klottrande demokrati erbjuder tid, utrymme och resurser så att klottrande kan ske samt värderas. Det finns inte stressen att det måste gå vidare till nästa fas vid en viss ålder, utan när barnet är redo. Det tillåter också varje individ att återgå till att klottra när de vill utan negativa bedömningar.

När min son var sju år ombads hela klassen att rita en bild av deras favorit lek i skolan. Min son ritade en bild av ett rum med alla bord, stolar, soffor osv korrekt placerade i rummet, han tog sedan en stor tjock svart krita och klottrade över den. Den sattes på väggen tillsammans med alla andra “fina” ritningar.

Lärarna kom till mig och bad om ursäkt och sa att de inte kunde hindra honom från att klottra över hans teckning. Andra föräldrar tittade konstigt på det och gav mig "blickar". När jag frågade min son att berätta för mig om hans favorit lek svarade han: "Jag älskar att leka kurragömma i mörkret".

Klottret representerade mörker. De vuxna hade antagit att det svarta bara var klottrar, hade nedvärderat teckningen på grund av det och hade misslyckats med att förstå teckningen och vad mitt barn egentligen tyckte om att leka - vid sju års ålder var det här hur han kunde kommunicera ett rum i mörkret - genom att rita allt , och döljer det sedan under en filt av mörkt klotter.

Det fanns ingen demokratisk jämlikhet i detta utrymme, eftersom inte alla former av berättande genom konst värderades.

Enligt Lowenfelds tecknings stadier handlar klotterstadiet inte om att kommunicera idéer utan om glädjen att göra märken. Min egen personliga erfarenhet ifrågasätter detta eftersom jag har haft klotter-dialoger med barn, särskilt de allra yngsta, där det är tydligt att det finns kommunikation, men alla former som produceras är inte det kommunicerande elementet - rörelsen är. Ofta tror jag att det är barnets brist på finmotorik som begränsar kommunikationen, särskilt om pennor, kritor och andra liknande verktyg används. Ändå, när en klottrar i sand eller på en tablett finns det ofta mer fingerfärdighet och en slags frihet att ha bättre kontroll över de märken som produceras.

Klottring är nästan som ett hemligt språk för yngre-barn, som avslöjar hur de mår, vad de är intresserade av och hur de inspireras av andra.

Om vi ​​ser klotter som kommunikation, särskilt när vi tänker på icke-verbala barn, öppnar det plötsligt en annan möjlighet till deltagande som är så avgörande i demokratiska inlärnings- och lekrum.

“Doodling” är inte detsamma som klotter (scribbling). Doodling tenderar att vara något som görs utan djup eftertanke, och mer som en biprodukt. Klottrandet sker med olika intensitet, och om vi uppmärksammar den intensiteten kan vi få en inblick i vad som lärs och vad som kommuniceras.

Genom att värdera klotter låter vi dem delta i kommunikationsflödet som jämställda partner med andra kommunikationsformer. På så sätt säkerställer man klotter som en demokratisk handling.