top of page
  • Skribentens bildSuzanne Axelsson

WHY ARE ADULTS SO INVOLVED IN CHILDREN’S DRAWINGS?

Post by Nona Orbach as part of the #GrammarOfDrawing project. 🇬🇧.🇸🇪.🇧🇷/🇵🇹

Here you can read in English, Swedish (Suzanne Axelsson) and Portuguese (Adriana Hollenbeck)

follow the links for other languages Hebrew (Nona Orbach) Italian (Roberta Pucci) Spanish (Simonetta Cittadini)



Toddlers and young children learn about the world through their bodies; they explore through the senses and are motivated by the urge to discover motor, sensory and emotional pleasure. They do it with joy and imagination. The traces they leave in the food that is smeared, in the sand on the beach, a line on the house wall, or on paper are manifestations of natural and curious learning. The toddler experiences cause and effect, creativity, and the joy of discovering primary form structures and materials. The brain and body work mutually and learn. Thus random traces gradually and naturally become increasingly directed scribbles, shapes, and complex drawings. Toddlers and young children all over the world explore lines and points, shapes, and movements. And they will create compositions on paper, and thus, they study the world and express themselves cognitively and emotionally.

Four years old scribbling


Victor Lowenfeld, Rhoda Kellogg, Sylvia Fein, and others researched the developing stages of scribbles and drawing from toddlers’ first reactions to adolescents. They discovered the natural characterizations and stages of this brain-physical process. It evolves through play and accumulating experience. The scribble stages are very important because the toddler begins to express and understand the cognitive, human, and universal forms during this time.

There’s no need to teach it or intervene, and it could even harmful to do so. It happens on its own similar to the way we learn to sit and walk. Children who naturally go through the process will develop independence and a sense of value and self worth.


As we can see in the drawings above of a four-year-old boy and the 3500-year rock carvings from Switzerland they are based on the same mandala archetype we have which has always belonged to humanity. The process of any child is based on this rich heritage. Upon that, each child will develop their personal dictionary, which I title The Spiritual Blueprint.

It is a profoundly astonishing phenomenon that all children of the world, in all cultures, undergo the same natural and universal process in its stages: from leaving random signs to creating intentional lines, points, spirals, and compositions. Moreover, they will also discover and invent the three basic forms present in all human civilizations! Every child will discover and produce in their own time, naturally – a circle, square, and triangle.

There are fundamental differences between a toddler creating than an adult. The need to scribble in toddlers and children is related to physical pleasure and discoveries since the world was created.

And unlike us adults – children know nothing yet about art history and do not mean to create conscious dialogues and artistic connections. They are still in the discovery phase.

Nor do they necessarily try to communicate with others through scribbles. A child may look at a friend’s painting next to him at the table and imitate it, or he will draw something for his mother to make her happy – but that is not the main meaning of this activity. The main function is to learn about the world at their own pace according to their personality, experimenting intimately with materials and working with other substances.

And they will build a dictionary of universal and personal shapes, forms, and choices that will grow and emerge. It is a deep process that is most necessary emotionally, cognitively, and technically.

What do children need?

A child needs permission to be themself. Our reactions to scribbles and drawings should be similar in engagement and quantity as we respond to the Lego game or the dolls. It is enough for the mother or kindergarten teacher to smile and say: I see you concentrate and enjoy what you do.


Tali Soffer, 2.4 children

Over-involvement of adults in the scribble stages

My impression over the years is that there are too many interventions in kindergartens and homes – around scribbles and paintings. Adults are much more involved in drawing and scribbling tables than in block building or doll games, where we usually let them play as they please. We may observe relationships and other matters, but this is not like the intense preoccupation around scribbling and painting. Too often, next to a scribbling child, an adult is seen demonstrating, talking, and asking, for example: What is this? What did you draw? Name the painting. Or they are praising some graphic form reminiscent of an image. And if they say it to the child, they might please others by creating another human figure or a cat instead of exploring their own process.

For some reason, we become restless next to papers, colors, and pencils.


Several reasons for interventions in children’s drawings

1. Cultural conditioning: We are fascinated by marks on paper that represent images or something in reality

Many adults do not acknowledge the meaning of scribbles and therefore see them as coincidental or unintentional. They might think it’s preparation for something else and not a thing in itself. As mentioned above, we are fascinated by marks on paper that represent images, and therefore as adults, we aspire to create and understand images.

The moment a toddler points to several lines and says: “Dad!” – is an exciting family moment. This baby, in a word, made it clear to us that they connected a scribble to an image and even named it.

Creating an image and verbal meaning in a competitive Western society is perceived as high cognition.

The cultural conditioning that images and words are important – creates the urge to expedite the children to get “there.”

That is what motivates us to rush a child who started to close a shape to draw “a person,” even if they didn’t mean it yet.

From this impulse, we accelerate by demonstrations, too many praises, and suggestions.

2. The artistic medium, by nature, contains a physical product that remains after the play process has finished.

Block-building, playing with dolls etc, once the imaginary play is over there is no physical outcome/product.

However, the scribbling actions leave a physical product that is a new object in the world. Somehow, this immediately creates a judgmental comparison of abilities and cognition of one child to all other children’s drawings in their kindergarten or their siblings. There is a secret graph of progress and comparison in our minds.

Doll playing does not evoke such harsh reactions from us.

Moreover, sometimes a child will be complimented by comparison to an artist: “They are a Picasso!”

Perhaps because it is an object of the same type, we compare a child to an artist, even though their starting point is completely different?

As a result, unconsciously, adults will try to expedite their work towards a more understandable figurative painting in terms of content.

3. Dormant anxiety that a child will not be ready for first grade and life.

Our toddlers are born into competitive capitalistic societies in which writing and reading are very important. Therefore, we perceive it as an important achievement if a toddler reads or writes letters as early as possible. Thus, in many kindergartens and homes, alongside scribbling and drawing pages, there is a tendency to encourage reading and writing that is not in tune with natural development. They are asked to fill shapes with crayons, copy images, etc.

It’s an expression of the anxiety that creates the wish that a child will come with an advantage and be more prepared for their first-graders and life itself.

4. For us adults, pencil maintenance has been reduced to writing alone.

When I see parents in kindergarten, grandparents, members of an extended family, I notice how a pencil is immediately attributed to a named image or writing. Is it possible that it reminds us of only writing when a toddler holds a pencil and scribbles?

Perhaps it is because we forgot the free movement experience on paper?

And if we look at young children and even imitate them, can we reclaim forgotten magical experiences?

5.9 years old: “I am writing.”

So what is recommended and what should we do?

First, we’ll calm down. We all inherited from our ancestors in the caves the human ability to create signs. According to education and learning studies, most children will learn almost by themselves to read and write easily and naturally around six. At this age, the brain is ready for it.

Therefore, our concern is unnecessary. From human DNA, every child will emanate lines, dots, spirals, snails, and the three basic forms, circle, square, and triangle, as will writing and reading come naturally in their time. There is no need to rush them to get there – but to allow them to discover the magic for themselves.

Scribbles and drawings are the ancestors of writing and are also necessary as such.

Early childhood is a once-in-a-lifetime opportunity of happiness and creativity around scribbling in the paradise of being. Therefore, it is essential to permit them to discover this wonder for themselves.

For them, it will be a thrilling independent discovery of a whole new world, and for us, we can also experience a second childhood – if we can give them that permission.


VARFÖR ÄR VUXNA SÅ ENGAGERADE I BARNS TECKNINGAR? av Nona Orbach

Yngrebarn lär sig om världen genom sina kroppar; de utforskar genom sinnena och motiveras av lusten att upptäcka motorisk, sensorisk och emotionell njutning. De gör det med glädje och fantasi. Spår de lämnar i maten som är utsmetad, i sanden på stranden, ett streck på husväggen eller på papper är manifestationer av naturligt och nyfiket lärande. Barnet upplever orsak och verkan, kreativitet och glädjen av att upptäcka primära form strukturer och material. Hjärnan och kroppen arbetar ömsesidigt och lär sig. Således blir slumpmässiga spår gradvis och naturligt allt mer riktade klotter, former och komplexa teckningar. Yngrebarn över hela världen utforskar linjer och punkter, former och rörelser. Och de kommer att skapa kompositioner på papper, och på så sätt studerar de världen och uttrycker sig kognitivt och känslomässigt.

(ser första filmen ovan av en fyra åring som klottra)

Victor Lowenfeld, Rhoda Kellogg, Sylvia Fein och andra undersökte utvecklingsstadierna för klottrar och ritningar från yngrebarns första reaktioner till tonåringar. De upptäckte de naturliga egenskaperna och stadierna av denna hjärn-fysiska process. Det utvecklas genom lek och ackumulering av erfarenhet. Klotterstadierna är mycket viktiga eftersom det yngre barnet börjar uttrycka och förstå de kognitiva, mänskliga och universella formerna under denna tid.

Det finns inget behov av att lära ut det, och det kan vara till och med skadligt. Det sker av sig självt på samma sätt som vi lär oss att sitta och gå. Barn som naturligt går igenom processen kommer att utveckla självständighet och en känsla av värde.



Ovan är en teckning av en fyraårig pojke och de 3500-åriga hällristningarna från Schweiz som är baserade på samma mandala arketyp som vi alla har ägt sedan mänsklighetens begynnelse. Varje barns process är baserad på detta rika arv. Efter det kommer varje barn att utveckla sin personliga ordbok, som jag kallar The Spiritual Blueprint.

Det är ett djupt häpnadsväckande fenomen att alla barn i världen, i alla kulturer, genomgår samma naturliga och universella process i dess stadier: från att lämna slumpmässiga tecken till att skapa avsiktliga linjer, punkter, spiraler och kompositioner. Dessutom kommer de också att upptäcka och uppfinna de tre grundläggande formerna som finns i alla mänskliga civilisationer! Varje barn kommer naturligtvis att upptäcka och producera i sin egen tid – en cirkel, en fyrkant och en triangel.

Det finns grundläggande skillnader mellan ett litet barn som skapar än en vuxen. Behovet av att klottra hos barn är relaterat till fysisk njutning och att upptäcka sedan världen skapades.

Och till skillnad från oss vuxna – barn vet ännu ingenting om konsthistoria och menar inte att skapa medvetna dialoger och konstnärliga kopplingar. De är fortfarande i upptäcktsfasen.

De försöker inte heller nödvändigtvis kommunicera med andra genom klotter. Ett barn kan titta på en väns målning bredvid honom vid bordet och imitera den, eller så kommer hen att rita något åt ​​sin mamma för att göra henne glad – men det är inte den huvudsakliga meningen med denna aktivitet. Huvudfunktionen är att lära sig om världen i sin egen takt utifrån sin personlighet, experimentera intimt med material och arbeta med andra ämnen.

Och de kommer att bygga en ordbok över universella och personliga former, former och val som kommer att växa och dyka upp. Det är en djup process som är mest nödvändig känslomässigt, kognitivt och tekniskt.

Vad behöver barn?

Ett barn behöver tillåtelse att vara sig själv. Våra reaktioner på klotter och teckningar bör vara lika i engagemang och kvantitet när vi svarar på lek med lego eller dockorna. Det räcker med att mamman eller pedagogen säger: “Jag ser att du koncentrerar dig” samtidigt som de uttrycker glädje.

Tali Soffer, 2,4 barn

Överengagemang av vuxna under klotterstadierna

Mitt intryck genom åren är att det är för många ingrepp på förskolan och hemma – kring klotter och bilder. Vuxna är mycket mer involverade i när barnen rita och klottra än när de leka med klossar eller dockor, där vi vanligtvis låter dem leka som de vill. Vi kan observera relationer och andra saker, men inte på samma sätt som den intensiva upptagenhet kring klottring, ritning och målning. Alltför ofta, bredvid ett klottrande barn, ses en vuxen som demonstrerar, pratar och frågar till exempel: Vad är det här? Vad ritade du? Namnge målningen. Eller så hyllar de någon grafisk form som påminner om en bild. Och om de säger det till barnet, kanske de gör andra nöjda genom att skapa en annan mänsklig figur eller en katt istället för att utforska sin egen process.

Av någon anledning blir vi rastlösa bredvid papper, färger och pennor.

(ser andra filmen ovan)

Flera skäl för ingrepp i barnteckningar

1. Kulturella villkor: Vi fascineras av märken på papper som representerar bilder eller något i verkligheten

Många vuxna erkänner inte innebörden eller värde av klottrar och ser dem därför som tillfälliga eller oavsiktliga. De kanske tror att det är en förberedelse för något annat och inte en sak i sig. Som nämnts ovan är vi fascinerade av märken på papper som representerar bilder, och därför strävar vi som vuxna efter att skapa och förstå bilder.

I samtidigt är det spännande när ett litet barn pekar på flera streck och säger: "Pappa!". Den här barnet gjorde det klart för oss att de kopplade en klotter till en bild och till och med namngav den.

Att skapa en bild och verbal mening i ett konkurrenskraftigt västerländskt samhälle upplevs som hög kognition.

Det kulturella villkoret att bilder och ord är viktiga – skapar en lust att påskynda barnen att komma "dit".

Det är det som motiverar oss att skynda på ett barn som började stänga en form för att rita "en person", även om de inte menade det ännu.

Från denna impuls accelererar vi genom demonstrationer, för många lovord och förslag.

2. Det konstnärliga mediet innehåller till sin natur en fysisk produkt som finns kvar efter att lekprocessen är avslutad.

Konstruktion, lek med dockor osv, när den fantasileken väl är över finns det sällan en fysiskt resultat/produkt.

Men klottrandet lämnar en fysisk produkt som är ett nytt föremål i världen. På något sätt skapar detta omedelbart en dömande jämförelse av ett barns förmågor och kognition med alla andra barns teckningar i deras förskola eller med deras syskon. Det finns en hemlig graf över framsteg och jämförelse i våra sinnen.

Att leka med dockor väcker inte så hårda reaktioner från oss.

Dessutom kommer ibland ett barn att få komplimanger i jämförelse med en konstnär: "De är en Picasso!"

Kanske för att det är ett föremål av samma typ, jämför vi ett barn med en konstnär, trots att deras utgångspunkt är en helt annan?

Som ett resultat kommer vuxna omedvetet att försöka påskynda sitt arbete mot en mer begriplig figurativ bild vad gäller innehåll.

3. Dold ångest för att ett barn inte ska vara redo för första klass och livet.

Våra barn föds in i konkurrenskraftiga kapitalistiska samhällen där skrivande och läsning är mycket viktigt. Därför ser vi det som en viktig prestation om ett barn läser eller skriver brev så tidigt som möjligt. På många förskolor och hem finns det alltså, vid sidan av klottrande och ritande, en tendens att uppmuntra till läsning och skrivning som inte är i samklang med den naturliga utvecklingen. De uppmanas att fylla former med kritor, kopiera bilder osv.

Det är ett uttryck för den oro som skapar önskan om att ett barn ska komma med en fördel och vara mer förberedd än det behövs för att börja första klassen samt livet självt.

4. För oss vuxna har pennhållningen reducerats till att bara skriva.

När jag observera föräldrar på förskolan, morföräldrar, medlemmar av en utökad familj, märker jag hur en penna omedelbart tillskrivs en specifik uppdrag eller till skrift. Är det möjligt att vi endast tänka på skrivandet när vuxna se en penna i ett barns hand?

Kanske beror det på att vi glömde den fria rörligheten på papper?

Och om vi tittar på barn och till och med imiterar dem, kan vi kanske återta bortglömda magiska upplevelser?

Så vad rekommenderas och vad ska vi göra?

Först ska vi lugna oss. Vi ärvde allting från våra förfäder i grottorna - den mänskliga förmågan att skapa spår och tecken. Enligt utbildningsstudier lär de flesta barn nästan av sig själva att läsa och skriva enkelt och naturligt runt sex. I den här åldern är hjärnan redo för det.

Därför är vår oro onödig. Från mänskligt DNA kommer varje barn att utstråla linjer, prickar, spiraler, sniglar och de tre grundläggande formerna, cirkel, kvadrat och triangel, liksom att skriva och läsa kommer naturligt i sin tid. Det finns ingen anledning att skynda dem att komma dit – utan att låta dem upptäcka magin själva.



5,9 år gammal: "Jag skriver."

Klotter och teckningar är skrivandets förfäder och är också nödvändiga som sådana.

Tidig barndom är en-gång-i-livet möjlighet till lycka och kreativitet kring att klottra i paradiset av “att vara”. Därför är det viktigt att låta dem upptäcka detta själva.

För dem kommer det att vara en spännande självständig upptäckt av en helt ny värld, och för oss kan vi också uppleva en andra barndom – om vi kan ge barnen tillståndet.




POR QUE ADULTOS SE ENVOLVEM TANTO NOS DESENHOS DAS CRIANÇAS? (Nona Orbach)

Bebês e crianças pequenas aprendem sobre o mundo através do corpo; eles exploram através dos sentidos e são motivados pela necessidade de encontrar prazer motor, sensorial e emocional. Eles fazem isso com alegria e imaginação. Os traços que deixam na comida amassada, na areia da praia, uma linha na parede da casa, ou numa folha de papel, todos são exemplos de manifestação de uma aprendizagem natural e curiosa. Bebês experimentam causa e efeito, criatividade, e se alegram ao descobrir estruturas de formas primárias e materiais diversos. O cérebro e o corpo trabalham em conjunto e aprendem de forma mútua. Riscos aleatórios gradualmente se transformam em riscos intencionais, formas e desenhos complexos. Bebês e crianças pequenas ao redor do mundo inteiro exploram linhas e pontos, formas e movimentos. Criarão composições em papel durante o processo de exploração cognitiva e emocional do mundo ao seu redor.

Criança de quatro anos rabiscando

Victor Lowenfeld, Rhoda Kellogg, Sylvia Fein, e outros tantos acadêmicos pesquisaram os estágios de desenvolvimento criativo: de riscos e desenhos de crianças bem jovens até a fase da adolescência. Eles descobriram a caracterização natural e os estágios desse processo mental e físico. O processo evolve através do ato de brincar e através da experiência acumulada. Os estágios da rabiscação são muito importantes porque neste período crianças bem jovens começam a se expressar e compreender formas cognitivas, humanas e universais.

Não há necessidade de ensinar-lhes. Na verdade, existe risco de dano ao processo. A evolução se dá de forma semelhante ao processo de aprender a sentar e andar. As crianças seguem o fluxo natural de aprendizagem e durante o processo irão desenvolver independência e um senso de valor.

O desenho de um menino de quatro anos e as marcas numa pedra de 3500 anos, na Suíça, se baseiam no mesmo arquétipo da mandala, que faz parte do contexto humano desde o começo dos tempos. O processo de qualquer criança se baseia numa herança antiga. Com base nessa herança, cada criança irá desenvolver seu dicionário pessoal, ao qual eu chamo A Planta Espiritual.

É profundamente fascinante constatar que crianças do mundo inteiro, de todas as culturas, seguem o mesmo processo natural e universal de desenvolvimento: de sinais aleatórios a linhas, pontos, espirais e composições mais intencionais. Inevitavelmente todas elas irão descobrir e inventar as três formas básicas, presentes em toda civilização humana! Toda criança irá descobrir e inventar, a seu tempo, naturalmente, o círculo, o quadrado e o triângulo.

Há diferenças fundamentais entre o processo criativo de uma criança e o de um adulto. Desde o começo do mundo a necessidade de rabiscar de crianças da mais tenra idade está diretamente ligada a descobertas e a uma satisfação física.

Diferente dos adultos, crianças não possuem conhecimentos específicos sobre história da arte e não tem o objetivo de estabelecer diálogos conscientes ou conexões artísticas. Elas estão na fase da descoberta.

Também não podemos dizer que crianças tenham o objetivo de se comunicar com outros através de seus rabiscos. Uma criança pode até imitar a pintura de um amigo, ou ela irá desenhar algo para sua mãe porque sabe que a fará feliz, mas não são esses os objetivos da empreitada. A razão primordial é aprender sobre o mundo seguindo seu próprio ritmo, de acordo com sua personalidade, em experiências complexas com uma variedade de materiais e outras mídias.

E eles criarão um dicionário de formas universais e pessoais, e escolhas que irão crescer e emergir. É um processo emocional, cognitivo e técnico extremamente complexo.

De que as crianças precisam?

Uma criança precisa da permissão de ser ela mesma. Nossas reações a rabiscos e desenhos deveria ser semelhante a forma como reagimos a criações usando LEGO® ou bonecos. É suficiente que a mãe ou a professora da Educação Infantil sorria e diga: Eu estou vendo que você está bem concentrado e percebo que você está gostando do que está criando.



Tali Soffer, 2.4 crianças

Quando adultos interferem demais no processo de criação durante a Fase da Rabiscação

Ao longo dos anos minha impressão é de que há um exagero de intervenções nas criações das crianças - rabiscos e pinturas - tanto em espaços formais de Educação Infantil, quanto em casa. Adultos interferem muito mais em atividades envolvendo rabiscação e desenho do que em construção usando blocos, ou brincadeiras de bonecas, onde as crianças têm mais liberdade de explorar livremente. Não é raro observar a preocupação com relações e contexto, mas não é a mesma extrema obsessão presente em rabiscos e desenhos. Com uma frequência enorme adultos se aproximam de crianças desenhando, com o objetivo de demonstrar algo, fazer perguntas, conversar, como, por exemplo, “O que é isso? O que você desenhou? Qual o nome da sua pintura?” Ou eles optam por elogiar formas que se parecem com uma imagem conhecida. E, se eles compartilham a opinião com a criança, o processo pode ser alterado, onde a criação passa a ter o objetivo de criar uma figura humana, ou um gato, numa resposta às expectativas e não num processo natural de exploração criativa.

E, por alguma razão, nos tornamos desconfortáveis frente a papéis, cores e lápis.

Várias razões para intervir em desenhos criados por crianças

1. Condicionamento cultura: Somos fascinados por marcas no papel que representem algo real

Vários adultos não compreendem o significado de rabiscos e concluem ser coincidências ou formas acidentais. Existe o risco de pensarem que são a preparação para algo mais e não um projeto concluído. Como mencionado acima, somos fascinados por marcas no papel que representem algo que existe no mundo real, portanto, como adultos, temos o desejo de criar e compreender imagens.

O momento em que uma criança bem jovem aponta para várias linhas e exclama: “Papai!” - é um momento marcante em qualquer família. O bebê, em uma palavra, deixou claro a todos que seus riscos se conectam com uma imagem, com um nome.

A criação de imagens e a habilidade de criar sentido usando palavras são exemplos de alto potencial cognitivo na competitiva sociedade Ocidental.

O condicionamento cultural que nos faz crer que imagens e palavras são importantes cria a necessidade de acelerar as crianças para que cheguem “lá.”

É isso que nos motiva a acelerar uma criança que mal começou a fechar uma forma a desenhar “uma pessoa”, mesmo se ela não tiver demonstrado ter essa intenção.

O impulso é seguido por demonstrações, excesso de elogios, e sugestões.

2. A mídia artística, por natureza, contém um produto físico que se perpetua após o fim do processo criativo.

Construção com blocos, bonecas, etc., quando a brincadeira termina não há um produto concreto.

No entanto, as atividades de rabiscar ou desenhar culminam num produto físico que se transforma num novo objeto presente no mundo. Por alguma razão, este fato é suficiente para criar julgamento de valor sobre as habilidades cognitivas de uma criança, comparada aos desenhos de várias outras crianças da mesma idade, ou outras crianças da família. Existe uma linha evolutiva secreta, demonstrando o que consideramos progresso. Em nossa mente, fazemos comparações.

Brincar de boneca não tem o mesmo efeito em adultos.

Não é infrequente ouvir pessoas elogiando uma criança fazendo comparações com artistas: “Ele é um Picasso!”

Talvez seja pelo fato de ser um objeto de categoria semelhante que comparamos uma criança a um artista. Como explicar tal fenômeno se os pontos de partida do artista e da criança são completamente diferentes?

Como resultado, inconscientemente adultos tentam apressar o processo criativo tendo como objetivo uma imagem mais compreensível, mais figurativa em termos de conteúdo.

3. Uma ansiedade sublimada de que a criança não estará preparada para o Primeiro Ano e para a vida.

Nossos bebês nascem dentro de sociedades capitalistas competitivas nas quais ler e escrever são habilidades muito importantes. Consequentemente valorizamos o fato de uma criança aprender a ler e escrever o mais cedo possível. Portanto, em muitas escolas e até mesmo em casa, conjugado com atividades de rabiscar e desenhar, está a tendência de encorajar a leitura e a escrita, não necessariamente adequadas ao estágio de desenvolvimento das crianças. Colorir e copiar imagens são frequentemente atividades oferecidas às crianças.

É uma representação da ansiedade de quem acredita e deseja que a criança tenha vantagem sobre outras, que estará mais preparada para o Primeiro Ano e para a vida em si.

4. Para nós, adultos, o gerenciamento do objeto lápis se reduz exclusivamente ao ato de escrever.

Quando vejo pais, avós e outros membros da família de crianças da Educação Infantil, percebo como o objeto lápis se relata diretamente com uma imagem que possa ser identificada, ou ao ato de escrever. Seria possível pensar em meramente escrever quando uma criança bem jovem segura um lápis para rabiscar?

Talvez seja porque nos esquecemos da experiência de movimento livre no papel?

E se prestarmos atenção em crianças bem jovens, e até se as imitarmos, seria possível resgatar essa experiência mágica tão negligenciada e esquecida?

Quais as sugestões? O que devemos fazer?

Primeiramente, calma! Todos nós herdamos de nossos ancestrais das cavernas a habilidade humana de criar símbolos. De acordo com estudos em educação e aprendizagem, a maioria das crianças irá aprender a ler e escrever por conta própria em torno dos seis anos. Nesse estágio, a mente está pronta para essas tarefas.

Portanto, nossa preocupação é desnecessária. Através do DNA humano, toda criança criará linhas, pontos, espirais, caracóis, e as três formas básicas - círculo, quadrado e triângulo - assim como terá capacidade de escrever e ler, naturalmente, a seu tempo. Não há necessidade de acelerar o processo, mas é imperativo permitirmos que elas descubram a mágica por si mesmas.


5.9 anos: “Eu estou escrevendo.”

Rabiscos e desenhos são os ancestrais da escrita e tão importantes quanto ela.

Toda infância é uma chance de felicidade e criatividade em torno de riscos e traços, na alegria de simplesmente existir. É essencial permitir que crianças se encantem e que o façam por si mesmas.

Para elas será uma excitante e independente descoberta de um mundo novo, e para nós, a chance de viver uma segunda infância, simplesmente por darmos a ela permissão de simplesmente ser.



361 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page