top of page
  • Skribentens bildSuzanne Axelsson

Love and joy in the early years... Kärlek och glädje i förskolan

(texten finns på svenska efter bilderna)

For me love and joy are interwoven, and rather difficult to pull apart. When I write about Original Learning JOY is one of the words I explore in this context... and love is always a part of that exploration... Recently in Swedish preschool social media groups I have noticed there has been an increase in the number of times the concept of love has made its way into the feed. Often under a slightly heated discussion/debate about what is appropriate, which basically means talking about what is inappropriate.

What is interesting when it comes to love is that there is often confusion between the different kinds of love, and what physical gestures mean. For some hugging is too much, for others its kissing... and for others these are normal actions of showing affection between people and is not reserved for a select few relationships.

When I first moved to Sweden it took me a while to get used to the incessant hugging of people I barely knew... this was the normal way to greet someone... and it has gone as far as that one person thought I was rude and refused to talk to me for a year because I did not hug his girlfriend, but shook hands instead (the girlfriend thought this was perfectly fine at the time, and 6 months later when we talked about it yet again as her boyfriend skirted around the room to avoid me!!) For me hugging was ONLY for close friends and family, I was well, well outside of my norm and comfort zone by hugging people I had met a few times. Almost 28 years later and the hugging thing is more of a norm and is something I have no problems with, unless feeling very overwhelmed.

Kissing on cheeks though!!!!... well that is not my norm... but I am working on it as I visit countries where cheek kissing to greet people is the norm - although I still find it confusing.. is it one or two or three????

What I have observed in all these different cultures is that these norms impact how we interact with children in preschools/kindergartens/nurseries... the not so "huggie" cultures feel that hugging children in preschool is inappropriate, while countries like Sweden think hugging is fine but kissing is too much, and then my experience in Greece, Palestine and Italy shows that love is lavished through small caring kisses. ( I am generalising here of course, I am aware not all people in these countries behave in these ways)

All of it is normal.

WhatI find is not normal is that there is so much absolute borders between these interactions that some people are vehemently protective over in a way that is putting others down for being affectionate.

Jools Page and her research into Professional Love has had a huge impact on me ever since I was introduced to it by her while doing my masters over 10 years ago (blimey time goes by fast). I think love has always been central, but it has also been this unsaid thing, kind of in the background of people not knowing how to talk about it, or how we should feel about it. Her research has been important for me, and hopefully many others, in bring love to the forefront and examining the relationships in the early years, between the teachers and children, the parents and children, the children with each other and also parent teacher. She writes about how care is often being used instead of love, as a safer option to use, but that this is often used in the terms of "care-giver" which is placing power in the hands of the adult who is giving care, and not the reciprocal equality of love. Professional love does not compete with parental love, it is complementary. Parents tend to focus on, Jools Page and others have found, on their children's well-being rather than the pedagogical skill of the early years educators... in a way that is a bonus, a child that feels valued and is thriving is one that is ready to learn. So first must come love, parental and professional, then comes the learning. Spinoza wrote "“Love is nothing but Joy with the accompanying idea of an external cause" (Ethics, part III). Is love then a sense of joy created by interacting with others? That professional love is the creation of joy within each child and the group as a whole. How is joy created? If children need physical contact to be able to feel joy - hugs, maybe even kisses, then what happens when these actions are made taboo? Are we sucking joy out of the early years environment by being afraid of putting love into practice? How do you care for a child in order to create well-being, joy, security?

What would an early years setting look like if there were no hugs or kisses or interactions that were related to love? I keep thinking of the orphans in Rumania and their lack of physical contact and interaction resulting in autism-like behaviours, which slowly disappeared when adopted in loving families. An orphanage is an institution for caring for young children... and early years setting/preschool is also an institution for caring for young children... way should we be appalled at the lack of love in an orphanage but encourage a hands off approach in early years settings?

Spinoza wrote about Intellectual Love - a kind of love that connects the whole world to the individual, rather than just to an object or a particular person. We become a part of a whole, and that love is about emergent and collective responsibilities rather than controlling, directing or exploiting others. Maybe the reason love is being discouraged in practice in EY settings is the fact the dominating kind of society that we live in is about control, about choosing safety over risk, of sameness over diversity... and that love, professional or intellectual, represents a threat to the status quo... it brings with it the ability to work through our fears, which is a process that allows us to become closer, to share values, to create an equal and meaningful community... there is power in that, a kind of power that is harder to dictate over as social justice will be prioritised over compliance.

Returning to Spinoza again... joy is about a sense of power to affect and be affected (which sounds a lot like love) and that sadness is a loss of this power. So maybe our drive to "be" and "become" (to evolve as a human) is connected to joy and love. Learning and teaching are reciprocal acts of love and joy.. to affect and be affected. So, creating learning environments where children have the power to influence and impact their own lives as well as those around them, as an interaction, reciprocated, is essential for well being and meaningful learning. Children, especially young children, are often filled with the languages of joy, love and play - languages we, as adults, need to listen to and reciprocate. With respect, with consent, responding to the child and the group.

A year ago I was in Anji County, China, participating in the first True Play Conference and also getting the chance to visit AnjiPlay kindergartens... the principles of AnjiPlay are summed up in the following words... Love, Risk, Joy, Engagement and Reflection.. Love is summarised thus on their website

-Bonds of trust and respect between children, their teachers, families and the environment.

-Safety, broadly understood to develop from clear expectations, responsiveness, predictability, stability, consistency, honesty, and trust created by the adult for the child, is a powerful expression of love.

-In Anji Play environments, love is the foundation for all relationships. Only in an environment that supports freedom and self-expression can the child engage in physical, emotional, social, and intellectual risk, continuously discover and pose questions, and challenge themself to the furthest limit. In Anji Play environments, not only do teachers love children as if they were their own, but the relationships between children, between teachers, between the school and the family, and between the school and the community are characterized by love. Love plays a critical role in establishing the Anji Play ecology, and influences Anji Play schools and the life of the community. Love is being seen as critical for the ecology of AnjiPlay - not just teacher and child, but the whole community. Bringing us to the idea of "it takes a village to raise a child". is this fear of openly talking about love, and how love is experienced in early years settings in part due to the fact we have somehow become divorced from our own ecology? That we have forgotten how to be a community because all the focus is on the individual. Therefore, there is more responsibility on the shoulders of the individual teachers to grapple with complex ideas of love... love and joy are not experienced in isolation. we need policy makers to help put love and joy not only on the table for discussion, but also into practice.

Which kind of makes me think of the social distancing that is happening around the world at the moment as a result of Covid-19. What is happening to those people who are stuck in their homes in total isolation, regardless of age, without interaction, without physical contact? There are so many warnings about the decline of mental well-being... and that is before we even start mentioning individuals that are forced to stay in abusive homes, or homes devoid of love, or homes filled with anxiety and stress for a whole variety of reasons... which brings me back to the early years sector... even in the "old normal" there were many children that lived in homes devoid of love or filled with abuse (or both) and professional love is their only source of love, their only source of understanding what healthy physical contact feels like... if we are afraid of physical contact in the early years then we are putting some children at further risk of not knowing what is appropriate physical interaction, how to say no and have someone respect that (to know that you are allowed to say no) to be able to understand consent, (basic things that parental love usually provides, but not all families are able to for a variety of reasons). This means as educators (EY practitioners) our interactions can have such an enormous impact, not just as a continuous safe place for children to play and learn in a community of love, but also for those children not accessing it the usual way through their families. We don't always know which of these children in our care (in our social ecosystem) come from a dysfunctional family - so it should not be just reserved for those children in need... but for all children... so they can see love, hear love, feel love and observe how that looks between others too.

AnjiPlay describes joy as "Without joy, play can not possibly be true play. Joy is the outcome of self-determined participation in play, self-adjustment of the difficulty of play, and continuous reflection. The standard that adult’s should use to assess the content of any day is whether the child has achieved a state of joy in their activities. In their experience of joy, the child can be quiet or focused, they can be raucous or is the state of mind that nourishes the life of the child."

This connects to what Spinoza was writing about - that joy is the power to affect and be affected. That we need to give children the time to play and feel that power, and share that power with others. Spinoza also wrote "The highest activity a human being can attain is learning for understanding, because to understand is to be free." If love is creating the safety for children to dare to take risks, to explore, and joy is the motivating factor play, find out and discover then we could possibly say that love and joy are the requirements of freedom.

(links at the bottom)

There are more ideas of what is love, and many different words to describe it... sometimes our own language is lacking the words to be able to explore the many kinds of love...

Listening is also an act of love...

För mig är kärlek och glädje vävda ihop och ganska svåra att dra isär. När jag skriver om Original Learning är JOY (glädje) ett av orden jag utforskar i detta sammanhang ... och kärlek är alltid en del av den utforskningen ... Nyligen i flera svenska förskolegrupper i sociala medier har jag märkt att det har funnits ett ökat antal gånger kärleksbegreppet har kommit in i flödet. Ofta under en något upphettad diskussion / debatt om vad som är lämpligt, vilket i princip betyder att prata om vad som är olämpligt. Det som är intressant när det gäller kärlek är att det ofta är förvirring mellan de olika typerna av kärlek och vad fysiska gester betyder. För vissa kramar är för mycket, för andra är det pussar... och för andra är detta normala handlingar för att visa tillgivenhet mellan människor och är inte reserverat för några få relationer. När jag först flyttade till Sverige tog det mig ett tag att vänja mig med den oavbrutna kramande av människor som jag knappt kände ... här is Sverige var det ett helt vanligt sätt att hälsa någon ... och det har gått så långt som att en person trodde att jag var oförskämd och vägrade att prata med mig i ett år eftersom jag inte kramade hans flickvän utan skakade hand istället (flickvännen tyckte att det var helt bra då vid händelsen, och 6 månader senare när vi pratade om det ännu en gång när hennes pojkvän kringgick rummet för att undvika mig !!) För mig var en kram endast för nära vänner och familj, jag var väl, väl utanför min norm och komfort-zon genom att krama människor jag hade träffat några få gånger. Nästan 28 år senare och den där kramande delen av svenska livet är mer en norm och är något jag har inga problem med, om inte jag känner mig väldigt överväldigad. Pussar på kinder!!!! ... det är inte riktigt min norm ... men jag arbetar med det när jag besöker länder där man pussas för att hälsa människor är normen - även om jag fortfarande tycker det är förvirrande ... är det en eller två eller tre ???? Det jag har observerat i alla dessa olika kulturer är att dessa normer påverkar hur vi interagerar med barn på förskolan... de inte så "kramiga"-kulturerna tycker att det är olämpligt att krama barn i förskolan, medan länder som Sverige tycker att krama är bra men pussa är för mycket, och då visar min erfarenhet i Grekland, Palestina och Italien att kärleken överdrivs genom små omtänksamma kyssar. (alla är generella påstående och häller givetvis inte alla) Allt det här är normalt. Vad jag tycker är inte normalt är att det finns så mycket absoluta gränser mellan dessa interaktioner att vissa människor skyddar gränserna kraftigt på ett sätt som förminska andra för att dom är kärleksfulla. Jools Page och hennes forskning på Professional Love har haft en enorm inverkan på mig ända sedan jag introducerades för det av henne medan jag gjorde mina masters för över 10 år sedan (oj, tiden går fort). Jag tror att kärlek alltid har varit central, men det har också varit en osynliga sak, i bakgrunden, och att människor inte vet riktigt hur de ska prata om det, eller hur vi borde känna kring det. Hennes forskning har varit viktig för mig, och förhoppningsvis många andra, för att få kärlek till förgrunden och undersöka förhållandena under de första åren, mellan lärare och barn, föräldrar och barn, barnen med varandra och även med föräldrar. Hon skriver om hur vård/sköta/bry (care) ofta används i stället för kärlek, som ett säkrare alternativ att använda, men att detta ofta används i termerna av "vårdgivare" som placerar makt i händerna på den vuxna som vårdar, och inte den ömsesidiga jämlikheten av kärlek. Professionell kärlek tävlar inte med föräldrakärlek, den kompletterar. Föräldrar tenderar att fokusera på, Jools Page och andra har upptäckt, på sina barns välbefinnande snarare än de pedagogiska färdigheterna av pedagogerna... på ett sätt är en person med bra pedagogiska färdigheter som är en bonus - barn som känner sig värderad och blomstrar är redo att lära sig. Så först måste komma kärlek, föräldrar och professionella, sedan kommer inlärningen.

Spinoza skrev "" Kärlek är inget annat än glädje med den åtföljande idén om en yttre orsak "(Etik, del III). Är kärlek då en känsla av glädje som skapas genom att interagera med andra? Kan professionella kärlek skapar glädje hos varje barn och i gruppen som helhet? Hur skapas glädje? Om barn behöver fysisk kontakt för att kunna känna glädje - kramar, kanske till och med pussar, vad händer då om dessa handlingar görs tabu? Suger vi glädje ur de första åren på förskolan genom att vara rädda för att omsätta kärlek i praktiken? Hur visa du att du bryr dig om ett barn för att skapa välbefinnande, glädje, trygghet? Hur skulle en förskolemiljö se ut om det inte fanns kramar eller pussar eller interaktioner som var relaterade till kärlek? Jag tänker hela tiden på de föräldralösa barnen i Rumänien och deras brist på fysisk kontakt och interaktion som resulterar i autismliknande beteenden, som sakta försvann när de flyttades till kärleksfulla familjer. Ett barnhem är en institution för att ta hand om unga barn ... och en förskola är också en institution för att ta hand om unga barn ... Hur resonerar vi om vi bli rädd över bristen på kärlek på ett barnhem, men uppmuntra till en hands-off-strategi på förskolor? Spinoza skrev om intellektuell kärlek - en typ av kärlek som kopplar hela världen till individen, snarare än bara till ett objekt eller en viss person. Vi blir en del av en helhet, och att kärlek handlar om framväxande och kollektiva ansvar snarare än att kontrollera, styra eller utnyttja andra. Kanske anledningen till att kärleken avskräckes i praktiken i förskolemiljöer är det faktum att den dominationsbaserad samhälle som vi lever i handlar om kontroll, och att välja säkerhet framför risk, och likhet över mångfald ... och att kärlek, professionell eller intellektuell, representerar ett hot mot status quo ... det medför förmågan att arbeta igenom vår rädsla, vilket är en process som gör att vi kan komma närmare varandra, dela värden, skapa en jämlik och meningsfull gemenskap ... det finns makt i det, och en typ av makt som är svårare att diktera över eftersom social rättvisa kommer att prioriteras framför överensstämmelse.

Att återvänder till Spinoza igen ... glädje handlar om en känsla av makt att påverka och påverkas (vilket låter mycket som kärlek - på engelska påverkas här är översatt till "affect") och att sorg är en förlust av denna kraft. Så kanske vår strävan att "vara" och "bli" (att utvecklas som en människa) är kopplad till glädje och kärlek. Lärande och undervisning är ömsesidiga handlingar av kärlek och glädje .. att påverka och påverkas. Så att skapa lärandemiljöer där barn har makt att påverka - sina egna liv såväl som de omkring dem, som en interaktion, ömsesidighet, är avgörande för välmående och meningsfullt lärande. Barn, särskilt unga barn, fylls ofta med språken av glädje, kärlek och lek - språk som vi som vuxna behöver lyssna på och återigen. Med respekt, med samtycke, responsiv på barnet och gruppen.

För ett år sedan var jag i Anji County, Kina, och deltog i den första True Play-konferensen och fick också chansen att besöka AnjiPlay-förskolor ...

Man sammanfattas principerna för AnjiPlay i följande ord ... Kärlek, Risk, Glädje, Engagemang och Reflektion .. Kärlek sammanfattas på deras webbplats -Förtroende och respekt mellan barn, deras lärare, familjer och miljön. -Trygghet, som i stort sett förstås för att utvecklas från tydliga förväntningar, lyhördhet, förutsägbarhet, stabilitet, att vara konsekvent, ärlighet och förtroende som den vuxna skapar för barnet, är ett kraftfullt uttryck för kärlek. -I Anji Play-miljöer är kärlek grunden för alla relationer. Bara i en miljö som stöder frihet och själv-uttryck kan barnet engagera sig i fysiska, emotionella, sociala och intellektuella risker, kontinuerligt upptäcka och ställa frågor och utmana sig själv så långt som möjligt. I Anji Play-miljöer älskar inte bara lärare barn som om de var sina egna, utan förhållandena mellan barn, mellan lärare, mellan skolan och familjen och mellan skolan och samhället kännetecknas av kärlek. Kärlek spelar en avgörande roll för att etablera Anji Play-ekologin och påverkar Anji Play-skolor och samhällets liv. Kärlek ses som kritisk för AnjiPlays ekologi - inte bara lärare och barn utan hela samhället. Att föra oss tillbaka till idén "det tar en by att uppfostra ett barn". Är denna rädsla för att öppet prata om kärlek, och hur kärlek upplevs under de första åren, delvis på grund av att vi på något sätt är skild från vår egen ekologi? Att vi har glömt hur vi ska vara ett samhälle eftersom allt fokus är på individen? Därför ligger det mer ansvar på de enskilda lärarnas axlar att kämpa med komplexa idéer om kärlek ... men kärlek och glädje upplevs inte isolerat. Vi behöver beslutsfattare att inte endast se till att kärlek och glädje diskuteras, men också att den finns i praktiken. Allt detta får mig att tänka på den sociala distansering som sker runt om i världen just nu till följd av Covid-19. Vad händer med de människor som sitter fast i sina hem i total isolering, oavsett ålder, utan interaktion, utan fysisk kontakt? Det finns så många varningar om nedgången av mentalt välbefinnande ... och det är innan vi ens börjar nämna individer som tvingas stanna i hem med misshandel, eller hem utan kärlek, eller hem fyllda av ångest och stress för en massor olika skäl ... vilket bringar mig tillbaka till de förskolesektorn ... även i den "gamla normalen" fanns det många barn som bodde i hem utan kärlek eller fyllda med missbruk (eller båda) och professionell kärlek är deras enda källa till kärlek, deras enda källa för att förstå hur hälsosam fysisk kontakt känns ... om vi är rädda för fysisk kontakt under de första åren så sätter vi vissa barn i ytterligare risk pga dom aldrig få möjlighet att ta reda på vad som är lämplig fysisk interaktion, hur man säger nej och har någon respekterar det (att veta att du få säga nej) för att kunna förstå samtycke, (grundläggande saker som föräldrakärlek vanligtvis ger, men inte alla familjer kan göra det av olika skäl). Detta innebär att som pedagog (care-giver) våra interaktioner kan ha en enorm inverkan, inte bara som en kontinuerlig trygg plats för barn att leka och lära sig i ett kärleksfylld samhälle, utan också för de barn som inte kommer åt kärlek det vanliga sättet genom sina familjer. Vi vet inte alltid vilka av dessa barn som vi ta hand om (i vårt sociala ekosystem) som kommer från en dysfunktionell familj - så det bör inte bara vara reserverat för de barn i nöd ... utan för alla barn ... så de kan se kärlek, höra kärlek, känna kärlek och se hur det ser ut mellan andra också.

AnjiPlay beskriver glädje som "Utan glädje kan lek omöjligt vara äkta lek. Glädje är resultatet av självbestämt deltagande i lek, självjustering av svårigheten att leka och kontinuerlig reflektion. Den standard som vuxna ska använda för att bedöma innehållet i vilken dag som helst, är huruvida barnet har uppnått ett tillstånd av glädje i sina aktiviteter. I sin upplevelse av glädje kan barnet vara tyst eller fokuserat, de kan vara bångstyrig eller uttrycksfulla ... glädje är sinnestillståndet som ger näring åt barnets liv. " Detta kopplar till det Spinoza skrev om - att glädje är kraften att påverka och påverkas. Vi måste ge barnen tid att leka och känna den kraften, och dela den kraften med andra. Spinoza skrev också "Den högsta aktiviteten som en människa kan uppnå är att lära sig för att förstå, för att förstå är att vara fri." Om kärlek skapar trygghet för barn att våga ta risker, utforska och glädje är den motiverande faktorspel, ta reda på och upptäcka, kan vi möjligen säga att kärlek och glädje är frihetens krav.

Det finns många olika teorier kring kärlek, och många språk har flera ord för kärlek som gör det lättare att uttrycka kärlek till varandra utan missuppfattningar..

Lyssnande är lika med kärlek (äkta lyssnande)

Working with babies and children. From Birth to Three: Jools Page, Ann Clare and Cathy Nutbrown (Sage)

221 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla


bottom of page