(finns på svenska efter bilderna)
The more I explore what Original Learning has to offer my reflective process, the more I see that I don’t simply want children to learn things - but to understand. Of course things will be learned in the process to understand. So when I suggest that we teach for understanding rather than learning it is because the ultimate goal is that the learning is simply the journey to understanding - acquiring the knowledge and the skills they need to understand.
I think this is a response not so much to learning as a phenomenon as much as the way learning has become a series of fact learning, memorisation, testing and then new facts… there is not enough time for all, maybe most of the children to understand the facts, knowledge and experiences being shared.
Play offers time for understanding. Both play and understanding work differently time-wise from teaching and learning - and yet both are absolutely entwined.
As I wrote in my book The Original Learning Approach we can decide when we want to teach something, or when we want to learn something but we cannot decide when someone else, or ourselves will understand that something. In 2015 Kjetil Steinsholt, professor at the Institution for Pedagogy and Life-long Learning at NTNUi, Trondheim, gave a lecture at Stockholm University where he pointed out the political nature of the word “learning” and that the word “understanding” should be used instead. He points out that learning has become loaded with power - where, as I mention in both my books (Original Learning and Riskfylld Lek och Undervisning) learning is change - only that the change that occurs is called learning if it is positive change and non-desirable behaviour if negative change. I also used the example of learning to walk in both my books as an example… technically the children are playing their way to being able to walk, but because the process is seen as positive and beneficial it is given the status learning.
The quote "Education is not the filling of a pail, but the lighting of a fire" (Yeats/Plutarch - there seems to be no accurate who said it) makes me think how much we are still stuck in the filling of the pail approach to school.
At the moment in Sweden there are dialogues going on about the introduction of assessing preschoolers .
I am totally against assessing young children - not only do I think it changes how children see education it also changes the way teachers teach...
Assessing children on a national level starts the process of standardised measuring which starts the process of teaching to meet those measurements which starts the process of filling buckets (pails) instead of igniting fires - because there is no time to ignite a fire that will burn unpredictably or risk the fire becoming bigger than what the adult can manage to control for measurable reasons.
I see play as integral to the fire... while I also feel the image of teachers igniting the fire is problematic, I do think the idea of fire can be useful.
Fires need fuel, oxygen and heat - what I think we need to do as educators is to ensure children have the appropriate amounts of fuel, oxygen and heat so that their curiosity burns brightly without the danger of it overwhelming the child.
Creating spaces for play and understanding.
What fuel do children need to be able to understand the various phenomena in the world? What heat is needed to ensure relationships thrive? What oxygen is needed for the children to breathe in a sense of autonomy collectively with others?
Like fire feels dangerous I think many adults feel play is dangerous - because it is unpredictable, mesmerising, and not controllable (children can be controlled - the play flows/unfolds).
In the current education system the bucket is being filled with facts the children need to learn, and they get checked off as they are taught and the child is tested to see what grade they get. Getting a low grade seldom means that they are given extra time and support so that they get the chance of understanding - the system is busy with ensuring the next facts are being poured into the bucket.
This is why I am suggesting we teach for understanding. Life-long understanding - so that what they learn stays with them for their lives and that they develop a joy for wanting to find out more. Maybe life-long learning within the current system means that we need to continuously relearn what we learned in school later in life because there was not enough time to understand, or because the choices of what facts had to be memorised have no meaning in later life?
Original Learning is the interweaving of play, learning, teaching and understanding - the understanding part got emitted from the title of the book for aesthetic reasons - but it is an essential part of the story. It is not enough for children to be learning if there is no time for understanding.
This does not only apply to understanding maths, communication, science etc but also each other and ourselves. The educators need to understand the children, their play and how children process and understand the world.
I am not going to stop using the word learning. But I do want to focus more on listening to understand and teaching for understanding.
And maybe if we replace many of the times we use “learning” in our curriculum (and the way we see children as learners who consume what we teach) with understanding (and the competent child actively curious and finding out about the world with our help) - maybe then we can get closer to an education that is democratic, values each child and enables every child to thrive and reach their potential.
Because that is just not happening at the moment.
How would your school/preschool look if it was designed as a space for play and understanding?
Undervisning för att förstå.
Ju mer jag utforskar vad Original Learning har att erbjuda min reflekterande process, desto mer ser jag att barn ska inte endast lära sig saker - utan att förstå.
Naturligtvis kommer vi att lära oss saker i processen för att förstå. Så när jag föreslår att vi undervisar för att förstå snarare än för att lära, beror det på att lärandet helt enkelt är resan till förståelse - att skaffa kunskap och de färdigheter de behöver för att förstå.
Jag tror att jag känner på det här viset för att lärande har blivit en serie av faktainlärning, memorering, testning och sedan nya fakta... det finns inte tillräckligt med tid för alla, kanske de flesta av barnen att förstå fakta, kunskap och erfarenheter som serveras.
Lek ger tid för förståelse. Både lek och förståelse fungerar annorlunda tidsmässigt än undervisning och lärande - och ändå är alla absolut sammanflätade.
Som jag skrev i min bok The Original Learning Approach” kan vi bestämma när vi vill lära ut något, eller när vi vill lära oss något, men vi kan inte bestämma när någon annan, eller vi själva kommer att förstå det. 2015 höll Kjetil Steinsholt, professor vid Institutionen för Pedagogik och Livslångt Lärande vid NTNUi, Trondheim, en föreläsning vid Stockholms universitet där han påpekade den politiska karaktären av ordet "lärande" och att ordet "förståelse" borde användas istället. Han påpekar att lärande har blivit kraftfullt – där, som jag nämner i båda mina böcker (Original Learning och Riskfylld Lek och Undervisning) lärande är förändring – bara att den förändring som sker kallas lärande om det är positiv förändring och kallad för icke- önskvärt beteende om det är en negativ förändring. Jag använde också exemplet med att lära sig gå i båda mina böcker som ett exempel... tekniskt sett leker barnen sig för att kunna gå, men eftersom processen ses som positiv och fördelaktig får den status som lärande.
Citatet "Education is not the filling of a pail, but the lighting of a fire" (Yeats/Plutarch - det verkar inte finnas något exakt vem som sa det) får mig att tänka på hur mycket vi fortfarande har fastnat i fyllningen av hinken förhållningssätt i skolan.
Just nu pågår i Sverige dialoger om införandet av att bedöma förskolebarn.
Jag är helt emot att bedöma yngre barn - inte bara tror jag att det förändrar hur barn ser utbildning, det förändrar också hur lärare undervisar...
Att bedöma barn på nationell nivå startar processen med standardiserad mätning som startar processen att lära ut för att möta de mätningar som startar processen med att fylla hinkar istället för att antända elden - eftersom det inte finns tid att tända en eld som kommer att brinna oförutsägbart eller riskera att elden blir större än vad den vuxne klarar av att kontrollera på ett mätbart sätt.
Jag ser leken som en del av elden... samtidigt som jag tycker att bilden av lärare som tänder elden är problematisk, tror jag att idén med eld kan vara användbar.
Eldar behöver bränsle, syre och värme – vad jag tror att vi måste göra som pedagoger är att se till att barn har rätt mängder bränsle, syre och värme så att deras nyfikenhet brinner klart utan risken att det överväldigar barnet.
Skapa utrymmen för lek och förståelse.
Vilket bränsle behöver barn för att kunna förstå världens olika fenomen? Vilken värme behövs för att se till att relationer frodas? Vilket syre behövs för att barnen ska kunna andas i en känsla av autonomi tillsammans med andra?
Liksom eld känns farligt tror jag att många vuxna tycker att leken är farlig - eftersom den är oförutsägbar, fascinerande och inte kontrollerbar (barn kan kontrolleras - leken flyter/utvecklas).
I det nuvarande utbildningssystemet fylls hinken med fakta som barnen behöver lära sig, och de bockas av när de undervisas och barnet testas för att se vilket betyg de får. Att få ett lågt betyg innebär sällan att de får extra tid och stöd så att de får chansen att förstå – systemet är upptaget med att se till att nästa fakta hälls i hinken.
Det är därför jag föreslår att vi undervisar för förståelse. Livslång förståelse – så att det de lär sig stannar hos dem hela livet och att de utvecklar en glädje över att vilja ta reda på mer. Kanske innebär livslångt lärande inom det nuvarande systemet att vi kontinuerligt behöver lära oss om det vi lärt oss i skolan senare i livet eftersom det inte fanns tillräckligt med tid för att förstå, eller för att valen av vilka fakta som skulle memoreras inte har någon mening senare i livet?
Original Learning är sammanvävningen av lek, lärande, undervisning och förståelse - förståelsedelen fanns inte med bokens titel av estetiska skäl - men det är en väsentlig del av berättelsen. Det räcker inte för barn att lära sig om det inte finns tid för förståelse. Vi gör barnen en otjänst.
Detta gäller inte bara förståelse av matematik, kommunikation, naturvetenskap etc utan även varandra och oss själva.
Pedagogerna behöver förstå barnen, deras lek och hur barn bearbetar och förstår världen.
Jag tänker inte sluta använda ordet lärande. Men jag vill fokusera mer på att lyssna för att förstå och lära ut för att förstå.
Och kanske om vi ersätter många av de gånger vi använder "lärande" i vår läroplan (och hur vi ser barn som elever/lärande-barn som konsumerar det vi lär ut) med förståelse (och det kompetenta barnet aktivt nyfiket som ta reda på världen med vår hjälp) - kanske då kan vi komma närmare en utbildning som är demokratisk, värdesätter varje barn och gör det möjligt för varje barn att trivas och nå sin potential.
För det händer helt enkelt inte just nu.
Hur skulle din skola/förskola se ut om den utformades som ett utrymme för lek och förståelse?