• Suzanne Axelsson

The Soothing Nature of Scribbles

Uppdaterat: 24 sep. 2021

written by Suzanne Axelsson 🇬🇧🇸🇪 available in this blogpost

Italian translation Roberta Pucci 🇮🇹

Hebrew translation Nona Orbach 🇳🇮

a part of the #GrammerOfDrawing project.




The freedom of drawing a snowstorm - big movements, swirling, swirling to emulate the wind, the sound of chalk on coarse paper contributing to the effect.

Just as we rock babies to sooth them (and quite often, I believe, ourselves too) scribbles can be a part of soothing ourselves.

It can be the rhythmic feeling of the body moving, the sensory stimulation of fingers in/on materials, or the vibrations sensed through the tools used. It can be the delight experienced by the eyes or ears as patterns form - the patterns, the sounds… even the smells.

Whether it be doodling to maintain focus while listening on the phone, or to a lesson or lecture… or intentional scribbling, where the individual sits down to create… Many times it is a part of a process to feel calm, to self regulate, to feel good or to maintain focus.


At the edge of the sandbox. Silent dialogues with 1 year olds in the sand.

From a brain point of view things that feel good, often feel good because the brain wants you to repeat it again. Doing things over and over is one of the ways the brain learns and evolves. Making connections.

Scribbling, doodling and drawing, especially in things like sand, mud, ooblek, whisked aquafaba, salt etc offers multiple stimuli for the brain. The fingertips pick up the vibrations and texture of the materials, and senses how it moves. The eyes observe the actions of the fingers - traces and tracks appearing that impact how the finger continues - just as both Nona and Roberta have previously shared in their posts (The Hand-Eye Play of Scribbles by Roberta and The Genesis of a Line by Nona)

The delights of scribbling in mud. The saying in Swedish is that there is no bad weather, only bad clothing.

We should never hurry this process of scribbling - in those scribbles lie the roots of writing, maths, and music - as well as a growing ability for sustained attention. Watching the squiggles, taking joy in impacting the outcome, exploring the possibilities of what their own fine motor skills allow them to do…

Scribbles ought to be valued more, so that children feel safe to scribble and doodle when they feel the need without the adult gaze or judgement of peers limiting their freedom to soothe themselves through art and/or movement with art materials.

Providing sensory materials can often open up the door to this scribble freedom. To simply enjoy the process of making marks and tracks in diverse materials - whether that be sand, food, paint or any other sensory material that allows this experience that frees a child from the must-do feeling of having to draw something.


5 year old enjoying the movement of scribbles of paint on the light table. A clear plastic table cloth (that could be washed and re-used) was placed over the the lightbox in order to provide freedom for exploration. When the child had finished their exploration and created a pattern or image we placed paper on top to create a print.

My observations of young children over the years has shown me that scribbles have a kind of magical quality to them… sometimes they are just a scribble, sometimes children observe their scribble and assign a symbol to it - an animal, flower, human, or number/letter - depending on what their eyes convey to the brain. Often I find children start writing almost before they start drawing… small tiny symbols start appearing in rows - lines, almost circles and squiggles, representing letters and words. Sometimes the scribbles, drawings and writing are interwoven on the same piece of paper… small intentional figures and things start to appear, that moves into a sensory need to scribble and end with a few intentional symbols - especially those children with older siblings or in mixed age groups.

I really cannot sing the praise of mixed age groups enough for the genesis and growth of the children’s scribbles and drawing in an organic and joyous manner - that frequently leads to children teaching themselves and each other how to write with only the supporting hand of an adult.


This one year old had been watching the 4 and 5 year olds draw round their hands. Whilst scribbling their own hand became a part of the dialogue. Drawing around it, experiencing the tickle of pen between fingers, and reacting with intense focus to the whole process. Over and over the child tried to resist the tickle of the pen, time and time again the hand would retract involuntarily almost.

“Only one thing is certain – that the written language of children develops in this fashion, shifting from drawings of things to drawings of words. The entire secret of teaching written language is to prepare and organize this natural transition appropriately...Make believe play, drawing, and writing can be viewed as different moments in an essentially unified program of development of written language.” Lev Vygotsky, “The Prehistory of Writing,” an essay, c. 1930 in The Mind in Society, 1978.


The scribbles of this three year old is the child writing a story, and reading aloud the story as they wrote. Several other three year olds sat at the table watching and listening to the story unfold with great joy.

Scribbling is an essential part of this process, as I already wrote it is like the roots, nourishing the soul of drawing, writing and expressing opinions and emotions. The roots don’t stop growing or evolving, just as a plant grows visibly upwards and outwards, so the roots grow downwards and outwards. Scribbling is something we need throughout our lives, and is not simply a phase of the very earliest years of childhood.

Klottrats lugnande natur - av Suzanne Axelsson


Friheten att rita en snöstorm - stora rörelser, virvlande för att efterlikna vinden, ljudet av kritan på pappret som bidrar till effekten.

Precis som vi gungar bebisar för att lugna dem (och ganska ofta, tror jag, oss själva också) kan klotter vara en del av att lugna oss själva.

Det kan vara den rytmiska känslan av att kroppen rör sig, sensorisk stimulering av fingrar i/på material eller vibrationer som känns genom de verktyg som används. Det kan vara den glädje som ögonen eller öronen upplever när mönster bildas - mönstren, ljuden ... även lukterna.


Vid sandlådans kant . Tysta dialoger med 1 åringar i sanden.

Oavsett om det är klotter för att behålla fokus medan du lyssnar i telefon, eller under en lektion eller föreläsning, eller om det är avsiktlig klotter, där individen sätter sig ner för att skapa. Många gånger är det en del av en process att känna sig lugn, att självreglera, att må bra eller för att behålla fokus.

Ur hjärnans synvinkel saker som känns bra ofta känns bra eftersom hjärnan vill att du ska upprepa det igen. Att göra saker om och om igen är ett sätt hjärnan lär sig och utvecklas. Att göra anslutningar.

Kladda, klottra och rita, särskilt i saker som sand, lera, geggamoja, vispad aquafaba, salt etc erbjuder flera stimulanser för hjärnan. Fingertopparna tar upp vibrationer och struktur i materialen och känner av hur det rör sig. Ögonen observerar fingrarnas handlingar - spår som uppstår påverkar hur fingret fortsätter - precis som både Nona och Roberta tidigare har delat i sina inlägg (länkar finns ovan)


Nöjen att klottra i geggamoja eller lera. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Vi ska aldrig skynda oss med denna klottrande process - i dessa klotter ligger rötterna till skrivandet, matematik och musik - liksom en växande förmåga till hållbar uppmärksamhet. Barnet tittar på klottrat, upplever glädjen att kunna påverka resultatet, utforskar möjligheterna till vad deras finmotoriska färdigheter tillåter dem att göra...

Klottrar borde värderas mer, så att barn känner sig trygga att klottra och kladda när de känner behov utan att vuxna blickar eller bedömningar av jämnåriga begränsar deras frihet att kunna lugna sig genom konst och/eller rörelse med konstmaterial.

Att tillhandahålla sensoriska material kan ofta öppna dörren till denna frihet till klotter. Att helt enkelt njuta av processen att göra märken och spår i olika material - oavsett om det är sand, mat, färg eller något annat sensoriskt material som tillåter denna upplevelse som befriar ett barn från alla måsten att behöva rita något specifik.


5 -åring njuter av rörelsen av att kladda med färger på ljusbordet. En genomskinlig plast bordsduk (som kan tvättas och återanvändas) placerades över ljusboxen för att erbjuda frihet att utforska. När barnet hade utforskat och skapat ett mönster eller en bild la vi papper ovanpå för att skapa ett tryck.

Mina observationer av yngre barn genom åren har visat mig att klottrar har en slags magisk egenskap för dem ... ibland är de bara en kladd, ibland observerar barn deras klotter och tilldelar det en symbol - ett djur, blomma, människa eller nummer/bokstav - beroende på vad deras ögon förmedlar till hjärnan. Ofta upptäcker jag att barn börjar skriva nästan innan de börjar rita ... små små symboler börjar dyka upp i rader - linjer, nästan-cirklar och krusningar, som representerar bokstäver och ord. Ibland är klottrar, teckningar och skrift sammanvävda på samma papper ... små avsiktliga figurer och saker börjar dyka upp, som rör sig in i ett sensoriskt behov av att klottra och sluta med några avsiktliga symboler - särskilt de barn med äldre syskon eller i blandade åldersgrupper.

Jag verkligen tycker om blandade åldersgrupper, åtminstone under en del av dagen, för att barnen klottrar kan uppstår och växer tillsammans med att teckna på ett organiskt och glädjefyllt sätt - det leder ofta till att barn lär sig själva och varandra hur man skriver med endast en vuxens stödjande hand istället för ledande .


Den här ettåringen hade sett 4 och 5 -åringarna rita runt sina händer. Medan barnet klottrade blev sin egen hand en del av dialogen. Ritade runt, upplevde hur pennan kittlade mellan fingrarna och hur handen reagerade, en intensiv fokus på hela processen. Om och om igen försökte barnet motstå pennans kittlande, gång på gång skulle handen dra sig ofrivilligt tillbaka.

”Endast en sak är säker - att barns skriftlig språk utvecklas på det här sättet, som går från teckningar av saker till teckningar av ord. Hela hemligheten med att lära ut skriftspråk är att förbereda och organisera denna naturliga övergång på ett lämpligt sätt ... Låtsaslek, teckning och skrivning kan ses som olika stunder i ett väsentligen enhetligt program för utveckling av skriftspråk. ” Lev Vygotsky, "The Prehistory of Writing", en uppsats, c. 1930 i The Mind in Society, 1978.


Den här tre-åringens klottrar är en skriftlig berättelse och hen läste högt upp sagan samtidigt som de skrev. Flera andra treåringar satt vid bordet och tittade och lyssnade på berättelsen med stor glädje.

Klotter är en väsentlig del av denna process, som jag redan skrev, är det som rötterna, som ge näring till själen att rita, skriva och uttrycka åsikter och känslor. Rötterna slutar inte växa eller utvecklas, precis som en växt växer synligt uppåt och utåt, så växer rötterna nedåt och utåt. Klotter är något vi behöver under hela våra liv, och är inte bara en fas i de allra första barndomsåren.


467 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla