• Suzanne Axelsson

The Story of Change

(In Swedish after the image)


On Friday I spoke at a conference about creating early years environments for success, I was one of four speakers.


As I look over my notes what I notice is that we all talked about change.


Not just a change in the environments but also a change in our own personal attitudes. Linda Linder kicked the day off by encouraging everyone to reflect on how we can change our attitudes to our aesthetic interactions with materials and the world from a sustainable point of view.

Shifting the focus from what should we do, and what do we need to be able to do that? -

to what do we have and what can we do with it/how can we explore it?


It's an important change in attitude that intends shift our thinking to making informed decisions about the materials we use, how we use them, and the multiple ways we can re-use them.

What about a Sustainable Swap Scheme? Linda shared how the network of preschools in Floda, near Gothenburg, collaborate and instead of buying in new stuff they see what is not being used by the other preschools and the items shuffle between sites to be played with and explored instead of being ignored.

This would be quite an easy thing to set up, although the initial work of making an inventory of what each location has, both in use and in the deepest crevices of the store cupboards and cellars, might take some time, it will, though be worth it in the long run. Many times I have worked in settings where I have moved from one department/classroom to another at the start of the year, being stressed to make the purchases before you have properly being able to see the entire contents of the cupboards and storage - only to find at the back of the cupboard multiple packs of unopened oil pastells or other materials that you just ordered because you couldn't find any in the first brief search of the art studio. It is a wasteful way to work, especially if some materials have a limited life span before they dry out etc. Linda and myself think a lot alike in our desire to awaken more complexity and an understanding of process and product, action and reaction, creativity and knowledge etc etc. We both desire a change from dichotomies that encourage one or the other instead of everything in an ever-shifting balance between order and chaos. Evelina Würtz Weckström was the next to talk about the change, and to encourage planning for the unexpected and how developing the art studio to provide all the 100 languages can be a part of this. Evelina, was in a process of change herself having recently started at a preschool in a completely different socio-economic area of Stockholm and how this pushes one to rethink everything.


My own talk was about risky play, and the need to reflect on our own attitudes towards play, risk and children. How do our own fears affect children, or limit their play? That there is a kind of play anxiety - which play is OK for children to engage in, and which is not, and how this banning of certain play expressions pushes it underground and therefore we are not making it safe for children, but making it more dangerous, because the kind of play they probably need the most guidance with is being forced to be hidden from adults to be able to experience it.

There is a need to change how we see play, and to reframe how we see risk.


The day ended with Katinka Vikingsen who talked about our pedagogical identity and how to make changes so that the whole team is on board to create the vision of the early years setting, the need for a willingness to change and an exploration of what change actually means - as individuals and collectively. Today I listened to Lee Jerome talk about "Developing children's agency within a children's rights education framework: 10 propositions" - again the word change popped up several times, and also the difficulty and the resistance there is to change.

In my talk with Kathy Brodie last year I talked about the need to go slow when making changes, so that the changes are sustainable and do not just dwindle once the driving force of change is no longer there. I suggested that if we made it small enough so that it felt manageable then it would not take long until it became habit, and we no longer had to think about it. Then it is time to change a bit more, and a bit more and a bit more. Almost a bit of Bob the Builder attitude "Can we do it - yes we can", but for everyone and not just those with the know-how-to skills, but also those learning-how-to. It has to feel manageable for it to work. Everyone need to feel a sense of efficacy - as Jerome mentioned today - the children and the educators.


change.



I fredags talade jag på en konferens som handlade att skapa förskolemiljöer för att lyckas i, jag var en av fyra talare.


När jag tittar igenom mina anteckningar märker jag att vi alla pratade om förändring.


Inte bara en förändring i miljöerna utan också en förändring av våra egna personliga attityder.


Linda Linder startade dagen med att uppmuntra alla att reflektera över hur vi kan förändra vår attityd till vår estetiska interaktioner med material och världen ur en hållbarhets synvinkel.

Att flytta fokus från vad ska vi göra, och vad behöver vi för att kunna göra det? -

till vad har vi och vad kan vi göra med det/hur kan vi utforska det?


Det är en viktig attitydförändring som avser att förändra vårt tänkande till att fatta välgrundade beslut om materialet vi använder, hur vi använder det och de många sätt vi kan återanvända dem.

Vad sägs om ett hållbart bytessystem?

Linda delade med sig av hur nätverket av förskolor i Floda, nära Göteborg, samarbetar och istället för att köpa in nya prylar ser de vad som inte används av de andra förskolorna och prylarna växlar mellan de olika förskolorna för att lekas med och utforskas istället för att ignoreras.

Detta skulle vara ganska lätt att sätta upp, även om det inledande arbetet med att göra en inventering av vad varje plats har, både i bruk och i de djupaste springorna i skåpen, förråden och källaren, kan ta lite tid, men det kommer att vara värt det i längden.

Många gånger har jag jobbat i miljöer där jag har flyttat från en avdelning till en annan i början av året, stressad att göra inköpen innan en har kunnat ordentligt se hela innehållet i skåpen och förvaringen - bara för att hitta på längst bak in i skåpet flera förpackningar med oöppnade oljepastell eller annat material som hade just beställts eftersom inga kunde hittas under den första korta sökningen i ateljén. Det är ett slösaktigt sätt att arbeta, speciellt om vissa material har en begränsad livslängd innan de torkar ut etc.


Linda och jag tycker mycket lika i vår önskan att väcka mer komplexitet och en förståelse för process och produkt, handling och reaktion, kreativitet och kunskap etc etc. Vi önskar båda en förändring från dikotomier som uppmuntrar det ena eller det andra och istället en önskning för att allt är i en ständigt skiftande balans mellan ordning och kaos.


Evelina Würtz Weckström var nästa som pratade om förändringen och att uppmuntra planering för det oväntade och hur utveckling av ateljén för att tillhandahålla alla 100 språk kan vara en del av detta. Evelina, var själv i en förändringsprocess efter att nyligen börjat på en förskola i ett helt annat socioekonomiskt område i Stockholm och hur detta driver en att tänka om allt.


Mitt eget presentation handlade om riskfylld lek, och behovet av att reflektera över vår egen inställning till lek, risk och barn. Hur påverkar vår egen rädsla barn, eller begränsar deras lek? Att det finns en sorts lekångest - vilken lek är OK för barn att ägna sig åt och vilken som inte är det, och hur detta förbud mot vissa lekuttryck driver det under jorden och därför gör vi det inte tryggt för barn, utan gör det mer farligt, eftersom den typ av lek de förmodligen behöver mest vägledning med är tvingad att döljas för vuxna för att kunna uppleva den.

Det finns ett behov av att förändra hur vi ser på lek och att omformulera hur vi ser risk.


Dagen avslutades med Katinka Vikingsen som berättade om pedagogiska identitet och hur man gör förändringar så att hela teamet är med och skapar visionen inom förskolans miljö, behovet av förändringsvilja och en utforskning av vad förändring faktiskt innebär - som individer och kollektivt.


Idag lyssnade jag på Lee Jerome prata om "Developing children's agency within a children's rights education framework: 10 propositions" – återigen dök ordet förändring upp flera gånger, och även svårigheten och motståndet som finns mot förändring.

I mitt samtal med Kathy Brodie häromåret talade jag om behovet av att gå långsamt när en gör förändringar, så att förändringarna är hållbara och inte bara försvinner när förändringens drivkraft inte längre finns där. Jag föreslog att om vi gjorde den tillräckligt liten så att den kändes hanterbar så skulle det inte ta lång tid förrän det blev en vana, och vi behövde inte längre tänka på det. Då är det dags att ändra lite mer, och lite mer och lite mer. Nästan lite av Bob the Builder-attityd "Kan vi göra det - ja vi kan", men för alla och inte bara de som har kunskapen, utan också de som lär sig. Det måste kännas hanterbart för att det ska fungera. Alla behöver känna en känsla av effektivitet - som Jerome nämnde idag - barnen och pedagogerna.



89 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla