Togetherness... a warm fellowship... a state of being together... a feeling of affection and closeness from being united with other people....
collective action
solidarity
deeper connection.
As I put together the finishing touches to a presentation about sustainability in the early years for a half day workshop next week I reflect on the word "togetherness"... after all if we are to create sustainable preschools, and sustainable learning/teaching and a sustainable now and future, we need to do that together...
I reflect on working philosophically with children and that a huge part of that process was creating a sense of togetherness... creating a safe space where everyone felt valued and felt comfortable to share their ideas, dreams and hypotheses with each other with the knowledge that they would not be laughed at, but that the opinions shared by others would help them not only understand the perspectives of others but also deepen their understanding of their own thought processes... together they could solve conflicts, differing opinions, problems etc better and faster than alone.
A community of learners.
Open to not only learning about each other, but also to the world around them. To value diversity as an opportunity to learn rather than a threat to what they know.
I reflect on my children and that two of my daughters are active in the Fridays For Future climate movement. I have been able to witness this movement close up from the start when it was just a few youths together striking outside the Swedish Parliament here in Stockholm to it now being a global movement of children and youths collaborating together, not only to bring awareness about the climate, but also striving to switch on the sound to the many peoples that have been silenced. This is not about giving voice, it is about starting to listen.
And I think this is the same for how we work with young children... we are not giving them voice... they have always had a voice... what we are doing is choosing to listen, to un-silence them.
Sustainability requires togetherness.
Social sustainability is essential for environmental sustainability. Together we can make a difference. I reflect on the history of the Reggio Emilia Approach. How it was the parents that desired change for their children, that desired that the future generations would have the strength to say no to social injustice and to never allow a fascist to dictate unquestioned again. Together the parents made a change for sustainability... the city made the economic decision to complete the sustainability of the approach... social, economic and environmental sustainability... a city together.
I reflect on our current situation - of Covid-19 and its impact on the world. The only way to overcome it is together. By being socially responsible and ensuring we don't infect others. For many countries this has involved lockdowns. Here in Sweden many measures have been but in place and limitations, but it has also been about approaching this virus together... taking responsibility to self isolate when sick, to wash hands, only to travel when needed, not to physically interact with the over 70 and those at risk to protect them. My social media feed is filled with reports of Sweden's recklessness, but also praise for its approach... of research about how it is spread, about the fear of the well being of young children's being negatively impacted by social distancing in schools as they begin to open up again in countries in lockdown.
We have the opportunity to create a new "normal" where togetherness is the focus. In local communities but also globally.
My daughter has just written for Time magazine... about hope. Something that we have reflected on often together at home, as well as individually. Sometimes things seem horribly hopeless.
"Being stubborn and not wanting to give up the cause, no matter how hopeless it seems, might sound depressing. But to me, it shows the strength of teenagers and young adults. Even though the task ahead of us may seem impossible, we are still prioritizing it and tackling it head-on because anything less than a future that ensures climate justice for everyone is unacceptable." Isabelle Axelsson
Sometimes I think that hope is putting our power into the hands of someone or something else rather than using that power ourselves as strength to tackle head-on the changes in the education system so many of us deem necessary for a sustainable now and future.
Togetherness.
Maybe as adults we have not learned how to be good at this... so there is a need to equip the children in our care to understand the power of togetherness.
Every presentation, workshop, keynote that I hold I see as a form of activism. A way to spread knowledge, ideas, inspiration and strength so that more educators feel better equipped to, together, scaffold children to acquire the skills they need for togetherness and to explore their now and face/embrace their future.
Tillsammanshet ... ett varmt gemenskap... ett tillstånd av att vara tillsammans ... en känsla av tillgivenhet och närhet från att förenas med andra människor .... gemensamt handlande solidaritet djupare anslutning. När jag sätter ihop några sista detaljer till en presentation om hållbarhet i förskolan för en halvdags workshop nästa vecka reflekterar jag över ordet "tillsammanshet"... om vi ska skapa hållbara förskolor, och hållbart lärande/undervisning och ett hållbart nu och framtid, vi måste göra det tillsammans.. Jag reflekterar över att arbeta filosofiskt med barn och att en enorm del av processen var att skapa en känsla av tillsammanshet... skapa ett tryggt utrymme där alla kände sig värderade och kände sig bekväma att dela sina idéer, drömmar och hypoteser med varandra med kunskapen om att de skulle inte skrattas åt, men att åsikterna som delas av andra skulle hjälpa dem att inte bara förstå andras perspektiv utan också fördjupa deras förståelse för sina egna tankeprocesser ... tillsammans kunde de lösa konflikter, olika åsikter, problem osv bättre och snabbare än ensam. En lärande gemenskap. Öppen för att inte bara lära sig om varandra, utan också för världen runt dem. Att värdera mångfald som en möjlighet att lära snarare än ett hot mot vad de vet. Jag reflekterar över mina barn och att två av mina döttrar är aktiva i klimatrörelsen Fridays For Future. Jag har kunnat bevittna denna rörelse på nära håll från början när det bara var några ungdomar som slog utanför det svenska parlamentet här i Stockholm till att det nu är en global rörelse av barn och ungdomar som samarbetar, inte bara för att få medvetenhet om klimatet, men också sträva efter att slå på ljudet till de många människor som har tystats. Det handlar inte om att ge röst, det handlar om att börja lyssna. Och jag tror att det är detsamma för hur vi arbetar med yngre barn ... vi ger dem inte en röst ... eftersom de har alltid haft en röst ... vad vi gör är att välja att lyssna, att o-tysta dem.
Hållbarhet kräver tillsammanshet.
Social hållbarhet är avgörande för miljömässig hållbarhet.
Tillsammans kan vi göra en skillnad.
Jag reflekterar över historien om Reggio Emilia förhållningssätt. Hur det var föräldrarna som önskade förändring för sina barn, som önskade att de kommande generationerna skulle ha styrka att säga nej till social orättvisa och att aldrig låta en fascist diktera obestridliga igen. Tillsammans gjorde föräldrarna en förändring för hållbarhet ... staden fattade det ekonomiska beslutet att slutföra hållbarheten... social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet ... en stad tillsammans.
Jag reflekterar över vår nuvarande situation - Covid-19 och dess påverkan på världen. Det enda sättet att övervinna det är tillsammans. Genom att vara socialt ansvarsfull och se till att vi inte smittar andra. För många länder har detta inneburit lockdowns. Här i Sverige har många åtgärder funnits och begränsningar, men det har också handlat om att hantera detta virus tillsammans ... ta ansvar för att själv-isolera när man är sjuk, tvätta händer, endast resa vid behov, inte fysiskt interagera med människor över 70 och de vid risk att vara svår sjuk för att skydda dem. Mitt flöde på sociala medier är fylld med rapporter om Sveriges vårdslöshet, men också beröm för dess inställning ... av forskning om hur det sprids, om rädsla för att unga barns välbefinnande påverkas negativt av social distansering i skolorna när de börjar att öppna upp igen i länder med lockdown.
Vi har möjlighet att skapa en ny "normal" där tillsammanshet är i fokus. I lokala samhällen men också globalt.
Min dotter har just skrivit för tidningen Time ... om hopp. Något som vi ofta har reflekterat över tillsammans hemma såväl som individuellt. Ibland verkar saker fruktansvärt hopplöst. "Att vara envis och inte vill ge upp orsaken, oavsett hur hopplös den verkar, kanske låter deprimerande. Men för mig visar det styrkan hos tonåringar och unga vuxna. Även om uppgiften framför oss kan verka omöjlig, så prioriterar vi det fortfarande och hanterar det framför allt eftersom något mindre än en framtid som säkerställer klimaträttvisa för alla är oacceptabelt. " Isabelle Axelsson
Ibland tror jag att hoppet sätter vår makt i händerna på någon eller något annat snarare än att använda den kraften själva som styrka för att ta itu med förändringarna i utbildningssystemet som så många av oss anser nödvändiga för en hållbar nu och framtid.
Tillsammanshet.
Kanske som vuxna har vi inte lärt oss hur vi ska vara bra på detta ... så det finns ett behov av att utrusta barnen i vår vård för att förstå kraften i samverkan/tillsammanshet.
Varje presentation, workshop, keynote som jag håller ser jag som en form av aktivism. Ett sätt att sprida kunskap, idéer, inspiration och styrka så att fler pedagoger känner sig bättre rustade att tillsammans "scaffold" barn för att skaffa sig de färdigheter de behöver för tillsammanshet och utforska deras nu och möta/omfamna sin framtid.
Comentários