• Suzanne Axelsson

What is Messy Art?

Uppdaterat: 26 jan.

Why do teachers hate mess?


Messy art can be about lots of tiny paper bits, or clay, or any materials that require work to clean up afterwards - spilled water, stains etc. How we view the clean up process is going to impact what kind of freedoms we offer children. How children are included in these processes is also going to impact how the children engage in the materials.

I once had a child that, when in the care of the closing teacher, spent time alone in a room with the sensory table filled with out of date dried lentils. He thoroughly enjoyed himself by spreading the lentils everywhere. I have images in my head of him tossing them like fairy dust, dancing and enjoying it. The next day I came to the room and it was covered in a thin layer of lentils… from the floor to the highest shelf. It was impressive. And crunchy underfoot.

I breathed. It was moments away from our morning gathering where we would eat fruit and talk about our day. Calmly I found out from the teacher what had happened, and their obvious dislike of the “messy sensory table” and their decision to “teach me a lesson” by leaving the mess rather than tidying it up, or letting me know. I then went to the child in question. I simply said “it looks like you had a lot of fun yesterday, but today I need you to come and help me tidy up your fun so we can all meet”. We cleaned up together, his peers and friends came to help too. I asked if he had enjoyed the process, and he shook his head to - which surprised me, because there was just so much lentils everywhere that it indicated that he had enjoyed throwing them around, so I wondered how the other teacher had reacted and whether this had made the child feel ashamed of what must have been experienced as joy..

I was not the slightest bit angry or frustrated with the child. This child was playing and learning. The child also learned, by being involved in tidying-up as an act of responsibility rather than as a punishment, to make smaller messes in the future… or as I suggested, make big ones with natural materials outside that don’t need cleaning up - like tossing autumn leaves around.

This is why it is so important to include the children. They have the right to make a mess, but they also have responsibilities - responsibilities should always be in tune with the child’s capacity and maturity.

Here are a few messy art ideas that are both small and large that can help you reflect on the possibilities. I have worked at settings where I was not allowed to make messes on the floor, even in the atelier, and have found ways to overcome that with shower curtains or sheets etc on the floor so that children did not feel limited by my anxiety over getting into trouble with mess.

Mess with coloured water. ( I used the inside of dried pens to colour the water) Using a tray to minimise the spread of the mess and wetness.

Allowing the mess also allows for new discoveries… for example, paint doesn’t just make marks when you paint on, but also when you scrape off.



Some messy activities, like flicking paint on a toothbrush, can be enjoyed by placing the paper inside a cardboard box on it’s side to allow flicking in multiple directions while minimising just how much of the classroom becomes speckled.






Sometimes together, sometimes alone. Finding multiple ways to fully explore and enjoy. If I don’t have a sink close by, then I will often have a large bowl/bucket/box of soapy water and towels for the children to clean up in instead of leaving paint trails between the studio and the sinks.


“Clean” messy art… using a metal ball and magnet to enable a messy kind of art that doesn’t result in being messy. Prints were made to capture the work. This works well with children who are mess averse. I am always looking for ways to create inclusive environments for all children - both those children who need lots of sensory input and where getting messy meets that need, and children who are easily overwhelmed and messiness can create anxiety.

Full body painting has been a consistent favourite over the years… and I have done this in multiple ways both inside and outside. I always have dialogues with the children’s parents about clothes, mess, expectations and cleaning up. I once worked with a fair haired child that smeared blue paint into his hair and stained it green for several washes - much to his parents' horror and amusement. Just as I have picked up my own children after a day in the forest stained with blueberry juice all over their face because they had “made” make-up. That moment of horror is soon overcome by amusement (and the awareness that everyone on the underground train would be staring at my purple faced twins grinning from ear to ear). Simply put. We have to get comfortable with the mess. It is going to happen. How big depends on your attitude. It’s not a simple “more mess more fun” ratio… It is about the freedom to explore the materials, and sometimes that can make a mess, but not always - and one child’s freedom can limit another child - so finding balance in the freedom and the mess is what we need to be reflecting on.


This post was written by myself as a part of the Grammar of Drawing Collaboration with Nona Orbach and Roberta Pucci. Below you can read the text in Swedish - click here for Hebrew and and here for Italian.

Vad är Kladdig/stökig/rörig Konst? (Varför hatar lärare röra/kladd)

Kladdig/rörig konst kan handla om massor av små pappersbitar, eller lera, målarfärg eller något annat material som kräver arbete för att städa upp efteråt - spillt vatten, fläckar etc. Hur vi ser på städning processen kommer att påverka vilken typ av frihet vi erbjuder barn. Hur barn inkluderas i dessa processer kommer också att påverka hur barnen engagerar sig i materialen.

Jag hade en gång ett barn som under stängningspedagogens vård tillbringade tid ensam i ett rum med ett sinnes-bord (ett bord, med ett grop som kan fyllas med olika saker att uppleva) fyllt med gamla torkade linser. Han njöt i fulla drag genom att sprida linserna överallt. Jag har bilder i mitt huvud av hur han kastar dem som älvstoft, dansande och verkligen njuter.

Nästa dag kom jag till rummet och det var täckt av ett tunt lager linser... från golvet till den högsta hyllan. Det var imponerande. Och krispigt under fötterna.

Jag andades. Det var några minuter till vår morgonsamling där vi skulle äta frukt och prata om vår dag. Lugnt fick jag reda på av pedagogen vad som hade hänt, och upptäckte deras uppenbara motvilja mot det "stökiga sensoriska bordet" och deras beslut att "lära mig en läxa" genom att lämna röran istället för att städa eller låta mig veta att jag behövde städa. Jag gick sedan till barnet i fråga. Jag sa helt enkelt "det ser ut som att du hade väldigt roligt igår, men idag behöver jag att du kommer och hjälper mig att göra i ordning och ta ansvar för ditt roliga lek igår så att vi alla kan samlas". Vi städade tillsammans, de andra i gruppen kom också för att hjälpa till. Jag frågade om han hade njutit av processen, vilket han skakade på huvudet till - vilket förvånade mig, eftersom effektiviteten av linsspridningen i hela rummet indikerade något annat, så jag undrade (själv) hur den andra läraren hade reagerat och om detta hade gjort att barnet skämdes över det som måste ha ursprungligen upplevts som glädje..

Jag var inte det minsta arg eller frustrerad på barnet. Det här barnet lekte och lärde sig. Barnet lärde sig också, genom att vara inblandad i städning som en handling av ansvar snarare än som ett straff, att göra mindre stök i framtiden... eller som jag föreslog, göra stora stök med naturmaterial utomhus som inte behöver städas upp. - som att slänga runt höstlöv.

Det är därför det är så viktigt att få med barnen. De har rätt att göra oreda, men de har också ansvar - ansvar bör alltid vara i samklang med barnets kapacitet och mognad.

Här är några stökiga/kladdiga konstidéer som är både små och stora som kan hjälpa dig att reflektera över möjligheterna. Jag har arbetat i miljöer där jag inte fick smutsa/stänka på golvet, inte ens i ateljén, och har hittat sätt att övervinna det med duschdraperier eller lakan etc på golvet så att barn inte kände sig begränsade av min ångest över att bli utskälld pga av röran.

Blanda med färgat vatten. (Jag använde insidan av torkade pennor för att färga vattnet) Använd en bricka för att minimera spridningen av röran och vattnet.

Att tillåta kladd möjliggör också nya upptäckter ... till exempel gör färg inte bara märken när du målar på, utan också när du skrapar bort.


Vissa röriga aktiviteter, som att snärta färg på en tandborste, kan avnjutas genom att placera papperet i en kartong som ligger på sidan för att tillåta detta färgspridning i flera riktningar samt minimerar hur mycket av klassrummet som blir fläckigt.







Ibland tillsammans, ibland ensam. Att hitta flera sätt att utforska och njuta till fullo. Om jag inte har ett handfat i närheten, så har jag ofta en stor skål/hink/låda med tvålvatten och handdukar där barnen kan rengöra sina händer i istället för att lämna målar-spår mellan ateljén och handfaten.

"Ren" kladdig konst... med en metallkula och magnet för att möjliggöra en kladdig typ av konst som inte leder till att det blir kladdig. Tryck gjordes för att fånga verket. Detta fungerar bra med barn som är ogillar att bli kladdig. Jag letar alltid efter sätt att skapa inkluderande miljöer för alla barn – både de barn som behöver mycket sensorisk input och där att bli kladdig möter det behovet, och barn som lätt blir överväldigade och kladd kan skapa oro.


Helkroppsmålning har varit en konsekvent favorit genom åren ... och jag har gjort detta på flera sätt både inomhus och utomhus. Jag för alltid dialoger med barnens föräldrar om kläder, kladd, förväntningar och städning. Jag arbetade en gång med ett ljushårigt barn som smetade in blå färg i håret och färgade det grönt i flera tvättar - till föräldrarnas skräck och underhållning. Precis som jag har hämtat mina egna barn efter en dag i skogen fläckade av blåbär i hela ansiktet för att de hade "gjort" smink. Det skräck-ögonblicket övervinns snart av underhållning (och medvetenheten om att alla på tunnelbanan skulle stirra på mina tvillingarnas lila ansiktena som flinar från öra till öra).

Enkelt uttryckt. Vi måste bli bekväma med kladd/röran. Det kommer att hända. Hur stor beror på din inställning. Det är inte ett enkelt förhållande "ju mer kladd destu roligare"... Det handlar om friheten att utforska materialen, och ibland kan det bli kladdig eller stökig, men inte alltid - och ett barns frihet kan begränsa ett annat barn - så att hitta balans i alla barns frihet och röran/kladd är vad vi behöver reflektera över.


206 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla