Why we document - part 4

November 30, 2018

Yesterday I shared a post called Together-led play which explored the idea that we are not simply following children - child-led or child-centred does not mean that the child is in control... what we are striving towards is an inclusion and an equality in the learning and play. Children actively participate - children don't follow the teacher as obedient learners, and teachers do not follow their students... as that would open the possibility of trying to go in too many directions. What we do is create a community of learners... an environment where everyone feels included and the learning and play happens that supports each child's individual development.

 

But how to do this?

How to include the children and how to know what direction you, as an educator, should take?

This is where documentation can help.

 

Through photos, films, the children's drawings, written observations of play and how children use the rooms and materials... you can piece together what the children are interested in collectively, individually and also what support they need to continue.

 

Reflection - personal, together with colleagues and also with the children is essential to understand how these pieces can be put together to plan for the future.

 

But how to get started with this reflection?

Sometimes I think it would be really useful with a reflection facilitator... someone that comes in to support the thinking and how to reflect. To support the process of looking at all the documentation with analytical eyes and reflect on what it can mean, To reflect on how educators talk with the children in order to include them in the process.

 

As I have written many times before using philosophy with children is a great way for the children to explore ideas and reflect together as a community... it also trains the educator to take a step back and allow the children to take space and for their ideas to come forward. 
What I found is that many educators at first struggled with this idea of using philosophy with children, as when we did the courses for Socratic Dialogue and P4C there were a lot of rules and a lot of this is how it should be done. This I feel sometimes handicaps educators as suddenly there becomes a fear of getting it wrong... and this fear means that they often don't try, or they follow the "method" too rigidly that then does not allow them to be flexible to what is actually happening to the group of children - in other words the method's voice is being listened to rather than the child's. The method is simply a tool. A tool can (most often) be used in multiple ways - it should not be about the tool, but about the process.

 

This idea of reflecting as a whole group allows the children to understand each other and appreciate each other's ideas and opinions. It also creates an atmosphere of community. This makes it easier for the educator to find projects that will allow all the children to thrive.

For instance when I chose the Leonardo Da Vinci project to do with a group it was because when I was visiting an exhibition about Leonardo Da Vinci I could see traces of things that interested all the children throughout the exhibition, I also saw that it gave me space to address anxieties about getting things wrong, making mistakes and having the strength to practice many time, as well as explore the idea of history, time, the future, animals, how we treat others, as well as science etc etc... within the idea of Leonardo Da Vinci I could see I could meet all their interests as well as all their needs.  The documentation that I had been collecting over the years was evidence that this was the case, so that when I presented the idea to my colleagues they were in agreement.

Then it is about presenting the idea to the children to see if it works in reality. It really did.

 

With parents I would also reflect with documentation together with them. Most places I have worked at have had a series of questions that we answer to be able to hold a development talk... they are put in place to reflect on, the documentation is there as evidence for these reflections. Questions about what the child likes to do, how do you know the child feels secure, who does the child like to play with etc.

I have been to many of these talks as a parent... being a mother of three children. The first one I ever attended it was clear that the educator had really only observed my twins the day before, as all the notes she used came from that observation (she hardly hid the fact). Despite the adults being lovely people at that setting, there was no real learning happening. The staff did not really know who my children played with (I knew because they talked about them at home) or what they were really interested in. They also attended this Swedish speaking setting for a year and never picked up Swedish (as they spoke English at home) and sadly this was the case for other children who did not have Swedish as their mother tongue. Having worked with such children myself over the years, I know that within a year there is basic language acquisition in every child, some learn faster than others, so to speak no Swedish after a year, for the staff to be unaware of this means that there was little interaction, little observation and little documentation to support staff and children in their learning journey. I moved my children to another preschool.

 

Documentation is a tool. It is part of a process. it cannot be done in isolation. You need to interact and observe, to listen and understand... then the documentation is a key to deeper understanding and catching things you might have missed.

 

Reflecting on documentation also requires honesty. Not using the evidence to prove you are doing your job as a teacher (even when you are not - see the post Why we document - part 2 as there it was very clear that the lead educator wanted to take photos that showed the children were learning, when it was in fact a staged photo and no genuine learning was happening.

Being honest mean you get the chance to improve your skills as an educator. It give you the opportunity to improve the quality and learning in your setting - if you are not being honest and are only pulling out and sharing images that show what is expected (rather than what is actually happening) then you are depriving yourself of a rich source of information.

I know there is a huge pressure for teachers to be right, to be doing a good job... but if images are being shared of this good job that does not reflect the reality then we are compromising quality and also hiding the real situation. It also is not pedagogical documentation... you are simply sharing photo memories that are very selective.

yes we need to be selective in what we reflect on, we also need to reflect on how we are being selective. Is it because we are focussing on a certain area of development, or because we want to look good?

Also why do these images make you look good? 

This is why I think a reflection facilitator would be a good thing. Someone that is not a part of the usual teaching team, that can come in for a month, or longer part time - or maybe even a permanent role - and observe what happens during the days, and then support educators on an individual and group basis to reflect on their own educational approaches. To reflect on how the children were reacting and interacting. To reflect on what could be done differently and why and how.

This could be done by a lead teacher... but the problem then is that this lead teacher has their own ideas about the class that they need support with too - they are biased - and that is OK... we all have to come with our own history, our own interpretations... but it makes it so much harder to take a step back and facilitate.

because what is really useful is to have a dialogue like a philosophy with children session. That the facilitator is there to support each individual express their opinions and ideas, and also to facilitate how to link them and build on them... and to provoke deeper thought, and at the same time keep the atmosphere respectful. This could be done by a manager or a leader... but that authority that they carry with them in their role needs to be put aside to create a good dialogue... the participants are the leader of the dialogue, not the facilitator. Not all leaders/managers have the training and/or experience to be able to take this role.

This is why I am suggesting a reflection facilitator is a good idea. A little bit like the idea of an atelierista or pedagogista within the Reggio Emilia Approach - a reflectionista!!

 

This is very much how I run the hands on workshops that I hold. I act as a facilitator to provoke reflection, and ask questions to deepen the thinking about the dialogue and the hands on participation. BUT I feel as a professional development this helps only to a certain extent. Yes, it does give space for educators to think and rethink - but it does not give the time to help break old habits and practice using more reflective tools. Sometimes it is about creating new habits and new routines - even with documenting and reflection - so that it becomes second nature, but also an organic process that flows with the children and educators, a useful tool.

 

 

 

 

på svenska


Igår delade jag en post kallad Tillsammans ledd spel som undersökte tanken att vi inte helt enkelt borde följa barn - barnledda eller barn-centrerade betyder inte att barnet är i kontroll ... det vi strävar efter är en inkludering och en jämlikhet i lärande och lek. Barn deltar aktivt - barn följer inte läraren som lydiga elever, och lärare följer inte sina elever ... eftersom det skulle öppna möjligheten att försöka gå i alltför många olika riktningar. Vad vi gör är att skapa en gemenskap... en miljö där alla känner sig inkluderade och lärande och leken händer som stödjer varje barns individuella utveckling.

 

Men hur man gör det här?

Hur man tar med barnen och hur man vet vilken riktning du, som pedagog, ska ta?

 

Dokumentationen kan hjälpa till.

Genom bilder, filmer, barns ritningar, skriftliga observationer av lek och hur barn använder rum och material ... kan du sammanföra vad barnen är intresserade av kollektivt, individuellt och också vilket stöd de behöver.

Reflektion - personlig, tillsammans med kollegor och med barnen är viktigt för att förstå hur dessa delar kan sammanställas för att planera för framtiden.

Men hur kommer man igång med den här reflektionen?

Ibland tycker jag att det skulle vara väldigt användbart med en reflektions facilitator ... någon som kommer in för att stödja tänkandet och hur man ska reflektera. Att stödja processen att titta på all dokumentation med analytiska ögon och reflektera över vad det kan betyda, Att reflektera över hur pedagoger pratar med barnen för att inkludera dem i processen.

Som jag har skrivit många gånger innan att använda filosofi med barn är ett bra sätt för barnen att utforska idéer och reflektera tillsammans som ett gemenskap ... det tränar också pedagogen att ta ett steg tillbaka och låta barnen ta plats och för sina idéer att komma framåt.

Vad jag ha upptäckt är att många lärare först kämpade med den här tanken på att använda filosofi med barn,  när vi gjorde kurser för Sokratisk Dialog och P4C var det många regler och mycket av "det här är hur det ska ske". Det här känner jag ibland handikappa vissa pedagoger som plötsligt blir rädda för att bli fel ... och den här rädslan innebär att de ofta inte försöker, eller de följer "metoden" för rigid, så att de inte tillåter dem att vara flexibla och lyhörd till vad som egentligen händer med barngruppen - med andra ord man lyssnar på metodens röst snarare än barnets. Metoden är helt enkelt ett verktyg. Ett verktyg kan (oftast) användas på flera sätt - det borde inte handla om verktyget, utan om processen.

 

Denna idé att reflektera som en hel grupp gör det möjligt för barnen att förstå varandra och uppskatta andras idéer och åsikter. Det skapar också en atmosfär av gemenskap. Det gör det lättare för pedagogen att hitta projekt som gör det möjligt för alla barn att trivas.

Till exempel när jag valde Leonardo Da Vinci-projektet  med en grupp berodde det på att när jag besökte en utställning om Leonardo Da Vinci kunde jag se spår av saker som intresserade alla barnen genom utställningen - jag såg också att det gav mig utrymme för att ta itu med oro om att få saker och ting gjort, göra misstag och ha styrka att öva många gånger, samt utforska idén om historia, tid, framtid, djur, hur vi behandlar andra, såväl som vetenskap etc etc ... Inom idén om Leonardo Da Vinci kunde jag se att jag kunde möta alla barnens intressen såväl som alla deras behov. Den dokumentation som jag hade samlat in genom åren var bevis, så att när jag presenterade tanken till mina kollegor var de överens.

Då handlar det om att presentera barns idé att se om det fungerar i verkligheten. Det gjorde det verkligen.

 

Med föräldrar skulle jag också reflektera med dokumentationen tillsammans med dem. De flesta ställen jag har arbetat med har haft en rad frågor som vi svarar på för att kunna hålla ett utvecklingssamtal ... de införs för att reflektera över, dokumentationen finns som bevis för dessa reflektioner. Frågor om vad barnet tycker om att göra, hur vi vet att barnet känner sig trygg, vem gillar barnet att leka med etc.


Jag har varit i många av dessa samtal som förälder ... eftersom jag är en mor till tre barn.

Den första som jag någonsin deltog i var det tydligt att pedagogen verkligen bara hade observerat mina tvillingar dagen innan, eftersom alla anteckningar hon använde kom från den observationen (hon gömde knappast det faktum, men var glad att visa hon hade observerat). Trots att alla vuxna var underbara människor vid den iförskola fanns det ingen riktigt lärande. Personalen visste inte riktigt vem mina barn lekte med (jag visste för att de pratade om dem hemma) eller vad de verkligen var intresserade av. Mina barn gick till den här svenska förskolan också i ett år och slutade utan att kunna svenska (de pratade engelska hemma) och tyvärr var detta fallet för andra barn som inte hade svenska som modersmål. Jag har jobbat med sådana barn själv under årens lopp, och jag vet att inom ett år finns det grundläggande språkförvärv hos alla barn, vissa lär sig snabbare än andra, så att prata ingen svenska efter ett år är misstänksam,  att personalen var omedveten om detta innebär att det fanns för lite interaktion, för lite observation och för lite dokumentation för att stödja personal och barn i sin lärande resa. Jag flyttade mina barn till en annan förskola.

 

Dokumentation är ett verktyg. Det är en del av en process. det kan inte göras isolerat. Du måste interagera och observera, att lyssna och förstå ... då dokumentationen är en nyckel till djupare förståelse och fånga saker du kanske har missat.

Att reflektera på dokumentation kräver också ärlighet. Använd inte dokumentationen för att bevisa att du gör ditt jobb som lärare (även när du inte gör det - se inlägget Varför vi dokumenterar - del 2  där var det mycket tydligt att huvudpedagogen ville ta bilder som visade att barnen lärde sig, när det faktiskt var ett iscensatt foto och ingen äkta inlärning hände.
Att vara ärlig betyder att du får chansen att förbättra dina färdigheter som pedagog. Det ger dig möjlighet att förbättra kvaliteten och lärande i din verksamhet - om du inte är ärlig och bara välja ut och delar bilder som visar vad som förväntas (i stället för vad som verkligen händer) berövar du dig själv av en rik informationskälla.


Jag vet att det finns ett stort tryck för lärare att vara rätt, att göra ett bra jobb ... men om bilder delas av det här bra jobbet som inte speglar verkligheten, så äventyrar vi kvaliteten och döljer också den verkliga situationen. Det är inte heller pedagogisk dokumentation ... du delar helt enkelt fotominnen som är mycket selektiva.

 

ja, vi måste vara selektiva i det vi reflekterar över, vi måste också reflektera över hur vi är selektiva. Är det för att vi fokuserar på ett visst utvecklingsområde, eller för att vi vill se bra ut?
Också varför gör dessa bilder att du ser bra ut?


Det är därför jag tror att en reflektions facilitator skulle vara en bra sak. Någon som inte ingår i det vanliga team, som kan komma in i en månad eller längre deltid - eller kanske till och med en permanent roll - och observera vad som händer under dagarna och sedan stödja pedagogerna på individuell och grupp basis att reflektera över sina egna pedagogiska tillvägagångssätt. Att reflektera över hur barnen reagerade och interagerade. Att reflektera över vad som kan göras annorlunda och varför och hur.


Detta kan göras av en förstelärare/förskollärare ... men problemet är då att den här läraren har sina egna idéer om den gruppen som de behöver stöd själv med - de ha bias - och det är okej ... vi måste alla komma med vår egen historia, våra egna tolkningar ... men det gör det mycket svårare att ta ett steg tillbaka och underlätta/facilitate.


för det som verkligen är användbart är att ha en dialog som likna en filosofi med barn dialog. Att förmedlaren/facilitator finns där för att stödja varje individ uttrycker sina åsikter och idéer, och också för att underlätta hur man länkar dem och bygger på dem ... och att provocera djupare tanke och samtidigt hålla atmosfären respektfull. Detta kan göras av en chef eller en pedagogisk ledare ... men den makt som de bär med sig i sin roll måste läggas undan för att skapa en bra dialog ... deltagarna är ledare för dialogen, inte facilitator. Inte alla ledare/chefer har den träning och/eller erfarenhet för att kunna ta denna roll.


Det är därför jag föreslår en reflektions facilitator är en bra idé. Lite som idén om en atelierista eller pedagogista inom Reggio Emilia-metoden - en reflektionista !!

 

Det här likna väldigt mycket hur jag driver hands-on workshops som jag håller. Jag fungerar som en facilitator för att provocera reflektion, och ställa frågor för att fördjupa tanken på dialogen och deltagarnas hands-on utforskning/lek.

MEN jag tycker att det jag gör som en professionell utveckling hjälper bara i viss utsträckning. Ja, det ger utrymme för lärare att tänka och ompröva - men det ger inte tid att hjälpa till att bryta gamla vanor och öva med mer reflekterande verktyg.

Ibland handlar det om att skapa nya vanor och nya rutiner - även med dokumentation och reflektion - så att det blir andra naturen, men också en organisk process som flyter med barnen och lärarna, ett användbart verktyg.

 

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Interaction Imagination

  • Blogger - Black Circle
  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon

© 2017 Suzanne Axelsson. Interaction Imagination. Stockholm, Sweden.
suzanne@interactionimagination.com