The End of Play

January 8, 2019

(på svenska efter bilderna)

 

Just before Christmas the news here in Sweden reported how children from the age of 6-7 were no longer interested in toys and were wanting other things...

 

It made me reflect on how my own children suddenly stopped playing with toys shortly after starting school due to the peers they mixed with... it was like cold turkey. One day dolls, lego etc the next they were put in boxes as if they were ashamed of them... Their new friends at school were into fashion and things I deemed were more what my girls would be interested in as teenagers rather than as children...

These days young children want screens... smart phones etc...

 

I also see and hear this in playgrounds... 7-9 year olds rolling their eyes and telling their parents that playgrounds are for small children...

 

This phrase "small children" is something I try to avoid completely, and try to encourage others not to use it either... along with big girl/boy pants etc... so I use younger or older children rather than small/big children. Even amongst the children I discourage the use of small and big when what they really mean is age, and for young children age and size go hand in hand. But I also think there is a lot of age discrimination too... as a child it is about being older... as the young and small, especially the small, are seen as less... I mean the word small also suggests less... a small apple is less filling than a big apple, a small piece of cake maybe less satisfying than a large piece of cake for those with a sweet tooth; a small book has less words than a large book (most of the time) etc etc...

So I think it is only natural that children strive to be bigger and distance themselves from that which is small - because they want to be more, they want to be better... they want to evolve.

 

So what I think this toy thing is in part about and why it happens around the age of 7 in Sweden is that the children are busy distancing themselves from preschool... preschool is about play... school is about work. Preschool is for little children, school is for big children. So of course play is a "baby thing" to do.

The tragic part is that by the time the children have worked out that play is not a belittling thing to do, but an essential part of life they have already traded in a piece of the play-soul.

 

My son, when he started school, found it much harder to connect with other children socially due to his autism, and ultimately clung to his play a lot longer than his sisters did. Even though compared to other girls in their class my two kept in touch with their inner Peter Pan - especially when they left that first circle of friends and started to hang out with a more international group.

 

This makes me wonder - are Swedish children losing their play faster than other children around the world?

When I visit the UK and observe the children that live in the same area as my family, I see children above the age of 7 playing with toys - like pushing toy prams with baby dolls.. which I have never seen children outside of preschool here in Sweden.

 

I think this reveals two things...

Maybe play is still too adult controlled in preschools that it is not seen as a freedom for the child (especially as many children here can have very long days)... that means they are institutionalised in a sense - so that they play is connected to the preschool and not to them.

The other maybe is that schools do not have enough play and exploration as a learning tool which means that the children see play as the distinguishing difference between learning and play...

 

It could be a a bit of both... there might be other reasons too...

 

But it does concern me.

 

Original Learning for me is the best way for children to learn about the world, to develop, to evolve. Where play and learning are woven together and not seen as separate entities. For example like a infant looks and plays with their hands, and later their feet - not simply play, but learning about how they work, strengthening them, understanding that they are a part of them and how they connect and then gaining control over them.

We could use this approach for all subjects.. to explore, comprehend, play, use etc - not simply a school where the students receive knowledge to be tested on, (including these days to be tested on their ability to analyse in a sense it becomes a method, rather than real learning and understanding of the subject) - but that subjects are taught in a meaningful way... that they are connected to the context of the children, that the children are curious and wonder about the subjects and are eager to find out more... that they are given opportunities to collaborate, to take risks, to reflect - to play with ideas... that there is a community of learners where they appreciate the perspectives of others in the class and support each other - so that children with special needs are valued and not seen as a problem that needs to be dealt with so the rest of the class can learn. If the children are playing more in school, if there is more focus on listening then the social environment will improve - this will create a safer school, which will allow for deeper learning and better concentration, because no-one is stressing about if they dare speak, or is afraid of others etc

 

In my post The Story of Play I shared my concerns that adults were defining play too narrowly - and that play is in fact a lot more complex that what we adults are able to perceive. Play is essential, like breathing, sleeping - in a sense play is like food and water - it sustains the soul/mind, like food and water sustains the body.

 

It could be that children are in the process of redefining play again... and that is fine... but my issue is with the fact that when children that have moaned about the playground is boring and for "small children" have not got the response they want from their parents but were encouraged to play... they have then had the most marvellous time laughing and playing. I have seen this time and time again in many different situations.

 

I think we need to STOP protecting play... and start creating time and space for children to play - and not just in the preschool environment, but in the school and the whole of society.

 

 

 

Strax innan jul rapporterade nyheterna här i Sverige hur barn från åldern 6-7 inte längre var intresserade av leksaker och ville ha andra saker ...

 

Det fick mig att reflektera över hur mina egna barn plötsligt slutade leka med leksaker strax efter att ha börjat skolan på grund av de kamrater de hängde med ... det var verkligen plötsligt. En dag dockor, lego etc nästa de sattes i lådor som om de skämdes över dem ... Deras nya vänner i skolan tyckte om mode och saker som jag tyckte var mer vad mina tjejer skulle vara intresserade av som tonåringar snarare än som unga barn ...
Nu vill unga barn ha skärmar ... smartfones etc ...

 

Jag ser och hör det också på lekplatser ... 7-9 åringar rullar ögonen och säga till sina föräldrarna att lekplatser är för små barn ...

Denna fras "små barn" är något jag försöker undvika helt och försöker uppmuntra andra att inte använda det heller ... tillsammans med stora tjej/pojk underkläder etc ... så jag använder yngre eller äldre barn istället för små/stora barn. Även bland barnen uppmuntrar jag barnen att undvika användningen av små och stora när det de verkligen menar ålder. Men jag tror också att det finns mycket åldersdiskriminering också ... som barn handlar det om att vara äldre och när man är ett barn är ålder kopplad till storlek ...  de unga och små, särskilt de små, ses som mindre ... Jag menar ordet litet/små föreslår också mindre ... ett litet äpple är mindre mättande än ett stort äpple, en liten bit tårta kanske mindre tillfredsställande än en stor bit tårta för dem gillar sött; en liten bok har mindre ord än en stor bok (oftast) etc etc ...
Så jag tycker det är bara naturligt att barn strävar efter att vara större och ta avstånd från det som är litet - för att de vill vara mer, de vill bli bättre ... de vill utvecklas.

 

Så vad jag tycker att den här leksakssaken delvis handlar om, och varför det sker omkring 7 i Sverige, är att barnen är upptagna att avstå från förskolan... förskola handlar om lek ... skolan handlar om arbete. Förskola är för små barn, skolan är för stora barn. Så självklart lek är en "baby sak" att göra.
Den tragiska delen är att när barnen har listat ut att lek är en väsentlig del av livet har de redan förlorat en del av sin leksjäl.

 

Min son, när han började skolan, fann det mycket svårare att ansluta sig till andra barn socialt på grund av hans autism, och det betydde att han lekte mycket längre än hans systrar gjorde. Trots att i jämförelse med andra tjejer i klassen var mina två i kontakt med sin inre Peter Pan - särskilt när de lämnade den första kretsen av vänner och började hänga med en mer internationell grupp.

 

Det får mig att undra - förlora svenska barn sitt lek sug snabbare än andra barn runt om i världen?
När jag återvänder till Storbritannien och observerar de barn som bor i samma område som min familj ser jag barn över 7 år som leker med leksaker - som dockvagnar med baby dockor ute på gatan.. som jag aldrig sett barn utanför förskolan här i Sverige.

 

Jag tror att det avslöjar två saker ...
Kanske är lek fortfarande alltför vuxen kontrollerad i förskolor att det inte ses som en frihet för barnet (särskilt när så många barn här kan ha mycket långa dagar) ... det betyder att de är institutionaliserade på sätt och vis - så att deras lek är kopplade till förskolan och inte till dem.
Den andra "kanske" är att skolorna inte har tillräckligt med lek och utforskning som ett lärande verktyg vilket innebär att barnen ser lek som den skillnad som skiljer sig åt mellan att lära och lek ...

 

Det kan vara lite av båda ... det kan finnas andra orsaker också ...

Men det oroar mig.

 

 

Original lärande för mig är det bästa sättet för barn att lära sig om världen, att utvecklas, att evolvera. Där lek och lärande vävas samman och inte ses som separata enheter. Till exempel som ett spädbarn ser och lekar med sina händer och senare fötterna - sinte endast leka, utan lär sig hur de fungerar, stärker dem, förstår att de är en del av dem och hur de ansluter sig och tar kontroll över dem.


Vi kan använda detta tillvägagångssätt för alla ämnen. Att utforska, förstå, leka, använda osv. - inte bara en skola där eleverna får kunskap att testas på (inklusive nuförtiden att man ska testa deras förmåga att analysera i en mening det blir en metod snarare än ett riktigt lärande och förståelse av ämnet) - men de ämnena lärs på ett meningsfullt sätt ... att de är kopplade till barnens sammanhang, att barnen är nyfiken och undrar om ämnena och är ivriga att ta reda på mer ... att de ges möjligheter att samarbeta, ta risker, reflektera - att leka med idéer ... att det finns samarbete mellan elever där de uppskattar andras perspektiv i klassen och stödjer varandra - så att barn med speciella behov värderas och inte ses som ett problem som behöver hanteras så att resten av klassen kan lära sig. Om barnen leker mer i skolan, om det finns mer fokus på att lyssna (på varandra, för att förstå), kommer den sociala miljön att förbättras - det kommer att skapa en tryggare skola, vilket möjliggör ett djupare lärande och bättre koncentration, eftersom ingen stressar om de vågar tala, eller är rädd för andra osv

 

Det kan vara så att barn är på väg att omdefiniera lek igen ... och det är bra ... men jag ha problem med att jag ha sett när barn som har varit på lekplatsen och säga att den är tråkig och för "små barn" har inte fått svaret de vill ha från sina föräldrar, men uppmuntras att leka ... de har då haft den mest underbara tiden och ha skrattat och lekt. Jag har sett denna gång på gång i många olika situationer.

 

I mitt inlägg The Story of Play delade jag mina farhågor om att vuxna definiera lek för smalt - och det är faktiskt mycket mer komplicerat än vad vi vuxna kan uppleva. Lek är viktigt, som att andas, sova - i en mening lek är som mat och vatten - det upprätthåller själen/sinnet, som mat och vatten bibehåller kroppen.

 

Jag tycker att vi måste SLUTA skydda lek ... och börja skapa tid och utrymme för barn att leka - och inte bara i förskolan, utan i skolan och hela samhället.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Interaction Imagination

  • Blogger - Black Circle
  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon

© 2017 Suzanne Axelsson. Interaction Imagination. Stockholm, Sweden.
suzanne@interactionimagination.com