En liten påminnelse jag använder "Berättelsen om..." som blogginlägg rubriker eftersom jag tycker att det är viktigt att tänka på att min åsikt bara är en av många åsikter om lek, lärande, barn, undervisning etc... och att det är viktigt att beakta andra åsikter samt din egen erfarenhet och kunskap när du bildar dina egna åsikter.
this post can be read in English here
Under veckan höll jag några presentationer om lek, med fokus på riskfylld lek. Jag berättar många små berättelser om incidenter/upplevelser som har hänt under hela mitt liv...
Jag fick lite feedback om att en del av dessa berättelser inte förståds helt - speciellt de om destruktiv lek... du vet den sorten där barn slår ner sandslott eller krossar andras konstruktioner, eller kastar saker osv.
Det som är viktigt att tänka på är att vi alltid föreställer oss inom vårt eget sammanhang, kunskap och erfarenhet - så ibland uppfattas det jag säger väldigt olika av dem som lyssnar. Det är därför jag försöker använda bilder som ansluter till det jag säger så mycket som möjligt, för att göra det lättare att föreställa sig. I Original Learning Approach skriver jag om att kunskap är som en ö och att fantasi är som kustlinjen, ju större ön är desto längre är kustlinjen (speciellt om vi har massor av fjordar – alltså en miljö som låter fantasin frodas).
En av berättelserna handlade om att några barn kastade hinkar så högt de kunde längs ett mycket högt staket - om vår kunskap om förskole staket gör att vi föreställer oss ett specifikt staket som barn kan klättra över, så kanske den här historien tar sig en helt annan känsla än den jag försökte dela... Staketet var av trä, cirka 3-4 m högt och utformat för att blockera trafik- och ljudföroreningarna från vägen på andra sidan. Det var extremt osannolikt att barnen kunde kasta hinkar så högt för att de skulle ta sig över staketet, och absolut omöjligt för dem att klättra över.
Det var en liten grupp barn som kastade sina hinkar.. Jag vet av erfarenhet att den här typen av handlingar kan resultera i att hinkar går sönder, men om jag går över med auktoritet i min kropp och ord så är det osannolikt att jag får reda på vad det är de gör. Så jag gick över med nyfikenhet. Innan jag hann komma fram till dem marscherade en annan vuxen fram och sa åt dem att sluta för det var farligt, de kanske blir träffade av hinkarna. Detta skäl verkade meningslöst eftersom hinkarna redan hade landat på dem flera gånger utan att orsaka någon skada och leken hade fortsatt. De fick instruktioner att gå till sandlådan, för det är där man leker med hinkar. De lovade att inte göra det igen. Detta ignorerades och instruktionen att gå till sandlådan upprepades. Barnen försökte förklara att de rensade spindelväv och att det fanns några på toppen av staketet... Jag tittade upp och såg flera gamla smutsiga spindelväv högt uppe på staketet. Detta ignorerades och de blev instruerade att gå till sandlådan... den sista instruktionen kändes mer som att den vuxne hade backat sig in i ett hörn och kände sig oförmögen att ändra sig. Att inte komma med nyfikenhet gör det här svårare, men jag tror också att vi borde kunna ändra oss - det är inte ett tecken på svaghet att säga, "åh, så det var det du gjorde, vi kanske kunde hitta något som passar bättre än hinkar att rengöra dem" – istället. Jag tycker att det är en väldigt viktig läxa för barn att lära sig – att vi får ändra uppfattning när vi lär oss mer.
Den här berättelsen handlar inte om att låta barn kasta saker. Istället handlar det om att pausa en stund för att ta reda på vad barnen håller på med, att vara nyfikna, så att vi kan stödja lekprocessen. I det här fallet var det att rensa spindelväv, helt enkelt kastandet av hinkar hade varit tanken som de hade kommit på.
Under andra omständigheter kan det vara ett behov av att kasta saker. Och saker kastas runt. Att kasta grejer är ett av många lekantaganden - lekens verber - kasta, hoppa, springa, peta, snurra, gunga, låta etc etc etc
Barn kommer att göra det här på ett eller annat sätt i sin lek någon gång eller många gånger... och mitt antagande är att de måste göra detta, så mitt ansvar är att skapa utrymmen där de kan göra detta
så säkert som nödvändigt,
så deras spel inte stör eller förstör andras spel
Så deras handlingar förstör inte i onödan egendom och sånt
Ibland förstörs saker i leken, och förstörelsen är en del av det som gör lek till lek... men det finns andra tillfällen då förstörelsen av grejer är onödig - till exempel skulle hinkarnas förstörelse inte ha lagt något till lekvärdet av upplevelsen, och istället skulle det potentiellt kunna minska lekvärdet på verksamheten om antalet hinkar minskade. Jag tycker också att vi ur ett hållbart perspektiv ska ta hand om de saker vi har och försöka hålla dem fungerande så länge som möjligt. Att därför ta reda på vad barnen gör kan innebära att vi hjälper dem att hitta rätt verktyg för leken, som är hållbart, utan att störa lek behovet/flödet.
Om jag ser barn kasta saker på andra barn - jag måste vara nyfiken för att ta reda på varför...
är det en frustrationshandling, eller
är det ett lekbehov, eller
är det en lekram som stör andras lekram?
En lekram är det utrymme en lek tar - det är inte ett fast geografiskt utrymme som konceptet hemvrån - utan att den flyter och rör sig med barnens lekflöde. Så dessa olika lekramar kan komma in i varandra... och kan störa/stoppa en annan ram, eller inspirera den, eller samarbeta... Det finns många möjligheter.
Om det är ett barn som kastar av frustration, då måste jag stödja barnet med deras självreglering. Om det är ett lekbehov, så söker jag efter sätt att hjälpa barnet att möta detta behov på ett säkert sätt med olika kastlekar. Om det beror på att lekramen stör en annan - försöker jag hitta sätt att möjliggöra tillräckligt med utrymme för båda ramarna. Om jag märker att det finns ett specifikt område där barn gillar att kasta saker, till exempel på toppen av en sten eller kulle, eftersom det är fascinerande att se hur långt det kan gå med extra stöd av höjden, så kommer jag att se till att utrymmet nedanför detta upphöjda område är fritt från andra barn för att göra det på ett säkert sätt, och kanske till och med rita cirklar, lägg till korg eller rockringar längst ner som barnen kan sikta på, vilket skapar ett spel som bjuder in fler barn att delta i.
Detta ändrar hur vi ser barnen på toppen av kullen/klippan från problem-orsakare (som de andra barnen också kommer att uppfatta från de vuxnas attityder) till de som inspirerar till lek och skoj. Det hjälper dessa barn med sin egen självkänsla att känna sig positiva till sig själva snarare än negativa – eftersom deras handlingar och lekbehov möts med nyfikenhet och glädje snarare än negativitet, auktoritet och begränsning.
Samma tillvägagångssätt använder jag när det kommer till barn som förstör sandslott och klossbyggen etc. Jag tittar först för att se
är det frustration och en impuls
är det avsiktligt, avundsjuk, eller att bli triggered/retad eller någon annan anledning
är det ett lekbehov
är det oavsiktligt och lekramarna var för nära?
Det är därför vi måste närma oss situationen med nyfikenhet. Det finns många möjliga orsaker, och ofta på förskolor får vi inte alltid se det exakta ögonblicket utan följderna, och det kan vara alldeles för lätt att dra fel slutsatser. Och att närma sig ett barn som kämpar med självreglering med en arg ton kring att det inte är snällt och kolla hur upprört det andra barnet är kommer inte att hjälpa. Barnet behöver möjligheter att öva på sin självreglering - de känner sig förmodligen redan hemska, och de vuxna reaktionerna gör att hen känner sig ännu mer hemskt och deras inre röst börjar säga till sig själva att de är en dålig människa.
Om det är ett lekbehov kommer jag att skapa sandslott för dem att förstöra - för att få det behovet tillgodosedda, utan att störa andra... ofta kommer andra att hänga med, och jag har skapat en situation där det här barnet, som just har setts som ett problem av andra barn, ses nu som en källa till nöje. Många gånger kommer några av barnen att vara med och hjälpa mig att göra mini-sandslott för andra att förstöra – vilket ger möjligheter för dessa barn att se glädjen i att deras arbete förstörs och att det inte alltid är något negativt. Andra gånger kommer jag att börja bygga ett enormt sandslott, och många barn kommer att vara med och bygga... och så småningom kommer den stora glädjen att hoppa på det och platta till det.
Om det inte finns tillräckligt med utrymme så tror jag att det är viktigt att titta på miljön... är detta bara en engångsgrej, eller händer det ofta... är sandlådan för liten? Är det värt att ha ett sandbord ute också, så att några barn kan stå och leka/bygga där medan annan lek sker i sandlådan. Är det möjligt att bygga en större sandlåda?
En av mina favoritaktiviteter med barn är att sitta vid ett bord med små barn som leker med trolldeg/play-doh. Jag brukar sitta och göra massor av bollar av olika storlekar, och bara lägga dem på bordet... så småningom frågar barn efter dem och använder dem på olika sätt, väldigt ofta är leken att klämma och mosa dem... speciellt med en och tvååringar... Jag påskyndar min boll tillverkning för att möta mos-behovet. Jag har bokstavligen suttit vid ett trolldeg bord i en timme med barn som är djupt engagerade i att mosa bollarna, för att så småningom börja rulla bollarna, för att så småningom skapa saker med bollarna... med klämmande som förekommer av och på hela tiden.
Om det är avsiktligt, vilka är orsakerna och vilka dialoger, berättelser etc som behövs för att hjälpa alla inblandade barn genom denna situation - för det är viktigt att alla barn är involverade i denna process... Jag har ofta funnit att fokuset ligger på att " fixa” barnet som förstör leken och glömma att de andra barnen har ansvaret att inte trigga eller retas. Mitt yngsta barn kände sig ofta förrådd av vuxna i förskola och skola eftersom saker alltid var hans fel, när det han gjorde var en reaktion på hur andra behandlade honom... de andra fick sällan ett tillrättande samtal som han gjorde. Det blev uppenbart att det var som en sport för vissa barn att utlösa reaktioner från min son som skulle orsaka att han blev utskälld av en vuxen - jag har också sett detta fenomen i förskolor bland de äldre barnen - och jag tror verkligen att detta kommer från år där barn märker att deras ansvar för vissa barns reaktioner går obemärkt förbi och de testar för att se hur långt de kan ta det. Det blir deras lek, bara med förödande konsekvenser.
Så ja, jag gör allt jag kan för att alla barn ska kunna bygga på sin självkänsla och förstå sitt eget ansvar i leken. Att skapa lyssnande miljöer har varit en stor del av det.
Om ett barn har förstört en kloss/loose parts konstruktion så blir jag nyfiken på samma sätt som ovan. Jag försöker upptäcka varför handlingen ha hänt.
Om det är ett lekbehov kommer jag att bygga ett torn så att de kan välta. Filmar ofta i slow motion, så att vi kan se den efteråt... ser fantastiskt ut, låter också fantastiskt. Många gånger kommer barnet som först var upprört att vilja vara med och bygga torn som ska slås omkull.
Jag kommer att bygga så många som ett barn behöver. Oftast kommer ett barn hjälpa mig att bygga för att välta. Men jag tror också att för en del barn är den välta över delen sättet de lär sig att konstruera. Om vi tittar på de yngsta barnen vi jobbar med, är det mesta av det de gör att tömma, välta, dra ut bitar... och så småningom fylla, bygga och sätta i delar (jag minns de där träpusslen med djur och andra former som passar in i rätt form på brädan... när mina tvillingar var unga var glädjen att endast dra ut de där sakerna... de hade ännu inte bemästrat finmotorik, koordination och rumslig igenkänning att sätta tillbaka dem... så det var inte rolig. Det var bortom deras kapacitet. Det som var roligt var att dra ut dem, detta tränade deras motorik, koordination och rumslig igenkänning tills de hade utvecklats tillräckligt för att placera dem i pusslet, vilket de gjorde om och om igen, tills de inte längre var roliga, och ytterligare en utmaning behövdes).
Jag tror att det här är vad som händer med de barn som har ett behov av att välta, de lär sig – inte bara om hur saker balanserar, och de olika stabiliteten i torn och konstruktioner, utan när det är tillsammans med andra lär man sig om samtycke, konsekvenser, lagarbete etc.
Det är därför jag ibland inte fokuserar på att tvinga ett barn att bygga med mig för att slå omkull dem... jag respondera på glädjen - eftersom jag tror att hjärnan släpper ut endorfiner för att få en person att upprepa något om och om igen av en anledning, då är det därför viktigt att möta det behovet. Jag har märkt att ett behov uppfylls ofta inom en vecka efter att ha ständigt välte saker och sedan börjar ett barn bygga saker själva. Ibland är det bara en eftermiddag av vältande.
Andra gånger märker jag att detta är ett sätt som ett barn själv reglerar... så om jag gör en serie mini-sandslott för det här barnet att mosa, då har jag hjälpt dem att återfinna sin inre kontroll och kan delta i social lek mycket lättare och med mindre negativa konsekvenser.
Vi kan inte bara förvänta oss att barn är kompetenta utan att hjälpa dem att finslipa sina färdigheter, självreglera och känna sig värdefulla. Vi måste också komma ihåg att barn har hela sin barndom (HELA barndomen) att träna på att vara snälla – och att det är vår roll som pedagoger att hjälpa dem att öva, inte förvänta sig att de ska vara snälla.
Så mitt förhållningssätt till lek handlar inte om att låta barn kasta och förstöra saker som de vill, utan om att förstå huruvida detta är lek eller inte, och hur det interagerar eller stör andras lek. Det handlar om att stödja lekbehov så säkert som möjligt genom att hjälpa barn att arbeta med de färdigheter de behöver, att förstå att hjärnan i lek är det bästa sättet för oss att förstå hur ett barn lär sig, vilka färdigheter de förfinar, vad de är nyfikna på, vad som motiverar dem, hur de upplever en känsla av välbefinnande - och att om vi har för normativa syn på leken så kommer vi ofta att se vältande och destruktiv lek endast som ett beteende som ska fixas snarare än ett lekbehov att förstå världen.
Ja, ibland är det beteende – det är därför det är viktigt att vi arbetar med vår leklitteracitet för att bättre förstå när det är lek och när det inte är det. Så att vi kan scaffold barn därefter och med lek responsivitet.
The Original Learning Approach är en blandning av undervisning, facilitering och playwork. Jag tycker att den här kombinationen är optimal, eftersom den gör att vi kan undervisa de färdigheter som barnen behöver för att leka, undervisa kunskapen som utökar deras fantasi och låta barnen förbli kompetenta. De tio väsentliga trådarna av förundran, nyfikenhet, glädje, kunskap, fantasi, interaktion, risk, tid, reflektion och lyssnande - är inte bara viktiga för barnen... utan också för varje vuxen som interagerar med barn.
Jag tycker också att undervisning är både praktiskt och teoretisk och ha en helhets perspektiv, och när jag använder ordet vill jag uppmuntra alla att fundera på att undervisning ofta tolkas utifrån skolans värld… och förskolan borde inte skolifieras. Hur vi stödja barns lärande borde se helt annorlunda ut än det som sker i skolan. Och att skolan borde egentligen ta inspiration från förskolan inte tvärtom.