First written 30 October 2017 (på svenska efter sista bilden)
During the last few days I have encountered and participated in discussions and dialogues about child-led play and adult-led play... and usually the "adult-led" play is being somewhat looked down on... And I get it... there is a lot of adult interference, and adults controlling children (of all ages) - in preschools and in schools... But I just don't see play as this black and white... and I also think that it is neither valuing educators or children if we can only see these polar play styles... I truly believe that there is something called "Together-led-play" - that children and adults are collaborating, they are co-researching, co-learning, co-documenting, co-creating... so why not co-playing. Not adults hijacking children's play, but listening to the children, understanding their play and their needs and creating situations that allow the play to develop on the children's terms... this can mean that adults will go in and share their ideas, or enable new play through introducing new materials, or scaffolding the play/behaviour, or introducing games that can be played that the children can then take and re-create in their own way... I believe in an equality between children and educators... and if we have that kind of equality then there is not a teacher down kind of structure to learning or play. I found working philosophically with children helped me enormously to develop this together-play... where there is room for me to guide the children and for the children to guide me... that there is play that I help them with and at the same time ample time and space for the children to take these ideas and make them their own... If the fire is their learning... then I could be a spark, or fanning the flames, or maybe adding fuel (materials) - also time to be quiet embers to reflect on their play and how they want to evolve it (as I don't want a raging forest fire that engulfs everything without respect for everything else there... peers, nature, materials etc etc etc). At the same time I want the children to be able be their own spark, fan their own flames, add their own fuel and also to self regulate so that they don't burn-out. This means I have to listen to know when to be a spark and when to let them, when to fan the flames and when to let them, when to add fuel and when to let them go looking for their own fuel, when to help them self regulate and when to let them experience how a burnout might feel... in the sense that risky play is not just about falling and physical pain, that sometimes emotions can get hurt, and that is part of the risk taking too - I can't wrap them in cotton wool. If my relationship with children is based on trust, if I see the children as capable and competent, if I value the children's play and exploration, if I respect their opinions, if I feel comfortable with risky play, if I take the time to listen to understand, if I am prepared to let go of my agenda to embrace the children's agenda then I do not have to fear adult-led play as something that is taking over the children's play, but is simply a part of me facilitating their play.
I think it is possible for educators to be co-playing with children without it being specifically child-led or adult-led but that the play is being democratically led by the group as a whole, adults and children alike. Surely this is something we should all be striving towards? Democratic play? Where all ages can interact with each other with an equality. Where there is no age discrimination. Where knowledge is valued. Where experience is valued. Where the sparks of newness is valued. That we see children as knowledge bearers with their own experiences - and we can also see ourselves with sparks of newness - and that we can pool all of our experiences and knowledge and imagination together. Surely in the sense of Original Learning this is part of that very essence. That we as adults are open to the new, that we value the opinions of others and see their competence, regardless of age... and that we encourage this spirit of listening, respect and value through play. That we are able to give children (and ourselves) the time and space to explore ideas and concepts, to mess about (as David Hawkins writes) to play. Vygotsky's zone of proximal learning should not exclude adults but it should always remember the power of peers and how children learn from each other.
Hawkins "I, thou, it" is about the need to learn through a shared interest - this can be an adult or a child (in the sense that the educator can actually be a child), but that there is an equality in this learning even when there is not the same knowledge base possessed by the individuals involved. We do not have to be the same for there to be equality.
Vygotsky also talks about how children recreate their experiences through play... for me this means that my role as an adult is to provide experiences for the children to recreate in their own way... and to be sensitive to what kinds of experiences the children need or want - to allow time for the children to repeat and repeat and repeat the same play, as well as offering appropriate challenges that will extend their thinking, their play and allow them to add nuances to their existing play if they deem it appropriate.
It really does come back to listening. We need to learn to listen to each other, to listen with respect, to listen to understand, to listen with curiosity, to listen to learn.... as Carlina Rinaldi writes below
It is about listening to understand the processes... if we are supporting the processes rather than the child... then there is space for the child to be themselves... and by support I do not mean taking over and directing how the learning should be, but to be observant of how the learning is evolving and what interactions and skills are needed to keep the learning journey going.
I am very much in support of children's play and their right to play... but I also see it as a human right. Play belongs to us all. It is not just something that belongs to childhood - but it is an essential part of childhood, as it is an essential part of learning - Original Learning
På svenska efter nästa bild
Under de senaste dagarna har jag stött på och deltagit i diskussioner och dialoger om barn-ledd lek och vuxen-ledd lek ... och vanligtvis är det "vuxen-ledda" leket någonting som man nedvärdera ...
Och jag förstår det ... det är mycket vuxen interferens/störning och vuxna som kontrollerar barn (i alla åldrar) - i förskolor och i skolor ... Men jag ser lek inte endast som den här svarta och vita som mänga andra verka gör... och jag tycker att det inte värderar pedagoger eller barn om vi bara kan se dessa polära lekstilar...
Jag tror verkligen att det finns något som heter "Tillsammans-ledd-lek" - att barn och vuxna samarbetar, de forskar ihop, med-lärare (co-learning), co-dokumenterar, "co-creating" ... så varför inte co-leka. Inte vuxna som kapar barnens lek utan vuxna som lyssnar på barnen, förstår deras lek och deras behov och skapar situationer som gör att leken kan utvecklas på barns villkor ... det kan innebära att vuxna kommer att gå in och dela sina idéer eller aktivera nya lekar genom att introducera ny material eller vara förebild för lek/beteende, eller introducera spel som kan spelas och senare barnen kan ta över och återskapa på egen väg ...
Jag tror på jämställdhet mellan barn och lärare ... och om vi har den typen av jämlikhet så är det inte en lärare över kontrollerad struktur för att lära eller leka.
Jag upptäckte att genom att jobba filosofiskt med barn det hjälpte mig enormt att utveckla detta samspel ... där det finns plats för mig att vägleda barnen och för barnen att vägleda mig ... att det finns lek som jag hjälper dem med och samtidigt det finns gott om tid och utrymme för barnen att ta dessa idéer och göra dem till sina egna ...
Om elden är deras lärande ... då kan jag vara en gnista, eller flamma flammorna, eller kanske lägga till bränsle (material) - eller glöd eftersom det är också viktig med tid för tystnaden och reflektion över deras lek och hur de vill utvecklas (jag vill inte ha en rasande skogsbrand som uppsluka allt utan respekt för allt annat där ... kamrater, natur, material etc etc). Samtidigt vill jag att barnen ska kunna vara sin egen gnista, flamma sina egna flammor, lägga till eget bränsle och att självreglera så att de inte brinner ut.
Det betyder att jag måste lyssna på när jag ska vara en gnista och när jag ska låta dem vara, när man ska flamma flammorna och när man ska låta dem vara, när man ska lägga till bränsle och när man ska låta dem leta efter eget bränsle, när barnen behöver stöd med självreglering och när de ska uppleva hur en utbrändhet kanske känns ... (dvs vi tillåta inte barnet att bli utbränd, men tillåter barnen ta reda på vad kan händer med stöd) i den meningen "risky play" handlar inte endast om att ramla och fysisk smärta, kan det ibland handla om känslor, risken att vara sårad eller ledsen, och det är en viktig inlärningsområde - jag kan inte slå dem i bomullsull.
Om mitt förhållande till barn är baserat på förtroende, om jag ser barnen som kompetent, om jag värdesätter barnens lek och utforskning, om jag respekterar deras åsikter, om jag känner mig bekväm med riskabelt lek, om jag tar tid att lyssna för att förstå, om jag är beredd att släppa min dagordning för att omfamna barnens dagordning då behöver jag inte frukta vuxen-ledd lek som något som tar över barnens lek, men att den finns för att underlätta deras lek.
Jag tycker att det är möjligt för lärare att sam-leka med barn utan att det är specifikt barn-ledda eller vuxen-ledda men att leken blir demokratisk ledd av gruppen som helhet, både vuxna och barn. Det är verkligen det vi borde sträva mot? Demokratisk lek? Där alla åldrar kan interagera med varandra med en jämlikhet. Där det inte finns någon åldersdiskriminering. Där kunskap är värderad. Erfarenhet värderas. Där gnistor av det som är ny värderas. Att vi ser barn som kunskapsbärare med egna erfarenheter - och vi kan också se oss själva med gnistor av det nya - och att vi kan sammanfläta alla våra erfarenheter och kunskaper och fantasi tillsammans.
Det här är Originalundervisning is sin väldiga väsen. Att vi som vuxna är öppna för det nya, att vi värdesätter andras åsikter och ser deras kompetens oavsett ålder ... och att vi uppmuntrar den här andan att lyssna, respektera och värdesätta genom lek. Att vi kan ge barn (och oss själva) tid och utrymme för att utforska idéer och begrepp, att röra om (som David Hawkins skriver - Messing About) att leka. Vygotskys zon av proximal inlärning bör inte utesluta vuxna men det bör alltid komma ihåg makten hos kamrater och hur barn lär sig av varandra.
Hawkins "Jag, du, den" handlar om behovet av att lära sig genom ett gemensamt intresse - det här kan vara en vuxen eller ett barn (i den meningen att läraren faktiskt kan vara ett barn), men att det finns en jämlikhet i detta lärande även om det inte finns samma kunskapsbas som innehas av de berörda personerna. Vi behöver inte vara lika för att det ska vara jämlikhet.
Vygotsky talar också om hur barn återskapar sina erfarenheter genom lek ... för mig innebär det att min roll som vuxen är att ge erfarenheter för barnen att återskapa på egen väg ... och att vara känslig för vilka typer av erfarenheter de barn behöver eller vill - tillåta barns tid att upprepa och upprepa och upprepa samma spel samt erbjuda lämpliga utmaningar som kommer att förlänga sitt tänkande, deras spel och låta dem lägga nyanser till sitt existerande spel om de anser det lämpligt . (se bilden med citat ovan)
Det kommer verkligen tillbaka till att lyssna. Vi behöver lära oss att lyssna på varandra, att lyssna med respekt, att lyssna på att förstå, att lyssna på nyfikenhet, att lyssna på att lära .... som Carlina Rinaldi skriver ovan
Det handlar om att lyssna för att förstå processerna ... om vi stöder processerna snarare än barnet ... då finns det utrymme för barnet att vara sig själv ... och med stöd jag menar inte att jag tar över och styr hur lärande bör vara, men att vara uppmärksam på hur inlärningen utvecklas och vilka interaktioner och färdigheter som behövs för att hålla lärarresan.
Jag tror starkt på LEK och barnens rätt till lek ... men jag ser det också som en mänsklig rättighet. Lek tillhör oss alla. Det är inte bara något som hör till barndomen - men det är en viktig del av barndomen, eftersom det är en viktig del av lärandet - Original Learning.