I have previously shared a post about the world going safety mad after reading an article about how at an setting in Edmonton, Canada, children were being asked to wear helmets at playgrounds... (which for me makes absolutely no sense, because it is dangerous to wear helmets when climbing). The term lawnmower parenting was brought up... which to extent and purposes is the same as curling parents... the idea that the adult clears the way for the child so they take the right path to happiness. I have written about this "happiness trap" before... that parents feel compelled to make their children happy, and that is a sign of success.... Are we too focussed on individual happiness as a success marker that we pave the way for them to achieve this emotion? I know I have worked at places where management has called up the staff of the group with 8 new one year olds and complained that the children cry too much and that they should be happy. It shocks me every time when teachers and/or parents think children should not be unhappy about suddenly having to go to daycare/preschool... surely these one year olds have the right to mourn the loss of what was their daily routine with their parents before moving on to accept and enjoy their new daily routine at preschool (which they all did within 4 weeks, of course some children take longer). It saddens me that these settings are ignoring the children's need to respond in their own way, measuring success on the children's lack of crying and their perceived happiness. Does this not put pressure on teachers to trample over the children's emotions and side-track them into "being happy"? is this not encouraging the children to pretend to be happy to please the adults... the post I wrote five years ago where I chatted with a much younger colleague said that this was a stress - the need to pretend to be happy and be competent to please the teachers and parents around them. So in early childhood education what does this mean? I think we need to examine what is a competent child? And are we putting too much emphasis on children as individuals that then need our adult support to facilitate their learning... or are we seeing them as collectively competent where they can facilitate each other and therefore the educator does not need to be the one that clears a pathway forward in their learning... but that the children learn to identify potential problems, and obstacles in their learning and play and can work together to resolve and overcome them... I have found that working philosophically with children (of all ages) has enabled children to see each other as resources and be less dependant on the adult (teacher/parent). It has also created a space where the children understand each others strengths and weaknesses and support each other - they then create an inclusive environment for learning and play. In our philosophy sessions with young children I have explored emotions, and power, creativity, fear, danger, and many other topics that allow the children to understand the complexity of life and the value of all their emotions. Reflection has become a part of risk-management, of setting up play, or analysing how to continue in a way that everyone feels welcome in their own way... that we do not all have to think the same... react the same... be happy to be valued... We need to take a step back and rethink what is it we are trying to do as teachers... how do we make a child feel competent? Do we lift them up onto the climbing frame so they feel the rush... or do we let them struggle and manage it on their own? To feel the power of their own achievement. No need to rely on an adult to succeed... we used to chant "child power" frequently during the week... to remind the children that they can, that sometimes it take time to practice, sometimes we need help from peers, but we do not always need to turn to an adult to achieve. I think to an extent we need to be garden managers rather than lawnmower teachers or helicopter teachers (coming in to fix it when it does not work) - that we plan the garden so that there is appropriate challenge that allow the children to feel capable and competent, but also not able to do/manage everything right away... there needs to be things to strive for, to practice to master. There needs to be surprises and magic to awaken interest, there needs to be relaxing areas that feel safe so that the children can wind down and reflect and digest what they have experienced and learned... there needs to be space for collaboration and also for the individual. That children can be a part of a group without feeling overwhelmed. We need to attend to this garden so that we are not mowing the grass to direct where the children go, or to make it easy for them to learn and develop, but that we design it so that it motivates them to overcome the obstacles (that are a part of the learning and development process) I think many educators are trapped by policies that do not give them the freedom to allow children to learn in this way... certain things have to be learned by a specific age and in a specific order... so the garden has to be mowed to ensure the children reach their expected targets... the teachers are also required to keep children ridiculously safe in many areas... the risk of being sued is all too real... and that means the teacher has to either mow the way so it is free from risk, or constantly be a helicopter so they can intervene before something happens... This is not allowing the children to develop their own sense of risk assessment, their own sense of emotional self regulation and understanding it is not allowing the children to be competent... the word competent is then being used as they can dress themselves, go to the toilet themselves etc.. not a holistic competence, but just certain actions that can be checked off the competency list! can hold a pen - check use scissors - check say the alphabet - check count to ten - check
It is not real competency - it is more of an academic competency. I think there is too much focus on academic learning rather than on trusting the intelligence of the child. Albert Einstein is quoted as saying "The true sign of intelligence is not knowledge, but imagination" and Alison Gopnik says that play is the mother of invention...
This means this garden we are tending to needs to be a space of imagination and experimentation, of play and invention - ideas that might not be new to the world, but are new to the children.
To avoid being a lawnmower or helicopter educator we need to trust children... John Holt says it is incredibly hard because we have not been trusted ourselves as children. We do not know what it feels like to be trusted as children, so how do we enable children to feel trusted...? I guess we have to be pioneers in that sense... we have to use our imagination... we have to create possibilities that allow trust. It does not mean that children can automatically do everything - that is not what competence means to me... believing in the competent child is, for me, about trusting that they are capable of more than what we were entrusted with as children. A belief in their ability to learn... a belief in play... a belief in each child's desire to reach their potential. As teachers we are there to facilitate that desire, the curiosity to learn how and why and what, the need to be a part of a community (and that being a part of a community is complex, multi-layered and unique for each person - there is not one way to contribute, collaborate or participate). If we are mowing pathways, or hovering above ready to swoop in and fix, then we are perpetuating the progress of the past... we are not exploring new ways, discovering the progress of today and the future... except for those brave enough to break free of the pathways and explore the long grass...
Jag har tidigare delat ett inlägg om att världen är trygghets tokig efter att ha läst en artikel om hur vissa i Edmonton, Kanada, bad barn att bära hjälmar på lekplatser ... (vilket för mig är helt meningslöst, för det är farligt att bära hjälmar när man klättrar klätterställningen osv). Begreppet gräsklippare föräldraskap har tagits upp ... vilket i stor utsträckning är detsamma som curlingföräldrar ... tanken att vuxen rensar vägen för barnet så att de tar rätt väg till lycka. Jag har skrivit om den här "lyckans fälla" innan ... ni kan läsa den här - ett inlägg om hur lycka likställas med framgång - det var skrivet för fem år sedan ... så jag känner knappt att det här är ett nytt begrepp, det har bara ytterliga ett ord. Är vi för fokuserade på individuell lycka som framgångsmarkör att vi bana väg för dem för att uppnå denna känsla? Jag vet att jag har jobbat på platser där ledningen har kallat gruppens personal med 8 nya ett-åringar och klagade på att barnen gråter för mycket och att de borde vara lyckliga eller "färdig inskolad". Det chockar mig varje gång ... säkert har dessa ett-åringar rätten att sörja för förlusten av vad deras dagliga rutin var med sina föräldrar innan de fortsatte att acceptera och njuta av sin nya dagliga rutin på förskolan (som de alla gjorde inom 4 veckor , naturligtvis tar vissa barn längre tid). Det beklagar mig att dessa inställningar ignorerar barnens behov av att uttrycka sig och besvara situation på sitt eget sätt, att man mäta framgång på barns brist på gråt och deras upplevda lycka. Det finns en risk då att lärare känna sig tvungen att ignorera över barnens känslor och se till att dom "ska vara lyckliga"? Uppmuntrar inte detta för att barnen kanske låtsas att vara glad att behaga de vuxna ... i inlägget jag skrev för fem år sedan pratade jag med en mycket yngre kollega som sa att det här var en stress - behovet att låtsas vara lycklig och vara kompetent för att behaga lärarna och föräldrarna omkring dem. Så vad innebär det här inom förskolan? Jag tror att vi måste undersöka vad som är ett kompetent barn? Och lägger vi för mycket tonvikt på barn som individer som då behöver vårt vuxna stöd för att underlätta deras lärande ... eller ser vi dem som kollektivt kompetenta där de kan underlätta varandra och därför behöver pedagogen inte vara den som rensar en väg framåt i deras lärande... men att barnen lär sig att identifiera potentiella problem och hinder i deras lärande och lek och kan arbeta tillsammans för att lösa och övervinna dem... Jag har funnit att arbeta filosofiskt med barn (i alla åldrar) har gjort det möjligt för barn att se varandra som resurser och vara mindre beroende av vuxna (lärare / förälder). Det har också skapat ett utrymme där barnen förstår andras styrkor och svagheter och stöder varandra - de skapar sedan en inkluderande miljö för lärande och lek. I våra filosofiska sessioner med unga barn har jag utforskat känslor, makt, kreativitet, rädsla, fara och många andra ämnen som gör att barnen kan förstå livets komplexitet och värdet av alla sina känslor. Reflektion har blivit en del av riskhantering, uppläggning av lek eller analysering av hur man fortsätter på ett sätt som alla känner sig välkomna på egen väg ... att vi inte alla måste tänka på samma sätt... reagera på samma sätt ... var glad för att värderas ... Som jag skrev i mitt senaste inlägg om världen går säkerhets tokig ... vi måste ta ett steg tillbaka och ompröva vad är det vi försöker göra som lärare ... hur gör vi ett barn känner sig kompetent? Bära vi dem upp på klätterställning så att de känner rushen ... eller låter vi dem kämpa och hantera det på egen hand? Att känna kraften i sin egen prestation. Inget behov av att lita på en vuxen för att lyckas... vi brukade sjunga "barn power" ofta under en vecka... för att påminna barnen att de kan, det tar ibland tid att träna, ibland behöver vi hjälp från kamrater, men vi behöver inte alltid vända sig till en vuxen för att uppnå målet. Jag tror att vi, på ett sätt, måste vara trädgårdsmästare snarare än gräsklippare eller helikopterlärare (kommer in för att fixa det när det inte fungerar) - att vi planerar trädgården så att det finns en lämplig utmaning som låter barnen känna sig kapabel och kompetent, men inte heller för lätt - att det finns saker som dom inte kan göra/hantera på en gång... det måste finnas saker att sträva efter, att träna för att behärska. Det måste finnas överraskningar och magi för att väcka intresse, det måste finns avkopplande områden som känns trygga så att barnen kan ta det lugnt och reflektera och smälta vad de har upplevt och lärt sig ... det måste finnas utrymme för samarbete och även för individen. Att barn kan vara en del av en grupp utan att känna sig överväldigad. Vi måste ta hand om trädgården så att vi inte klippa gräset för att styra vart barnen går eller för att göra det lätt för dem att lära och utveckla, men att vi utformar det så att det motiverar dem för att övervinna hindren (en del av inlärnings- och utvecklingsprocessen) Jag tror att många lärare runt om i världen är fångade av skolregler som inte ger dem frihet att låta barn lära sig på detta fria sätt ... vissa saker måste läras vid en viss ålder och i en viss ordning ... så trädgården måste vara klippt för att se till att barnen når sina förväntade mål ... lärarna är också skyldiga att hålla barn för tryggt på många områden i världen (även i Sverige på vissa håll) ... risken att bli stämd är alltför verklig... och det betyder att läraren måste antingen klippa på ett sätt så det är riskfritt, eller ständigt vara en helikopter så att de kan ingripa innan något händer... Detta gör det inte möjligt för barnen att utveckla sin egen känsla av riskbedömning, sin egen känsla av känslomässig självreglering och förståelse, att det inte tillåter barnen att vara kompetent ... ordet kompetent används kanske mer som självständig - som de kan klä sig, gå till toaletten själv etc etc .. inte en helhetlig kompetens, men bara vissa åtgärder som kan kontrolleras av en kompetenslista! kan hålla en penna-check använd sax - check säg alfabetet - check räkna till tio - check Det är inte en genuin kompetens mer en självständighet eller en akademisk kompetens. Jag tror att det finns för mycket fokus på akademiskt lärande snarare än att lita på barnets intelligens. Albert Einstein är citerad som säger "Det sanna tecknet av intelligens är inte kunskap, men fantasi" och Alison Gopnik säger att leken är modern till uppfinning ...
eftersom vi kan tänka oss, vi kan ha uppfinning och teknik.. Det är egentligen lek, inte nödvändighet som är modern till uppfinning.
Det betyder att den här trädgården vi använda - behöva vara ett utrymme för fantasi och experiment, lek och uppfinning - idéer som kanske inte är nya för världen, men är nya för barnen. Det betyder inte att barn automatiskt kan göra allt - det är inte det som kompetens betyder för mig... Att tro på det kompetenta barnet är för mig som att lita på att de har kapacitet för mer än vad vi anförtrotts som barn. En tro på deras förmåga att lära sig ... en tro på lek... en tro på varje barns önskan att nå sin potential. Som lärare är vi där för att underlätta den önskan, nyfikenhet att lära oss hur och varför och vad, samt behovet av att vara en del av ett samhälle (och att vara en del av en gemenskap är komplex, flerskiktad och unik för varje person - det finns inte ett sätt att bidra, samarbeta eller delta). Om vi klippar vägar eller svävar över redo att sväva in och fixa, fortsätter vi fortidens framsteg... Vi utforskar inte nya sätt eller upptäcker framstegen idag och i framtiden... förutom de modiga tillräckligt för att bryta sig ur vägen och utforska det långa gräset... Undervisning på det här sättet är att skapa en trädgård av möjligheter, att se till att det finns full med lämpliga möjligheter som är tillgänglig för alla genom samarbete och övning. Att vara en guide att stimulera, inspirera samt besvara. Kunskap kan vara en lockelse, eller en magnet, ett svar, ett gemensam äventyr, erfarenhet - det är en del av en process av en helhet.
Knowledge maybe even a scratch to relieve an itch!