• Suzanne Axelsson

Drawing as an Act of Democracy - part 2

Uppdaterat: 14 dec 2021

This post is a part of the #GrammarOfDrawing project together with Nona Orbach and Roberta Pucci.

In this blogpost you will find the English and Swedish versions For Hebrew (translated by Nona)

For Italian (translated by Roberta)

Image taken of a group of children collaborating to colour in an old scribble that no-one claimed. Recycling and giving new life to previous scribbles.

“It took me four years to paint like Raphael, but a lifetime to paint like a child.”

Often I feel this statement by Picasso is misinterpreted. It is not so much that Picasso wanted to paint like a child but that he desired the freedom from normative expectations that very young children have. This being a short period of time when children are not drawing houses as squares with triangular roofs and a chimney regardless of whether such houses can be found in their context, or paint/draw water as blue squiggles despite water seldom looking blue, unless you have spent most of your life at the swimming pool (and then, technically, it is the blue tiles).

I am constantly striving to decolonise my way of thinking, learning and teaching and maybe this statement sort of fits in with that? Decolonise is a word that is getting used more often and refers to when white Europeans went around the world conquering lands to gain control over the materials available there, and wiping out resistance by through violence and suppressing local cultures by forcing their own on to them. The colonies brings up thoughts of islands in the pacific - but it was/is also North and South America, Australasia, parts of Asia, much of Africa, Northern Europe and since the days of the Crusades the Middle East also. There is a TEDTalk that I can highly recommend that you watch - The Danger of a Single Story by Chimamanda Ngozi Adichie that describes the problems that comes when a white, Western, usually male, able, heterosexual etc normative thinking is seen as the only correct way to think, or worse still, that people have totally failed that there are any other ways to think.

I am also conflicted using a Picasso quote when talking about decolonising (opening up to other truths, stories and possibilities) when his art benefited from colonial structures that elevated his interpretation of Indigenous aesthetic expression - see Liisa-Ravna Finbog’s post on this (https://www.instagram.com/p/CUuTdCUIj89/?utm_source=ig_web_copy_link) In other words how he depicted others was often exotifying them or stereotyping them, which benefited him financially without addressing the truth of the people and places he depicted.

As part of being able to see drawing as an act of democracy, we need to start thinking about the effects of culture on world-views, and how world-views affect culture. Basically, what general beliefs of the world actually is influencing the details we notice, the stories we listen to. Are we drawing stereotypes, prejudice or the truth?

Young children, of course, have not been exposed and subjected to years of cultural impressions. There is a freedom to experience the world as it is rather than the “story” of our societies. As adults, and especially as parents and teachers, we need to busy ourselves with unlearning many of these “truths” we have learned as a process of creating genuine equity, where real participation for everyone and authentic impact and influence by all is achievable - in order to create a real democracy. This means listening to all the stories rather than just the one normative story, so that we can allow the children we work with the freedom to be who they are and to value others.

So, what if Picasso meant - that to paint like a child actually meant unlearning the truths told in order to listen and learn from all the stories? That painting like a child is to be free of restriction. I can compare this to the normative flower symbol - a circle with five petals. So many children learn to draw this - yet so many flowers are completely different - tulips, dandelions, iris, orchids, sunflowers, roses, daisies etc etc etc - imagine a world where you are belittled and made to feel less worthy just because you are not a flower that is a circle with five petals - decolonising our thinking is giving us the freedom to draw every kind of flower and not just that one template.

And what can we learn from this, so that art can be a part of our democratic approach to teaching and being with children?

Cultural norms have the power to infect the way children see and hear the world. Bit by bit their eyes are clouded and their ears are muffled so that the multiplicity and details of our complex world are blurred so that soon the child is blinkered into making artistic, creative and cognitive decisions based on general understandings filtered to them rather than real life observations.

Norms and culture are an important part of feeling a sense of belonging. I have no intention of saying we should abandon these, merely to, as educators and parents, not place blinkers on children, as well as providing strategies for children to notice the whole world around them. Norms are what tell us to respect each other, to help, to not hit others, to say thank you, that inform us murder is bad and teaching is positive - these are essential in our social well being together. The problem arises when these norms exclude others, belittle others - for example, the norm that children are empty vessels that need to be filled with information by wise adults is something many of us have been challenging; the norm that women are less able than men is an ongoing struggle where some countries have come further in gender equality than others…

As you see norms are essential, good, restrictive and sometimes harmful.

Another norm in our shared world is to not waste time, and things like play, and aesthetic expression often get categorised as a waste of time. So over the years there has been a drive to prove that they are not… but sadly even in art there is the language of “hurry up” and “get to the next stage”, which turns art and play into tools to level up, teachers and parents anxious for their child to stop babbling and start talking, stop crawling and start walking and stop scribbling and start drawing forms the adult recognises. This means that suddenly things like drawing (where scribbling is an essential process) have little value in their own right, but only as a step to writing or some other academic achievement that is not seen as a waste of time.

The result is the manipulation of art, drawing, scribbling and play… in order to produce a desired outcome. Which defeats the whole purpose of art and play and their massive complexity. Debi Keyte-Hartland writes in Drawing as Meaning-making (https://debikeytehartland.me/2017/03/05/drawing-as-meaning-making/) about this complexity of knowing materials, self and the world - as a language that is social, relational and also generative… in other words, it is about interacting with others during the process and after the process, it is about understanding the interconnectedness and interdependencies, as well as a language for creating knowledge and sharing it. This is so much more than simply seeing scribbles as a precursor to writing and only encouraging that narrative…. It is seeing scribbles as relationships.

Drawing as an act of democracy requires educators, and parents, to be open to the multiple possibilities of what the process provides, shares and enables. It requires us to be aware of our own bias and prejudices as well as educational, and other, agendas, so that they are not limiting or blurring the child’s ability to see the world as it is, and avoid force feeding children what normative society says they should be (especially when the norm excludes, oppresses and harms others). I am grateful that dialogue is opening up about autism, and slowly, slowly the normative view of the autistic child viewed as a problem and as being less than is finally changing to one of complexity, creativity and seeing the child with a different learning trajectory - that is frequently damaged by a society trying to make them catch up or be “as normal as possible”.

Slowing down, looking closely and listening deeply can be applied to drawing. It is something that we should practice every day ourselves, so that we know how we can provide it for the children in our care.

Take notice of the world around us as it is. Listen to all the stories.

Allow art to be a space to explore what we see and hear to make sense of it, and to share that with others.

When it comes to the first part of the statement by Picasso “it took me years to paint like Raphael”… it certainly implies that as a creative artist he spent years copying others. He was clearly using Raphael as a template - to learn techniques, to practice something over and over again to feel a sense of mastery. Not to paint like Raphael but, I assume, to better understand how Raphael painted. Learn by doing, do by knowing… Picasso was able to do what he did because he knew, because he had physically practised. He had “played” Raphael.

All of this is at the core of drawing as an act of democracy. A space for all stories to be shared, expressed, discovered. A space and process that is permitted time, and not kept to the normative agenda to reach a specific outcome rather than the freedom to reveal its own truth. A space for scribbles to tell their valuable tale for as long as they need to be told, without being hurried by the norm to get to the next, allegedly more valuable, stage that is linear and never allowed to revisit.

Let’s decolonise the scribble!

Re-discovering the joy of scribbling with 5 year olds. Using feet and mouths - not your normative way of scribbling to create patterns. Then we looked at the scribble to discover dinosaurs and started to invent our own using inspiration from real dinosaurs and drawing around the shapes of the scribble.

Ritning som en demokratiskt handling del 2.

"Det tog mig fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn."


Jag känner att detta uttalande av Picasso ofta är feltolkat. Det är inte så mycket att Picasso ville måla som ett barn utan att han önskade den frihet från normativa förväntningar som mycket unga barn har. Han kanske syftade på den där korta tidsperioden då barn inte ritar hus som rutor med trekantiga tak och skorsten oavsett om sådana hus kan hittas i deras sammanhang, eller målar/ritar vatten som blå vågiga linjer trots att vattnet sällan ser blått ut, såvida du inte har spenderat en stor del av ditt liv vid poolen (och då, tekniskt sett, är det kaklet som är blått).

Kanske har detta uttalande av Picasso något att göra med mitt ständiga försök att avkolonisera mitt sätt att tänka, lära och lära ut? "Avkolonisering" är ett begrepp som blir mer och mer utbrett. Det hänvisar till de europeiska folkens erövring av territorier för att ha kontroll över resurserna i dessa länder, vilket utplånar de inföddas motstånd delvis med våld, delvis genom att undertrycka lokala kulturer genom att påtvinga sin egen kultur. Kolonierna väcker tankar om öar i Stilla havet - men det var/är också Nord- och Sydamerika, Australasien, delar av Asien, mycket av Afrika och sedan korstågens dagar Mellanöstern också, - här i Sverige har Sápmi koloniserats och den Sámiska kulturen nedvärderats och tystats i flera hundra år.

Det finns en TEDTalk som jag varmt kan rekommendera att ni tittar på - The Danger of a Single Story av Chimamanda Ngozi Adichie (https://www.youtube.com/watch?v=D9Ihs241zeg )som beskriver problemen som kommer när ett vitt, västerländskt, vanligtvis manligt, funktions-ohindrad, heterosexuellt etc normativt tänkande ses som det enda korrekta sätt att tänka, eller ännu värre, eller ännu värre, när folk glömmer att det finns andra sätt att tänka också.

Jag är också i konflikt med användningen av ett Picasso-citat när jag pratar om avkolonisering (dvs att vara öppen till andra sanningar, berättelser och möjligheter) när hans konst gynnades av koloniala strukturer som gjorde hans tolkning av inhemska estetiska uttryck lönsamt - se Liisa-Ravna Finbogs inlägg om detta (https://www.instagram.com/p/CUuTdCUIj89/?utm_source=ig_web_copy_link ) Med andra ord, hur han avbildade andra var ofta att exotifiera dem eller stereotypa dem, vilket gynnade honom ekonomiskt utan att ta upp sanningen om människorna och platserna han avbildade .

Som en del av att kunna se teckning som en demokratisk handling måste vi börja tänka på kulturens effekter på världsbilder och världsåskådningar på kultur. I grund och botten, vilka allmänna uppfattningar om vad i världen faktiskt påverkar detaljerna vi lägger märke till, berättelserna vi lyssnar på. Ritar vi stereotyper, fördomar eller sanningen?

Unga barn har förstås inte blivit utsatta för år av kulturella intryck. Det finns en frihet att uppleva världen som den är, snarare än genom "berättelserna" som berättas av vårt samhälle. Som vuxna, och särskilt som lärare och föräldrar, bör vi lära oss många av dessa "sanningar", i en process för att bygga genuin rättvisa, för att skapa en sann demokrati där deltagande och förmågan att säga ifrån är en verklig möjlighet för alla. Detta innebär att lyssna på alla berättelser snarare än bara den normativa, vilket ger barn friheten att vara som de är och att inse värdet av andra.

Tänk om Picasso menade att att måla som ett barn innebär att avläsa de sanningar de har berättat för oss, att vara fri från alla begränsningar att lyssna och lära av alla berättelser? Allt detta kan jämföras med den typiska konventionella teckningen av en blomma, en cirkel med fem kronblad, som många barn lär sig att rita, även om många blommor är helt olika - tulpaner, maskrosor, rosor, orkidéer, iris, tusenskönor, etc. Föreställ dig en värld där du är förminskad och får dig att känna dig mindre värd bara för att du inte är en fembladig cirkelformad blomma: avkoloniserade tänkande innebär att du får friheten att rita alla typer av blommor och inte bara det mallen.

Och vad kan vi lära oss av detta, så att konsten kan vara en del av vårt demokratiska förhållningssätt till undervisning och samvaro med barn?

Kulturella regler har makten att förorena hur barn ser och uppfattar världen. Lite i taget minskar visionen, uppfattningen dämpas, så att komplexiteten, mångfalden, detaljerna och nyanserna i världen successivt går förlorade: barns konstnärliga, kreativa och kognitiva val bygger mer och mer på en förståelse allmänt filtrerade, snarare än verkliga observationer.

Sociala normer och kultur är en viktig aspekt och ingår i vår känsla av samhörighet. Jag menar inte att vi ska bojkotta dem, men – som pedagoger och föräldrar – ska vi inte begränsa barns förståelse av världen genom att dölja en del av den heller. Normer används för att respektera varandra, för att hjälpa varandra, för att säga tack, för att veta vad som är bra att göra, hur man lär ut och inte, och om man får slår eller dödar: alla dessa regler är grundläggande för att leva tillsammans. Problemet uppstår när vissa normer utesluter eller nedvärderar vissa människor. Många av oss har kämpat mot den vanliga idén att ett barn är ett tom kärl som ska fyllas med information; medan det är en kontinuerlig kamp mot den kulturella tradition som anser att kvinnor är mindre kapabla än män (vissa länder är mer långt framme i jämställdhet än andra).

Som ni märker är normer väsentliga, bra, restriktiva och ibland skadliga.

En annan norm i världen är att “inte slösa tid”, ofta är lek uppfattat som en tidsslöseri. Genom åren har det därför varit en utmaning att bevisa motsatsen ... men tyvärr finns det också inom konstnärliga discipliner ett förhållningssätt som tenderar att påskynda, att så fort som möjligt komma till nästa fas eller steg, och sedan använder lek och konsten som verktyg för att gå vidare till nästa nivå: en återspegling av denna attityd finns hos de föräldrar och lärare som är angelägna om att barn ska sluta babbla och börja prata, sluta krypa och börja gå och sluta klottra och börja rita former som de vuxna känner igen. Det betyder att saker som att rita (där klottring är en väsentlig process) plötsligt har litet värde i sig, utan bara uppfattas som ett steg till skrivandet eller någon annan akademisk prestation som inte ses som slöseri med tid.

Resultatet är en manipulation av konstnärliga aktiviteter, teckning, klottring och lek, för att uppnå ett önskat resultat, vilket motverkar syftet med konst och lek, såväl som deras enorma komplexitet. I artikeln "Drawing as Meaning-making", (https://debikeytehartland.me/2017/03/05/drawing-as-meaning-making/) beskriver Debi Keyte-Hartland komplexiteten i kunskap om material, om sig själv och av världen, som ett socialt, relationellt och även generativt språk. Det handlar med andra ord om att interagera med andra under processen och efter processen; att förstå sambanden och beroenden av ett språk för att skapa kunskap och dela den. I det här perspektivet är klottret mycket mer än en föregångare till skrivandet och inte bara denna berättelse uppmuntras... klottret ses i termer av relationer.

Att rita som en handling av demokrati innebär att pedagoger och föräldrar är öppna för de många möjligheter som processen erbjuder och tillåter. Det kräver medvetenhet om våra fördomar och pedagogiska agendor, så att de inte begränsar eller grumlar barnets förmåga att se världen som den är och undvika att tvångsmata barn med det som är "normen" (särskilt om konventioner utesluter, förtrycker och skada andra människor). Jag är mycket tacksam för att dialogen om autism öppnar sig, och att sakta den normativa synen på det autistiska barnet som ett problem, och något som "saknas", äntligen förändras till en mer komplex, kreativ syn på ett barn som har en annan inlärningsprocess, men är ofta skadad av ett samhälle som driver mot "normalitet"och tvingar barnen att lämna sitt eget naturliga inlärningsbana för att komma ikapp.

Att sakta ner, titta noga och lyssna på djupet kan tillämpas på att rita. Det är något som vi själva bör öva på varje dag, så att vi vet hur vi kan ge det till barnen vi tar hand om.

Titta på världen omkring dig som den är. Hör alla historier.
Låt konst vara ett utrymme för att utforska det vi ser och hör - för att förstå det och dela det med andra.

Den första delen av Picassos citat ("det tog mig fyra år att måla som Raphael") antyder att han som konstnär har ägnat år åt att kopiera andra. Uppenbarligen representerade Raphael en modell som Picasso använde för att lära sig tekniker och öva om och om igen tills han fick den önskade behärskningen. Inte för att måla som Raphael, utan - tror jag - för att förstå hur Raphael målade. Att lära sig genom att göra. Att göra genom att veta. Picasso kunde göra allt han gjorde för att han hade kunskapen om det, för att han hade upplevt det konkret. Han hade "lekt" Raphael.

Allt detta är kärnan i teckningen som en demokratisk handling. Ett utrymme för att upptäcka, uttrycka och dela alla berättelser. En process där tid ges som inte följer normernas agenda för att uppnå ett specifikt resultat, utan som snarare är en funktion av friheten att avslöja sin egen sanning. Ett utrymme där klottrar kan berätta sin värdefulla historia så länge den behöver berättas, utan brådska att ta sig direkt till nästa steg, som påstås vara en mer värdefull skede i en linjär process där en får inte återvända.

Låt oss avkolonisera klottret!

233 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla