top of page
  • Skribentens bildSuzanne Axelsson

The Story of... Care. Berättelsen om... Omsorg

Uppdaterat: 27 feb.

(The English version of this can be found after the Swedish)



Språk fascinerar mig alltid - på engelska finns det bara ett ord för "care" men på svenska använder vi vård, bry och omsorg - var och en med sina olika betydelser - och alla dessa betydelser är inbakade i det enda engelska ordet.

Jag är oroad över hur dessa ord värderas. Och att ta hand om en annan människa inte är lika värdesatt som att lära dem – därav övergången från omsorg till utbildning – från dagis till förskola. Och de många diskussionerna om att korrekt namnge dessa verksamheter.

Detta kan betyda att genom att uppmärksamma utbildning snarare än omsorg gör vi ett uttalande att vi värdesätter utbildning mer än omsorg... egentligen kan vi inte ha utbildning utan omsorg... för om vi inte känner oss trygga och omhändertagna, då kommer inlärningen helt enkelt inte att ske, oavsett hur vi undervisar.

Ibland har vi bråttom att ge värde åt något som vi inte ser hur vi devalverar något annat... i det här fallet devalveras OMSORG.

Och samtidigt som jag är helt för pedagogiskt stöd till förskolebarn, och aktiv facilitering när de utvecklas som människor - är jag mycket oroad över hur omsorg hela tiden får låta som om den är passiv och mindre viktig än undervisning (även i skolan).

Som jag skrev ovan - undervisning är irrelevant om barnet inte känner sig tryggt och omhändertaget - de lär sig inte som de kunde.

Kanske borde vi vara mer måna om att höja daghemmets status snarare än att överge det... en pedagogisk omsorg, en educare där omsorgen är i fokus och pedagogiken är bonusen - för jag tror på lek, och barns nyfikenhet - de KOMMER att lära sig.

Hur vi ser på barn är avgörande. Om vi ser dem som varelser som behöver läras ut kommer detta att förändra den typ av relationer vi har med dem. Om vi ser dem som varelser som behöver skyddas kommer detta också att förändra hur vi interagerar med dem.

När jag har skrivit om risk och lek under det senaste året för en bok som snart släpps på svenska, har jag funderat på hur normen är på våra förskolor här i Sverige, som gjorde förändringen från omsorg till utbildning tillbaka i 1998, särskilt eftersom jag ser på andra platser i världen att de driver på för en övergång från omsorg till utbildning för att bevisa sitt värde - att de är mer än barnvakt.

Jag skriver i min bok att lärande är en förändringsprocess, och att förändring alltid är en risk. (Behöver inte vara en dålig risk.)

Normen har också blivit "de kompetenta barnen" - men hur det tolkas är väldigt individualiserat, väldigt skyddat och riskerar att barn inte kan förbli kompetenta - lek är där de övar på sin kompetens - misstag är en viktig del av lek. Vårt ansvar som vuxna är inte att förebygga misstag, utan att se till att misstagen ligger inom barnets förmåga (fysiskt, känslomässigt, socialt och kognitivt) - bortom deras kapacitet och lek då blir det fara istället för risk. Det krävs att vi verkligen lär känna barnen, att bry oss om dem.

Normen har blivit att skapa fler skolliknande utrymmen och mindre hemliknande utrymmen - jag är så glad att soffor återvänder till förskolor igen efter minst ett decennium av att ha rollen som skurk inom förskolan. Vi behöver platser för vård och omsorg, där vi kan mysa och känna oss trygga, som kan knyta an till barnens hem för att få dem att känna sig trygga med en känsla av igenkännande, blandat med en känsla av det nya.

Att skapa en känsla av äventyr som barnen kan agera på för att de känner sig trygga.

Daghem kan fyllas med lärande, med omsorg, med äventyr – det är inte ordet som ger det värde utan det vi gör där. Ordet förskola fokuserar på en tid innan skolan – det är ett ord som prioriterar förberedelser inför skolan, inte att värdera nuet. Men ordet förskola är förstås inte det som ger det värde utan det vi gör där. Och det finns "barnvakts"-metoder men också över akademiska arbetsblads-metoder. Jag har också sett hur mycket barn vänta på många verksamheter - barn i kö som väntar på att alla ska vara redo innan de kan gå över till lek eller till en aktivitet eller till mat eller...


En annan norm är att barn behöver ta reda på allt själva, vilket jag tycker är problematiskt när de är på en institution. Detta betyder att de vuxna som de observerar i sina liv inte gör saker i "verkliga världen", utan arbetar i ett konstgjort barn-centrerat utrymme som ofta har lite att göra med den verkliga världen. Hur kan barn leka olika roller och testa olika saker om de bara är med vuxna som är där för att instruera och skydda dem?


Jools Page har skrivit om "Professionell Kärlek" och det jag tycker är extra-viktigt i hennes arbete är den utrymme för pedagoger att prata om omsorg inom vårt arbete med förskolebarn. Jag uppskattar också att hon fokuserar på ordet kärlek – för det är ömsesidigt – kärlek går alltid åt två håll och är alltid med samtycke – om det inte är det så är det inte kärlek – det är något annat. Man kan ta hand om (ge omsorg/vård till) någon annan utan deras tillåtelse - ta bara blöjbyte - ganska ofta tittar vuxna bara ner i ett barns blöja för att se om det är i behov av att byta (och för ofta utan att fråga) och plockar sedan upp barnet och byter dem – allt utan barnets samtycke.

Det betyder inte att vi låter barn gå runt med smutsiga blöjor för att barnet säga nej, men det betyder att vi pausar en stund, respekterar vad barnet gör och förklarar vad du behöver göra. Kanske ibland ge ett ögonblick för barnet att avsluta det de gör, eller ett val att gå eller bäras eller...

Det finns så mycket lärande som händer i den här typen av respektfulla interaktioner - att lära sig att vara respektfull mot andra, att känna till sina egna rättigheter över sin kropp, förstå hygien och lära sig att acceptera hjälp osv.


Normen att blöjbyte, måltider, tupplurar och vila alla är rutiner och separata från undervisningen är också mycket problematisk. Detta binära sätt att se på utbildning utesluta det egentliga komplexitet av livet.

Jag lyssnade på Jonna Bornemark förra veckan på Nobelprismuseet - som påpekade hur folk gillar att fokusera på natt och dag... och ändå glömmer gryning och skymning - tider som skiftar mellan hur mycket natt eller dag det är vid varje ögonblick.


Jag tror att vi behöver mer gryning och skymning i vårt sätt att tänka på barn, lek och utbildning.


Av min erfarenhet i Sverige, att vi ändra från omsorg- till skol-liknande namn kommer inte att påverka kvaliteten på förskolan - inte heller ändrar andras uppfattning att plötsligt värdera de första åren mer - det är för komplicerat för en så enkelt lösning – det hänger ihop i att samhället ser lek, omsorg, barn och kvinnor som mindre jämställda. Och jag tror att om vi fokuserar vår energi på social rättvisa (för alla, en intersektionell social rättvisa - jag är inte endast kvinna - men också autistisk, hetro-sexuell, vit, utländsk, högutbildad osv) är det mycket mer sannolikt att vi kommer till en plats där omsorg under de första åren/förskolan får den respekt och det värde som den förtjänar.


I många fall är det viktigt att ändra ord - vilka etiketter människor och känslor, diagnoser och mer ha kan påverka hur människor värderar dem...

(haha exempel på engelska som jag vil använda "firefighter" för att det benämna alla kön, finns inte på svenska - endast brandman - det var tänkte att det gör det plötsligt till en större möjlighet för kvinnor att drömma om detta yrke som en möjlighet för dem) -

ord används ständigt för att förringa och/eller stärka - så som ordnörd är jag totalt fascinerad av deras kraft. På svenska kan vi använda hen när vi prata om andra yrken - så att de inte direkt kopplas till en kön eller den andra.

Men utan handling förblir de ord...

Vi behöver BÅDE stärkande språk OCH handling.

Att gå det goda samtalet.







Language always fascinates me - in English there is just one word for "care" but in Swedish we use vård, bry, and omsorg - each with their different meanings - and all these meanings are baked into that one English word.

I am concerned about how these words are valued. And that taking care of another person is not as valued as teaching them - hence the transition from care to education - from daycare to preschool. And the many discussion about correctly naming these settings.

I think this can mean that by labelling it education rather than care is making a statement that we value education more than care... and really we can't have education without care... because if we do not feel safe and cared for then the learning just won't happen no matter how we teach.

Sometimes in our hurry to give value to something we fail to see how we are devaluing something else... in this case CARE is being devalued.

And while I am all for pedagogical support of young children, and active facilitation as they evolve as humans - I am very concerned about how care is being constantly being made to sound as if it is passive and less important than teaching.

As I wrote above - teaching is irrelevant if the child does not feel safe and cared for - they won't learn as they could.

Maybe we should be more concerned about raising the status of daycare rather than abandoning it... a pedagogical care, an educare where care is the focus and pedagogy is the bonus - because I believe in play, and the curiosity of children - they WILL learn.

How we view children is paramount. If we see them as beings that need to be taught then this will shift the kind of relationships we have with them. If we see them as beings that need protecting this will equally shift how we interact with them. As I have been writing about risk and play during the last year for a book that will be released in Swedish very soon, I have been thinking about what the norm is in our preschool's here in Sweden, that made the change from care to education back in 1998, especially as I see in other places in the world they are pushing for a move from care to education to prove their worth - that they are more than baby-sitting.

I write in my book that learning is a process of change, and that change is always a risk. Doesn't have to be a bad risk.

The norm has also become one of the competent child - but how that is being interpreted is very individualised, very protected and is running the risk of children being unable to remain competent - play is where they practice their competence - mistake making is a vital part of play. Our responsibility as adults is not to prevent mistakes, but to ensure that the mistakes are within the child's capability (physically, emotionally, socially and cognitively) - beyond their capacity and the play moves out of risk and into danger. It requires us to really notice the children, to really care about them.

The norm has become one of creating more school like spaces and less home-like spaces - I am so happy that sofas are making their way back into preschool's again after at least a decade of being cast as a villain within the preschool. We need places of care and nurture, where we can cuddle up and feel safe, that can connect to the homes of the children to make them feel safe with a sense of recognising, mixed with a feel of the new. To create a sense of adventure that the children can act upon because they feel safe.

Daycare can be filled with learning, with care, with adventure - it is not the word that gives it value but what we do there. The word preschool focuses on a period of time before school - it is a word that prioritises preparation for school, not valuing the now. Of course, the word preschool is not what gives it value but what we do there. And there is "baby-sitting" approaches as there was before but also over academic worksheet approaches too. I have also seen how much waiting there is at many places - children in lines waiting for everyone to be ready before being able to transition to play or to an activity or to food or...


Another norm is that children need to find out themselves, which I think is problematic when they are in institutions for such long days. This means the adults that they observe in their lives are not doing "real world" things, but are working in an artificial child-centred space that often has little to do with the real world. How can children play different roles, and test different things if they are only with adults that are there to instruct and protect them?


Jools Page has written about "Professional Love" and what I think is important in her work is the space for educators to talk about the care side of our work with young children. I also appreciate the fact that she focuses on the word love - because it is reciprocal - love always goes in two directions and is always consensual - if it is not then it is not love - it is something else. Care can be done to someone else without their permission - just take nappy changing - quite often adults will just look down a child's nappy to see if it is in need of changing (and too often without asking) and then pick up the child and change them - all without the child's consent.

This doesn't mean that we let children go round with dirty nappies, but it does mean that we pause a moment, respect what the child is doing, and explain what you need to do. Maybe sometimes give a few moments for the child to finish off what they are doing, or a choice to walk or be carried or...

There is so much learning that happens in these kinds of respectful interactions - learning how to be respectful of others, of knowing their own rights over their body, understanding hygiene and learning to accept help etc.


The norm that nappy changing, eating meals, naps and rest are all routines and separate from the teaching is also very problematic. This binary way of looking at education.

I listened to Jonna Bornemark last week at the Nobel Prize Museum - who pointed out how people like to focus on night and day... and yet forget about dawn and dusk - times that are shifting between how much night-ness or day-ness there is at each and every moment.


I think we need more dawn and dusk in the way we think about children, play and education.


From my experience in Sweden, changing the name from care to a more school-like name doesn't change the quality of the setting - neither does it change the mind of others to suddenly value the early years more - it's too complex for such simple solutions - it's tied up in a society that places play, care, children and women as less equal when it comes to status. And I think focusing our energies on social justice (for all, an intersectional social justice - after all I am not just a woman, but also autistic, hetreosexual, white, immigrant) we are much more likely to get to a place where early years provision receives the respect and value it deserves.


In many circumstances changing words is vital - how we "label" people and emotions, diagnoses and more can impact how people value them...

firefighter instead of fireman suddenly makes it a bigger possibility for females to dream of this occupation as a possibility for them -

words are constantly being used to belittle and/or empower - so as a word nerd I am totally fascinated by their power.

But without action they remain words...

We need BOTH empowering language AND action.

To walk the good talk.


231 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page