This week some of my words from my interview with Sally at the Play First conference were quoted, and I noticed that there was a lot of people recognising themselves and their children in those words and feeling relief. So I thought I would share this post with the whole story... (finns på svenska efter bilden)
It took me many years as a parent and educator before I had the strength to say to my colleagues and also to parents that Observer Children were playing - especially as there are some very clear views of what play is supposed to look like - and disagreeing with people who were “play experts” was extremely daunting (still is), and sometimes I get a talking down because I suggest that play is more diverse than what is being shared.
But I felt it was just so important- especially for those children who played differently from the “play norm”, so I kept my way of interacting with children where the Observer Child was allowed to observe... but it was not until I watched my youngest child play one day that I found my strength to verbalise what I believed.
I was at the Culture House children’s library in Stockholm (many years ago) and my son was playing in English with another child there (the bookshelves are designed like a playground)... a girl stood observing them... following , watching - always close by, but always just out of reach of the actual play. My son and his new friend looked at her several times with that look of, join us if you like, but she did not (it could have been the language, she was a Swedish speaker, they were speaking English, but both knew Swedish too). Her father came up to her after about 20 minutes of this following and asked if she wanted to read a story with him. She looked at him as if he was the most stupid person on the planet and said (in Swedish) “no - I am playing”
My jaw hit the ground. It didn’t look like play. It didn't even look close to play. But she had defined this as play herself. For me, play is a state of being, not just doing... and of course most play definitions are based on the doing rather than the being.
This example shows that there are children who simply prefer to be observers of play. They don't like being pushed into play and often shut down if they are.
Sometimes adults worry about children simply observing the play. They want the child to be more social, to have friends, and to join in.
Being an observer does not mean being excluded. These two things look very different.
What these children are doing is decoding the play they see. They are learning how every child works, how they play, and how they interact. These children, if given enough time to just BE will end up being amongst the strongest play members of the group. This is because they tend to understand everyone. Many eventually become leaders in their play groups, because they don't take over and seek to dominate the play. These children make sure that everyone is playing at their optimum level and ultimately help facilitate the play.
When we force these children who are observers into the play too quickly, we are interfering with their ability to decode the play and take the leadership role.
The observation at the library gave me the knowledge and strength to say to parents and colleagues to not worry and to let the child watch... It was no longer just something I thought or believed, I had evidence that this was play. All of these observer children have then gone on to be play leaders (years later)... having been given the time to observe and learn rather than being forced before they were ready.
This is why I share this story of the “observer child” at every opportunity I get... it is a part of my theory on Original Learning and play-ecosystems. It is so important that we talk more about the diversity of play and to break down the normative way of viewing play that tends to exclude children.
With my class/group I always ensure everyone is aware that we have different ways of learning, playing and listening etc - and that has really impacted how children are accepting of each other.
Children seem to be doing two things to process life:
1. Observing everything and everyone to make sense of the world and see all the differences and similarities. 2. Seeking to belong. They work hard to feel belonging which means they are adapting to meet norms - this is where adults have so much power as it’s often adults they look to as setting what is the norm - what am I supposed to be? how are others supposed to be? etc (and some norms are very important - like not hurting others, being respectful etc but others can exclude or force children to feel they cannot be themselves ).
If we are open with children about the diversity of childhood, the diversity of play and the diversity of humankind then we are not shaping them in the same way. The observer children will be allowed to play in their own way without pressure from adults to make them play in their way, and without parents feeling anxiety that their child is not playing properly... We can start adapting schools to include this kind of play - longer playtimes increase the chance of children joining in - as 20-30 minute breaks are not long enough to finish play observations before physically engaging...
This is a big reason for coining Original Learning - so that the adult way of interpreting play no longer “others” children and prevents them from reaching their full potential.
Den här veckan citerades en del av mina ord från min intervju med Sally på Play First-konferensen och jag märkte att det var många som kände igen sig själva och sina barn i dessa ord och kände lättnad. Så jag trodde att jag skulle dela det här inlägget med hela historien och inte endast den fragment som delades på Facebook av någon annan...
Det tog mig många år som förälder och lärare innan jag hade styrkan att säga till mina kollegor och även till föräldrarna att det Observerande Barnet faktiskt lekte - speciellt eftersom det finns flera väldigt tydliga åsikter om hur lek ska se ut - och att mina åsikter inte höll med "lekexperter" var extremt skrämmande (är fortfarande), och ibland dom nedvärderade mig för att jag föreslår att lek är mer varierande än vad som bruka skrivas om.
Men jag kände att det var viktigt - särskilt för de barn som lekte annorlunda än "leknormen", så jag fortsatte mitt sätt att interagera med barn där Observera-barnet fick observera ... men det var inte förrän jag såg mitt yngsta barn leker en dag att jag fann min styrka att uttrycka det jag trodde.
Jag var på Kulturhusets barnbibliotek i Stockholm (för många år sedan) och min son lekte på engelska med ett annat barn där... en flicka stod och observerade dem ... följde och tittade på - alltid i närheten, men alltid utom räckhåll för leken som pågick. Min son och hans nya vän tittade på henne flera gånger med blicken, du får vara med om du vill, men hon fortsatt titta (det kunde ha varit språket, hon var svensktalande, de pratade engelska, men båda kunde svenska också). Hennes pappa kom fram till henne efter cirka 20 minuter och frågade om hon ville läsa en bok med honom. Hon tittade på honom som om han var den dummaste personen på planeten och sa bestämt "nej - jag lekar"
Jag tappade hake. Det såg inte ut som lek. Det såg inte ens i närheten att vara lek. Men hon hade definierat detta som lek själv. För mig är lek ett tillstånd, ett varande och inte ett görande... och de flesta definitioner av lek baseras naturligtvis på att göra snarare än att vara.
Detta exempel visar att det finns barn som helt enkelt föredrar att vara observatörer av lek. De gillar inte att bli pressade in i lek och mår inte bra av det om en gör det.
Ibland oroar vuxna sig för att barn endast observerar lek. De vill att barnet ska vara mer socialt, att ha vänner och att vara med.
Att vara observatör betyder inte att vara utesluten. Dessa två saker ser väldigt olika ut.
Vad dessa barn gör är att avkoda leken som de observera. De lär sig hur varje barn fungerar, hur de lekar och hur de interagerar. Dessa barn, om de får tillräckligt med tid för att bara vara, kommer att hamna bland de starkaste lekmedlemmarna i gruppen. Det beror på att de tenderar att förstå alla. Många blir så småningom ledare i sina lekgrupper, eftersom de inte tar över och försöker dominera leken. Dessa barn ser till att alla lekar på sin optimala nivå och i slutändan hjälper till att underlätta leken.
När vi tvingar dessa barn som är observatörer in i leken för snabbt, stör vi deras förmåga att avkoda leken och ta ledarrollen.
Observationen på biblioteket gav mig kunskapen och styrkan att säga till föräldrar och kollegor att inte oroa sig och låta barnet titta på... Det var inte längre något som jag trodde, nu hade jag fått höra att lek kunde se ut på det här viset. Alla dessa observatör barn har sedan gått vidare som lekledare i gruppen... efter att ha fått tid att observera och lära snarare än att tvingas innan de var redo.
Det är därför jag delar den här berättelsen om ”observatörsbarnet” vid varje tillfälle jag får ... det är en del av min teori om originallärande och lekekosystem. Det är så viktigt att vi pratar mer om lekens mångfald och bryter ner det normativa sättet att se lek som tenderar att utesluta barn.
Med min barngrupp ser jag alltid till att alla är medvetna om att vi har olika sätt att lära, leka och lyssna etc - och det har verkligen påverkat hur barn accepterar varandra. Barn verkar göra två saker för att bearbeta livet:
1. Observera allt och alla för att förstå världen och se alla skillnader och likheter
2. Söker att tillhöra. De jobbar hårt för att känna tillhörighet vilket innebär att de anpassar sig för att uppfylla normerna - det är här vuxna har så mycket makt eftersom det ofta är vuxna de ser på som berättar vad som är normen - vad ska jag vara? hur ska andra vara? etc (och vissa normer är mycket viktiga - som att inte skada andra, vara respektfull - men andra kan utesluta eller tvinga barn att känna att de inte kan vara sig själva).
Om vi är öppna med barn kring mångfalden i barndomen, lekens mångfald och mänsklighetens mångfald, formar vi dem inte på samma sätt. Observatörbarnen får leka på det sättet utan vuxnas tryck för att få dem att leka på ett normativt sätt, utan att föräldrarna känner oro för att deras barn inte leka "normalt"... och vi kan börja anpassa skolor för att inkludera den här typen av lek - längre lek-tider ökar möjlighet att barn delta - eftersom 20-30 minuters paus/rast inte är tillräckligt lång för att avsluta lekobservationer innan de fysiskt engagerar...
Det här är en stor anledning till att skapa originallärande - så att det vuxna sättet att tolka lek inte längre exkludera barn genom att barnen är sedd som "annorlunda".