Why do teachers hate mess?

The Joys of messy Art.

Grammar of Drawing: Written by Suzanne Axelsson, translated by Nona Orbach 🇳🇮 and Roberta Pucci 🇮🇹. Finns på svenska efter engelska texten här.

Over the years I have seen the benefits of getting messy while exploring with art materials (or really anything). Equally I have seen great numbers of mess averse educators, and owners of schools and preschools that result in limiting children’s ability to play with art materials.

Giving permission to young children (or children of all ages) to fully explore and play means reconciling with mess. The mess is often sensory rich, knowledge rich, socially rich, emotionally rich and eliminating it from the early years and schools is counter productive.

Yes, it does require more work to clean up, but I have frequently found that children also enjoy the cleaning up process, even if it does often make the clean up process take longer - so much learning occurs there. As Roberta has mentioned before, mark making is not just the adding of materials, it is also the removal… and wiping paint off a table or a floor opens up new opportunities to be creative and discover. Cleaning brushes and pots equally so… I have yet to experience a child who does not start playing with filling a paint stained pot and start to marvel at the transformations, and sometimes starts “cooking” with the brushes, water and pots, or making magic potions. Long shared sinks are the absolute best for this.

When I have planned for a full sensory experience I plan ahead - how will the children clean themselves - is the sink close by, do I have access to a shower, or should I fill a BIG tub/box of water so the children can clean themselves close by? There are big plastic boxes that work great as makeshift children cleaners, and they have become an exciting part of the whole process. I have towels and everything close by - the children’s clothes are in neat piles ready to put on again.

Everything is set up to minimise problematic transitions, which I know many children can struggle with.

And yes, it can be hard work. Yes, I get quite sweaty as it’s intense. But the rewards far outweigh all of this.

I have been lucky, I have had a shower in the atelier or close by in several settings I have worked at which has meant cleaning children easy.

At the end of every year, the last session in the atelier is the children’s choice. We plan a few weeks ahead what it is they want to do as a group so that I can ensure that we have all the materials we need. Every single year that I have done this - and it is many years - the children have chosen a messy, paint with the whole body experience. Often that last one we play, paint, explore until the paper has disintegrated. Often I recycle, from a sustainability point of view, but this last one they learn about saturation, about the impacts of their moving bodies on wet paper etc

But the joy.

Not only the joy, the dialogues that start as they observe the different qualities of wetness, and how the colours mix, and how they interact with each other, and how it leaves marks on themselves.

There is so much space for the children to learn about consent. Am I allowed to touch someone else and leave traces on them? Do I have the right to say no to someone else, and do I have the strength to say that when I discover I do?

Not all messy art is collective.

It can be small, as children take their brushes and start to paint themselves instead of the paper, and feel the bristles and the coolness of the paint against their skin. Forgetting their paper and what they “were supposed to be doing” and focussing on the delicious sensations of hands and arms transforming.

Although not all children like to get messy. As a mother I have two children who loved to fully experience paint, food or whatever they could make a mess with, and one child who was mess adverse and it became a traumatic experience that would end up in tears and desperation to be clean again. Planning for mess that can include all children is also important so that there is freedom for all the children to artistically explore. And that can simply be provided for. Either using utensils when others are using hands, or using gloves or laying a piece of plastic bag over the top of paint for them to spread it around. Taking the time to understand how the activity will be experienced by all the children can make it less emotionally messy.

Some places I have worked at have had strict rules about getting floors and walls and furnishings messy and I had to be creative in my thinking about how can I make this kind of freedom with art materials be available to the children without causing problems for myself.

I have spread out old sheets, or shower curtains etc on floors to protect them from spills so that I did not have to hover over the children to ensure they painted “sensibly”. Making sure children had access to cleaning facilities was important. Sometimes designs are not perfect and the sinks have been placed in another room from where we paint, and there is that risk of letting a child go themselves to clean up, possibly leaving a trail on the way - or leaving the group to fend for themselves for a few minutes… unless I am dictating when everyone can leave, and that just doesn’t sit well with me. I find having a bucket of water and a towel with me in the water free art room can be of service to get the worst off, and then allow the child to wash off the rest.

I am also choosing art materials that will easily wash out, or wipe off too - so that the children can maximise the experience. So my adult choices within my context are crucial - they can make the difference between the children being able to have greater or lesser freedom in their art explorations.

Parents are another barrier sometimes, and having dialogues about the benefits of messy art and exploration I have found is very useful, as well as letting them know which days we are playing with art materials and that they should send their children in clothes that are OK to get messy. I have even put clothes into the school washing machine when I know that families struggle with having enough clothes or access to laundry facilities.

My own children had special paint clothes when they were preschoolers so that they could freely explore when doing art without any anxiety for getting their clothes messy (the idea was they could wipe their paint covered hands on their clothes) and so that aprons etc did not get in the way of their creativity - some of these plastic aprons can limit movement, or sound or smell strange which can be off-putting for some children. Children with anxiety for mess, sometimes because they are afraid of what their parents will say, and some because they do not like being messy themselves all need to be met with genuine respect so that they can be helped through the anxiety so they can experience creative joy. Dialogues with parents, protective layers, or extra clothes to change into can all be of help.

In the mess there is maths, there is writing, there is joy, there are social interactions, knowledge-building. It is so much more than just a mess. There is also that freedom that we have been referring to in our writings about scribbles. This messy freedom is not always accessible in every child’s home, so providing for it in preschools, kindergartens and schools is technically a necessity. The next post will take a closer look at what messy art is.

Varför hatar lärare när det är rörigt/kladdigt?

Glädjen med rörig/kladdig konst.

Under årens lopp har jag sett fördelarna med att bli rörig och kladdig när jag utforskar med konstmaterial (eller egentligen vad som helst). Likaså har jag sett ett stort antal pedagoger och huvudman/rektor som avskyr stök så mycket att det leder till att barns förmåga att leka med konstmaterial begränsas.

Att ge förskolebarn (eller barn i alla åldrar) tillåtelse att utforska och leka innebär att försonas med röran. Röran är ofta sensoriskt rikt, kunskap rikt, socialt rikt, känslomässigt rikt och att eliminera det från de första åren och skolor är kontraproduktivt.

Ja, det ofta kräver mer arbete att städa upp, men jag har upptäckt att barn också tycker om städningsprocessen, även om det ofta gör att städningsprocessen tar längre tid - så mycket lärande sker där. Som Roberta har nämnt tidigare, att skapa märke inte är bara att lägga till material, det är också att ta bort material... och att torka av färg från ett bord eller ett golv öppnar nya möjligheter att vara kreativ och upptäcka. Att rengöra penslar och burkar lika mycket... Jag har ännu inte upplevt ett barn som inte börjar leka med att fylla en färg-fläckad burk och börjar förundras över förvandlingarna, och ibland börjar "laga mat" med penslarna, vattnet och burkarna, eller göra trolldryck. Långa handfat där flera kan diska tillsammans är det absolut bästa för detta.

När jag har håller en full sensorisk upplevelse planerar jag i förväg - hur ska barnen tvätta sig själva - finns handfatet i närheten, har jag tillgång till dusch eller ska jag fylla ett barnbadkar/låda med vatten så att barnen kan tvätta sig i närheten? Det finns stora plastlådor som fungerar utmärkt som provisoriska badkar till barn, och de har blivit en spännande del av hela processen. Jag har handdukar och allt i närheten - barnkläderna ligger i prydliga högar redo att ta på sig igen. Allt är upplagt för att minimera problematiska övergångar, som jag vet att många barn kan kämpa med. Jah har haft tur att på några förskolor jag har arbetat på har det funnit en dusch vid, eller nära, ateljén. Det verkligen underlättar när vi målar med hela kroppen.

Och ja, det kan vara hårt arbete. Ja, jag blir ganska svettig eftersom det är intensivt. Men belöningarna uppväger allt detta.

I slutet av varje år är den sista tillfället i ateljén alltid barnens val. Vi planerar några veckor framåt vad det är de vill göra som grupp så att jag kan se till att vi har allt material vi behöver. Varje år som jag har gjort det här - och det är många år - har barnen valt en kladdig-färg-på-hela-kroppen upplevelse. Ofta vi leker, målar, utforskar tills papperet har sönderfallit. Jag återvinner ofta, ur hållbarhetssynpunkt, men den sista lär de sig om mättnad, om påverkan av deras rörliga kroppar på vått papper etc.

https://www.youtube.com/watch?v=HvF-TzzWzvk (eller se ovan)

Men glädjen.

Inte bara glädjen, dialogerna som startar när de observerar de olika egenskaperna hos hur blött det är, och hur färgerna blandas, och hur de interagerar med varandra, och hur det sätter märken på dem själva.

Det finns så mycket utrymme för barnen att lära sig om samtycke. Får jag röra någon annan och lämna spår på dem? Har jag rätt att säga nej till någon annan, och orkar jag säga det när jag upptäcker att jag inte gillar det?

All rörig/kladdig konst är inte kollektiv.

Den kan vara liten, barn tar sina penslar och börjar måla sig själva istället för pappret och känner penseln och färgens svalka mot huden. Att glömma deras papper och vad de "skulle göra" och fokusera på de läckra känslorna av att händer och armar förvandlas.

Alla barn gillar att bli kladdiga. Som mamma har jag två barn som älskade att till fullo uppleva färg, mat eller vad de nu kunde göra oreda med, och ett barn som inte gillade att bli kladdig och det blev en traumatisk upplevelse som skulle sluta i tårar och desperation att bli ren igen. Att planera för röra/kladd som kan inkludera alla barn är också viktigt så att det finns frihet för alla barn att konstnärligt utforska. Antingen använder barnet redskap när andra använder händerna, eller använder handskar eller lägger en bit plastpåse eller dylikt över toppen av färgen så att de kan sprida det runt. Att ta sig tid att förstå hur aktiviteten kommer att upplevas av alla barn kan göra det mindre känslomässigt rörigt.

Vissa ställen jag har jobbat på har haft strikta regler där golv, väggar och möbler fick inte bli rörig och jag var tvungen att vara kreativ i mina funderingar om hur jag kan erbjuda den här typen av frihet med konstmaterial till barnen utan att orsaka problem för mig själv.

Jag har spridit ut gamla lakan, eller duschdraperier etc på golven för att skydda dem från spill så att jag inte behövde sväva över barnen för att säkerställa att de målade "förnuftigt". Det var viktigt att se till att barn hade tillgång till tvätt-möjligheter. Ibland är förskolans design inte perfekt och diskbänkarna har placerats i ett annat rum där vi målar, och det finns en risk att om en låta ett barn gå själv för att tvätta sig, lämna ett de spår på vägen - eller tar chansen att lämna gruppen att klara sig själva i några minuter.

Jag tycker att det kan vara till hjälp att ha en hink med vatten och en handduk med mig i det vattenfria ateljén för att ta bort det värsta, och sedan låta barnet tvätta av sig resten.

Jag väljer också konstmaterial som lätt kan tvättas ur, eller torkas av också - så att barnen kan maximera upplevelsen. Så mina vuxna val inom mitt sammanhang är avgörande - de kan göra skillnaden mellan att barnen ska kunna ha större eller mindre frihet i sina konst utforskningar.

Föräldrar är en annan barriär ibland, och att ha dialoger om fördelarna med kladdig konst och utforskande är mycket användbart, liksom att informera dem vilka dagar vi leker med konstmaterial och att de ska skicka sina barn i kläder som är OK att kladda i. Jag har till och med lagt kläder i förskolans tvättmaskin när jag vet att familjer kämpar med att ha tillräckligt med kläder eller tillgång till tvättmöjligheter.

Mina egna barn hade speciella målarkläder när de var förskolebarn så att de fritt kunde utforska när de gjorde konst utan någon ångest för att få fläckar på sina kläder (tanken var att de kunde torka av sina färg-täckta händer på sina kläder) och så att förkläden etc inte kom i vägen för deras kreativitet - vissa av dessa plastförkläden kan begränsa rörelser, eller låta eller lukta konstigt, vilket kan vara störande för vissa barn. Barn med ångest för kladd och/eller fläckar, ibland för att de är rädda för vad deras föräldrar ska säga, och vissa för att de inte gillar att vara kladdig/fläckig själva, behöver alla mötas med genuin respekt så att de kan hjälpas igenom ångesten för att de kan uppleva kreativitets glädje. Dialoger med föräldrar, skyddande lager eller extra kläder att byta till kan vara till hjälp.

I röran/kladd finns det matematik, det finns skriftspråket, det finns glädje, det finns sociala interaktioner, kunskaps byggande. Det är så mycket mer än bara en röra/kladd. Det finns också den friheten som vi har hänvisat till i våra inlägg kring klotter. Denna stökiga och kladdiga friheten är inte alltid tillgänglig i alla barns hem, så att tillhandahålla den i förskolor och skolor är tekniskt sett en nödvändighet.

Det nästa inlägget kommer att titta närmare på vad rörig/kladdig konst är.