top of page
  • Skribentens bildSuzanne Axelsson

Why Do Kindergarten Children Stop Scribbling?

Uppdaterat: 8 okt. 2021


written by Nona Orbach as a part of the Grammar of Drawing Project.

In this blog you can find the English, Swedish and Portuguese translations. links to the Italian and Hebrew are found at the end of the text.




In many kindergartens in Israel, there is a common worrying behaviour. The children stop drawing and scribbling, and many become frustrated and say that their drawings are ugly.

In these kindergartens, coloring pages are often given by the adults, and sometimes they draw an image requested by the child so they can fill it with colours.

The outcome is that the child compares their drawings to their parent or teacher. Thus, the natural flow of childhood scribbling and drawing is disturbed at a very young age, and they stop drawing.

A kindergarten teacher asked me to help her with this issue.

The question was: Can we remedy this?

Will children scribble joyfully again and naturally, even after being exposed to coloring books and/or copying?

Can we turn the wheel back?

I came to the kindergarten that morning and prepared a suggestion/activity for four children.

The Line/dot-table.

The table was set up with four kinds of papers and a few black drawing tools such as different sizes of markers, pens and pencils, etc.



“What is this?” Asked the first child.

“This is a scribble-doodle table. Would you like to try it?”

Very quickly, many wanted to scribble and create different lines. I hung the work immediately.



“Why do you hang this? It is only a scribble,” they asked

“I love scribbles, and there are so many kinds of them! Can you discover a few? It might also be interesting for other children to look at and perhaps have ideas about what they want to do.”



The meaning of this intervention:

Using black lines only encourages the brain to investigate shapes, lines, and dots. This brought the children immediately to their natural developmental phase to create from. The natural flow was revived. If there were colored pens it would most likely go into schemas as rainbows, hearts, flowers, etc.

The weeks followed, almost all children began doodling once again, and their frustration around “ugly” drawings disappeared.

In that kindergarten, coloring books were no longer available, and the parents were notified, and many of them made some changes at home.

I think that part of this expression of low self-esteem amongst very young children is connected to how the western world understands education.

In many kindergartens in Israel, and maybe around the world, almost all suggestions and interventions are aimed at learning cognitively. Literacy and maths are the top priority of our society.

Play and art are manipulated and directed for that purpose. Suggesting to a child of four to copy an image is doing just that. Teaching a child how to draw a human figure, correcting them is a serious problematic impingement.

The western world measures quantitative elements!

We love numbers and tables, as they seem scientific, meaning it is good, right?

But, how can one measure curiosity, playfulness, joy, imagination, kindness, and sharing?

They are all qualitative! These qualities are the ones that make us human and not our ability to read at the age of five.

So in school, drawings that are representative receive praise, but praise for play, imagination and joy for their own sake is rare.

Have we forgotten that we are much more than cognitive creatures?



Liat Shmerling tried it with her child.


VARFÖR SLUTA FÖRSKOLEBARN ATT RITA/KLOTTRA? av Nona Orbach

På många förskolor i Israel finns det ett vanligt oroande beteende. Barnen slutar rita och klottra, och många blir frustrerade och säger att deras teckningar är fula.

I dessa förskolor ges ofta målarbok och mallar av de vuxna, och ibland ritar de en bild som barnet efterfrågar så att de kan fylla den med färger.

Resultatet är att barnet jämför sina teckningar med sin förälder eller pedagog. Således störs det naturliga flödet av barndoms klottring och teckning i mycket ung ålder, och de slutar rita.

En förskollärare bad mig att hjälpa henne med denna fråga.

Frågan var: Kan vi åtgärda detta?

Kommer barn klottra glädjande igen, och naturligt, även efter att de utsatts för målarböcker, mallar och/eller kopiering?

Kan vi vrida tillbaka hjulet?

Jag kom till dagis den morgonen och förberedde ett förslag/aktivitet för fyra barn.

Linjen/prick-bordet.

Bordet var uppdukat med fyra sorters papper och några svarta ritverktyg av olika storlekar - permanentpennor, tuschpennor och blyertspennor, etc.


"Vad är detta?" Frågade det första barnet.

”Det här är ett klotter bord. Skulle du vilja prova det?"

Mycket snabbt ville många klottra och skapa olika linjer. Jag hängde upp arbetet direkt.

"Varför hänger du upp det här? Det är bara en kladd”, frågade de

”Jag älskar klotter, och det finns så många typer av dem! Kan du upptäcka några? Det kan också vara intressant för andra barn att titta på och kanske ha idéer om vad de vill göra. ”


Innebörden av detta ingrepp:

Att använda svarta linjer uppmuntrar hjärnan att fokusera att undersöka former, linjer och prickar. Detta förde barnen omedelbart till sin naturliga utvecklingsfas att skapa ifrån. Det naturliga flödet återupplivades. Om det fanns färgade pennor skulle det troligtvis gå in i scheman som regnbågar, hjärtan, blommor, etc.

Under följande veckorna nästan alla barn började klottra igen, och deras frustration kring "fula" teckningar försvann.

På denna förskola fanns inte färgböcker längre, och föräldrarna meddelades och många av dem gjorde några ändringar hemma.

Jag tror att en del av detta låg självkänsla bland förskolebarn är kopplad till hur västvärlden förstår utbildning.

På många förskolor i Israel, och kanske runt om i världen, är nästan alla förslag och insatser inriktade på att lära sig kognitivt. Läs- och matematik är högsta prioritet i vårt samhälle.

Lek och konst manipuleras och styrs för detta ändamål. Att uppmana ett fyraårigt barn att kopiera en bild gör just det. Att lära ett barn att hur den ska rita en människofigur, och korrigera dem, är en allvarlig problematisk hämning.

Västvärlden mäter kvantitativa element!

Vi älskar siffror och tabeller, eftersom de verkar vetenskapliga, vilket betyder att det är bra, eller hur?

Men hur kan man mäta nyfikenhet, lekfullhet, glädje, fantasi, vänlighet och att dela med andra?

De är alla kvalitativa! Dessa egenskaper är de som gör oss mänskliga och inte vår förmåga att läsa vid fem års ålder.

Så i skolan får teckningar som är representativa beröm, men beröm för lek, fantasi och glädje för deras egen skull är sällsynt.

Har vi glömt att vi är mycket mer än kognitiva varelser?


Por Que Crianças Param de Rabiscar na Pré-Escola? (Adriana Hollenbeck)


Artigo de Nona Orbach como parte do Projeto A Gramática do Desenho.

Neste blog você também irá encontrar a versão em Inglês e Sueco. Links para as versões em Italiano e Hebraico podem ser encontrados no fim do artigo.



Existe um comportamento preocupante em vários centros de Educação Infantil em Israel. As crianças vêm abandonando o hábito de desenhar e rabiscar, e muitas se frustram acreditando que seus desenhos são feios.

Em muitos grupos é comum oferecer aos alunos livros de colorir. Também é hábito ter adultos desenhando imagens a pedido das crianças, para serem coloridas depois.

Como resultado, a criança compara seu desenho ao desenho dos pais ou professores. O rompimento do fluxo natural dos traços e desenhos da infância é um fato incontestável. Como consequência as crianças param de desenhar.

Uma professora da Educação Infantil pediu que eu a ajudasse a resolver o impasse.

A pergunta que não quer calar: Existe remédio para esse mal?

Seria possível que as crianças voltassem a rabiscar alegre e naturalmente após terem sido treinadas a colorir e/ou copiar?

Seria possível fazer o tempo voltar?

Naquela manhã eu cheguei à escola preparada com uma sugestão/atividade para quatro crianças.

A Mesa da Linha/Ponto.

Na mesa havia quatro tipos diferentes de papel e alguns objetos para desenho, como canetas pretas de colorir em diferentes tamanhos, outras variedades de canetas, lápis, etc.


“O que é isso?”, perguntou uma das crianças..

“É uma mesa de rabiscar. Você gostaria de experimentar?”

Rapidamente e sem hesitação, várias crianças aceitaram o convite e começaram a rabiscar e criar uma variedade de traços. Eu imediatamente criei uma exposição do trabalho delas.


“Por que você vai pendurar isso? É só um rabisco,” elas perguntaram.

“Eu adoro rabiscos e há tantos tão diferentes! Você consegue descobrir as diferenças? Eu acho que também é interessante que outras crianças observem e, quem sabe, tenham ideias sobre o que desenhar.”


O significado dessa intervenção

O uso de linhas pretas dá ao cérebro uma oportunidade de investigar formas, linhas e pontos, o que imediatamente conduz as crianças à fase natural de seu desenvolvimento. O fluxo natural foi restaurado. Se houvesse canetas coloridas, teríamos aumentado a chance de alunos usarem conceitos pré-fabricados, tais como um arco-íris, corações, flores, etc.

Nas semanas posteriores quase todas as crianças começaram a rabiscar novamente e sua frustração com relação a desenhos “feios” desapareceu.

Naquela pré-escola, livros de colorir não estavam mais disponíveis, e os pais foram informados sobre a mudança. Muitos deles também fizeram mudanças em casa.

Eu acho que em grande parte uma baixa auto-estima em crianças deve-se à forma que o mundo Ocidental compreende educação.

Em inúmeras pré-escolas em Israel, e provavelmente ao redor do mudo, a maioria das recomendações e intervenções têm como foco o aprendizado cognitivo. Linguagem e matemática estão no topo das prioridades da nossa sociedade.

Brincar e fazer arte são manipulados para atingir certos objetivos. Encorajar uma criança a copiar uma imagem é uma forma de manipulação. Ensinar uma criança como desenhar uma figura humana fazendo correções ao longo do processo é um impacto extremamente problemático.

O mundo Ocidental mede elementos quantitativos!

Nós adoramos números e tabelas. Se eles têm aparência científica, então devem ser bons, certo?

Como se mede curiosidade, capacidade de brincar, alegria, imaginação, bondade e generosidade?

Todos eles são elementos qualitativos, mas são essas qualidades que nos definem como humanos e não nossa habilidade de ler aos cinco anos de idade.

Na escola, desenhos que são representativos recebem elogios, mas são raros os elogios à capacidade de brincar, imaginar e a alegria simples e pura.

Será que esquecemos que somos mais do que criaturas pensantes?



6 425 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page