Sagan om ... röst (på svenska efter bilderna)
this post comes from a place of both sadness and strength.
Ever since starting my blog I have become more certain about why I write and why I hold presentations and workshops and why they are about listening, philosophy with children, play, democratic learning environments, and sustainability...
I watch what is happening in the world and fail to comprehend what is going on. It is so completely alien to me that some lives are not valued and respected equally. I just don’t understand how some people can think that way, let alone act upon it...
and act upon it in ways that are despicable and are unable to see the despicable nature of their own actions.
The Swedish preschool curriculum is clear on its intentions to create democratic learning spaces where there is equal value, equity and promotes well-being for all where diversity is seen as a strength. This is also the case for Swedish schools. Yet the system seems weighed down by it's focus on voice - on talking, on writing about taking space, and seems to forget that in order to take space, in order to use voice it requires people to make space and to listen. I think of a statement, one I ave used a lot myself, about giving voice to children (and others)... and yet, really, when you think about it, children have a voice... so do all the people and groups that are "othered" and marginalised. It's not about giving them voice, it is about stopping silencing people by ignoring their voice. It is about listening. if we are giving them voice it means the power is ours, not theirs. it is lacking the understanding of the situation, it is taking away our collective responsibility, it is keeping the power for ourselves. Listening means putting our own agenda aside long enough to not only hear what others are saying but also taking the time to comprehend their perspective. Listening is respect.
I see the riots in USA now. The children in incarcerated. People occupied in various parts of the world. I see people with mental health issues silenced by shame. I see children denied access to the education they have the right to because they do not learn mainstream, or react in ways deemed "appropriate" - they too are silenced, not listened to (only heard according to a preconceived agenda)... so many people silenced. So many stories unheard. A few years ago I started writing blogposts with the title "The Story of..." because it has been my attempt to make people aware that my words are just one perspective, that there is a need to expand how many stories we listen to... not just the story of the norm... but the diverse stories of the reality we all live in.
If we want a better future we need to start focusing more on listening. That we learn to really listen to everyone. To create the space for all voices to be heard. For every story to be told. To listen to understand... not to listen to find out when to talk.
Like my daughter who wrote about hope in Time magazine (in the June 2020 issue) - I don't feel much hope for things changing. But that does not mean I am going to give up... because I have seen that by not giving up, by hard work, determination, constant communication and the desire to listen to the stories of others to learn and improve my own humanity that small changes can be made.
I do not have the ear of the people in power. But I know there are some that listen. Others that value all people, diversity, equality. Togetherness. We are stronger together. We can make a difference if we are stubborn enough to make the difference. Not hope. A vague sense that somehow it will happen. But determination to make it happen.
I will continue to hold workshops, do presentations, keynotes and write - to inspire, to fuel, to give knowledge so that there are more of us striving to create a better education system that focuses on equity, respect, love, joy, learning, for a future that is more inclusive, celebrates diversity, listens to understand. I know there are others that work hard to do the same. I know I am not alone. And that gives me strength.
This post is dedicated to Alper Saraç and Mia Cavalca. Both working in early childhood education to create a better future. Their physical absence will be missed. I miss their voices. But I carry with me the inspiration, love and strength they gave me by knowing them.
detta inlägg kommer från en plats med både sorg och styrka.
Sedan jag startade min blogg har jag blivit mer säker på varför jag skriver och varför jag håller presentationer och workshops och varför de handlar om lyssnande, filosofi med barn, lek, demokratiska lärmiljöer och hållbarhet ...
Jag ser vad som händer i världen och förstår inte vad som händer. Det är så helt främmande för mig att vissa liv inte värderas och respekteras lika. Jag förstår bara inte hur vissa människor kan tänka på det sättet, än mindre agera på det ...
och agera på ett sätt som är föraktliga, och har en oförmåga att kunna se den föraktliga naturen av sina egna handlingar.
Den svenska förskoleläroplanen är tydlig på sina avsikter att skapa demokratiska inlärningsmiljöer där det finns lika värde, rättvisa och främjar välbefinnande för alla, där mångfald ses som en styrka. Detta är också fallet för svenska skolor.
Ändå verkar systemet tyngd av sitt fokus på röst - på att prata, att skriva om att ta utrymme, och verkar glömma att för att ta utrymme, för att använda röst kräver det att människor skapa plats och lyssnar.
Jag tänker på ett uttalande, ett jag själv har använt mycket, om att ge röst till barn (och andra) ... när man tänker på det, har barn en röst redan ... det har alla människor och grupper som är sett som "andra" och marginaliserade. Det handlar inte om att ge dem en röst, det handlar om att sluta tystna människor genom att ignorera deras röst. Det handlar om att lyssna.
Om vi ger dem en röst betyder det att kraften är vår, inte deras. det saknar förståelse av situationen, det tar bort vårt kollektiva ansvar, och håller kraften för oss själva. Att lyssna innebär att lägga vår egen agenda på sidan för att inte bara höra vad andra säger utan också ta sig tid att förstå deras perspektiv.
Att lyssna är respekt.
Jag ser upploppen i USA nu. Barnen i fängelse. Människor ockuperade i olika delar av världen. Jag ser människor med mentalhälsoproblem tystade av skam. Jag ser barn nekas tillgång till den utbildning som de har rätt till för att de inte lär sig som normen eller reagerar på ett sätt som bedöms som "lämplig" - de tystas också, lyssnade inte på (hörs endast enligt en förutbestämd agenda) ... så många tystade. Så många historier/sagor ohörda.
För några år sedan började jag skriva blogginlägg med titeln "Sagan om ..." eftersom det har varit mitt försök att göra människor medvetna om att mina ord bara är ett perspektiv, att det finns ett behov av att utöka hur många berättelser vi lyssnar på ... inte bara sagan om normen ... utan de olika berättelserna om verkligheten som vi alla lever i.
Om vi vill ha en bättre framtid måste vi börja fokusera mer på att lyssna. Att vi lär oss att verkligen lyssna på alla. För att skapa utrymme för alla röster som ska höras. För att berätta alla sagor. Att lyssna för att förstå ... inte lyssna för att ta reda på när man ska prata.
Liksom min dotter som skrev om hopp i tidningen Time (i juni 2020-numret) - jag känner inte mycket hopp för att saker och ting förändras. Men det betyder inte att jag kommer att ge upp ... eftersom jag har sett att genom hårt arbete, beslutsamhet, ständig kommunikation och önskan att lyssna på andras berättelser för att lära mig och förbättra min egen mänsklighet kan små förändringar kan göras.
Jag har inte örat på folket vid makten. Men jag vet att det finns några i världen som lyssnar. Andra som också värdesätter alla människor lika, mångfald, jämlikhet.
Vi är starkare tillsammans. Vi kan göra en skillnad om vi är envisa nog för att göra skillnaden. Inte hopp. En vag känsla att det på något sätt kommer att hända. Men beslutsamhet att få det att hända.
Jag kommer att fortsätta att hålla workshops, göra presentationer, keynoter och skriva - att inspirera, ge kunskap så att fler av oss strävar efter att skapa ett bättre utbildningssystem som fokuserar på rättvisa, respekt, kärlek, glädje, lärande, för en framtid som är mer inkluderande, firar mångfald, lyssnar för att förstå. Jag vet att det finns andra som arbetar hårt för att göra detsamma. Jag vet att jag inte är ensam. Och det ger mig styrka.
Detta inlägg ägnas åt Alper Saraç och Mia Cavalca. Båda arbetar i barndomsutbildningen för att skapa en bättre framtid. Deras fysiska frånvaro kommer att saknas. Jag saknar deras röster. Men jag bär med mig inspiration, kärlek och styrka de gav mig genom att känna dem